Kategori: Att leva helhjärtat

Tack så mycket

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, TankarLeave a comment

Idag firas Thanksgiving i USA. Hösten 2008 bodde vi i Kalifornien, och kom i närkontakt med högtiden för första gången. Kalkonmiddagen på David’s Delicatessen på Geary street i San Francisco har stått förebild för några thanksgivingmiddagar i Stockholm; något år har jag till och med slagit till på att göra Pumpkin Pie till efterrätt – till störst glädje för mig själv eftersom jag fullkomligt ääääälskar det. 

Puritanerna här hemma håller fast vid att fira Tacksägelse på Tacksägelsesöndagen (andra söndagen i oktober). Det har vi också firat vid några tillfällen längre tillbaka, genom att duka vackert med bland annat äpplen och blommor på bordet.

3470650293_60b27d6539_bBåda dagarna är en påminnelse om vikten av att ge utrymme i livet för tacksamhet. Egentligen vill jag fira tacksägelsedag varje dag – men jag glömmer lätt bort det i vardagsstressen.

Förmågan att känna tacksamhet är som en muskel – den går att träna. Och den träningen kan föra med sig positiva effekter på vårt välmående och våra relationer.

Idag är jag är tacksam för att jag får leva i ett land med en hög grad av frihet och trygghet. Jag är tacksam över att bo i Stockholm – min barndoms drömmars stad och en av världens absolut vackraste städer.

Jag är tacksam för att jag på det hela taget har en hälsa som ger mig möjlighet att i stora drag ändå göra det jag vill, inklusive förverkliga ett antal av mina drömmar.

Jag är tacksam för nyfikenhet och omättlig kunskapstörst. Ständigt vecklar de ut nya blad och sidor av tillvaron, och väcker aningar om helheter och större sammanhang.

Jag är tacksam för förmågan att utvinna, skapa mening ur smärtan och sorgen – genom att sätta ord på mina erfarenheter, frågor, idéer, insikter och dela dessa ord med andra.

Jag är tacksam för nya och gamla vänner som berikar mitt liv med omtanke, gemenskap, andra perspektiv, nya insikter och gemensamt görande och skapande. Jag är tacksam för alla ni vänner som bär mig, delar sina smärtsamma erfarenheter, håller, tröstar och ger hopp nu när livet ter sig lätt underexponerat.

Jag är tacksam över att vara en del av musiken och magin i Stockholm City Voices. Jag är tacksam för att ha haft modet att välja livet som företagare, för min kloka, tålmodiga och kompetetenta affärspartner och för alla fantastiska kunder och samarbetspartners.

Jag är tacksam för släkt och familj – att vara en del av träd med rötter i historien och grenar in i framtiden. Jag är tacksam över att under mer än hälften av mitt liv ha fått vara älskad av en människa som jag delat livet nära och djup med. Jag är tacksam för mina barn, för det jag får lära om livet och mig själv i umgänget med dem, och för den gränslösa kärlek jag har förmånen att få känna för dem. I min värld är de de bästa, klokaste och roligaste som finns – just för att var och en av dem är den person hen är, med de erfarenheter, egenskaper och förmågor som just hen har och utvecklar. Och för att jag får vara deras mamma.

Jag är tacksam för mitt liv med alla dess skuggor och vitdagrar, hittintills och framgent. I nuet.

Vad är du tacksam för idag, denna Thanksgiving 2016? 

#lyrikfredag: I stormens öga

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Medveten närvaro, Svärta och smärta, TankarLeave a comment

Mitt i separationens stormande surrealism

Finns ett andrum där stillhet råder

Där jag vilar

Där jag betraktar skiftningarna

Rörelserna på skalan mellan hopp och förtvivlan

Där jag vilar i varandet

Utan att dränkas av sorg och oro

Utan att svepas iväg av oanade möjligheter

Varsamt vaggad av vänners välvilja

Trygg i tillit till att jag trots smärtan är hel människa

Trygg i tillit till att bördan inte knäcker mig 

Trygg i tillit till obruten livslust

Till bevarade drömmar och obändig nyfikenhet

Mitt i stormens öga 

Med vidöppet hjärta 

Är jag.

Ingen aning om livet under ytan

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Svärta och smärta, Tankar, Tillsammans8 Comments

Jag noterar med intresse och frustration att flera av mina bekanta verkar ha ett behov av att döma ut min soon-to-be-exhusband’s beslut och agerande. Kanske tror ni att ni stöttar mig genom det.

”Det är alldeles för kort tid för att fatta ett sånt beslut – han kommer att ångra sig.” ”Han tänker inte på konsekvenserna.” ”Drömmarna är bara uttryck för en livskris och rädsla för döden”. ”Mansgrisigt”.

Vet ni vad. Jag delar inte era ifrågasättanden. Jag råkar veta att han gjort en djupt grundad konsekvensanalys. Att han våndats över sitt beslut – och fortfarande gör ur flera aspekter. Jag stöder och uppmuntrar hans drömmar om såväl operasjungande som att hitta själv(med)känsla och harmoni. Att sluta drömma bara för att man fyllt fyrtio är inget som ligger för vare sig honom eller mig.

Ni stöttar definitivt inte mig genom att påtala brister hos den människa jag älskat  och fortfarande älskar. Om något, så talar ni indirekt om för mig att ni anser mig ha varit naiv, orimligt tålmodig, och i besittning av dåligt omdöme. En bärare av en offerkofta, en sån där vit där ärmarna går att vira runt kroppen och knyta på ryggen… Den har jag tack och lov lagt bort sedan ett tag, och jag tänker inte plocka upp den igen.

Om ni envisas med att tycka med minustecken om honom – håll det för er själva eller ta det direkt med honom!

Om ni tycker med plustecken, lyssnar jag gärna och vidarebefordrar med glädje också till honom – alla  som genomgår jobbiga livskriser behöver få höra varma ord (vilket jag också har förmånen att få göra i gränslös mängd just nu – så tacksam).

Jag sörjer givetvis att han fattat ett beslut om att förverkliga sina drömmar och göra resan mot självinsikt och självkänsla utan mig, annat än som vän och förälder till gemensamma barn. Jag ville något annat, för oss två, för våra barn, för oss som familj. Men jag ifrågasätter inte grunden för hans handlande.

Och jag slås av hur snabba vi är på att döma. Jag slås av hur absurt det är i ett samhälle där vi så sällan kommer under ytan på varandra. Jag gråter av sorgen över denna fördömandets epidemi i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver varandra – att bli sedda av, nyfiket lyssnade på, tillsammans utforskande lösningarna på vårt samhälles stora och små utmaningar.

Jag citerar avslutningsorden i en bok som the soon-to-be-exhusband läste ut i morse. Jag skriver under på vartenda ett av dem.

One can only be an exceptional negotiator, and a great person, by both listening and speaking clearly and emphatically; by treating counterparts – and oneself – with dignity and respect; and most of all by being honest about what one wants and what one can – and cannot – do. Every negotiation, every conversation, every moment of life, is a series of small conflicts that, managed well, can rise to creative beauty.

Embrace them.

Nästa gång du börjar att reta upp dig på någon. Betänk då att du sannolikt inte har en aning vad som rör sig under ytan.

Fakta och kärlek…

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Tankar2 Comments

… är det vi behöver för att överleva i den här världen.”

3470650293_60b27d6539_bDamen vid bordet bakom mig vid förmiddagskaffecaféet står för dagens bästa citat. Hon har så rätt.

Så mycket energi läggs på lösa antaganden, spekulationer, medvetna och omedvetna misstolkningar, upprätthållande av fasader och en gång avgivna lögner, taktik och rävspel. Det föder stress, misstro, rädsla, uppgivenhet, vrede, hat, konflikt och krig. På alla nivåer – från det innersta individuella, via personliga relationer, arbetsrelationer till media och politik.

Motdraget är att söka och se fakta. Jag tänker i första hand inte på fakta som att ”vatten kokar vid 100 grader (ungefär)”, ”immigrationen kostar/berikar vårt land si och så mycket” eller ”jag väger x kg”. (Även om jag skulle önska mig en mer faktabaserad samhällsdebatt, jag med.)

Nej, jag tänker främst på faktasökande som att våga släppa kontrollen över ytan, som att öppet visa sin och se andras sårbarhet, som att sträva att lära av misstag och felsteg, att vara transparent med att inte ha alla svar. Att hålla sig till fakta handlar om att ”det här är jag, det här är vi”. Inte perfekta, inte med alla rätt, men med en vilja till att gemensamt söka sig vidare till nya fakta och delad förståelse av var vi är och vart vi ska. Och ”gemensamt” och ”delad” gäller även om det ”bara” är i relation till mig själva som jag söker fakta. Jag behöver omfamna bilden, förståelsen och fakta om vem jag är, varifrån jag kommer och vart jag vill gå med mitt hela jag, alla sidor av mig.

Det är inte alltid (någonsin?) en lätt resa. Och det är här kärleken kommer in. För att få och ha kraft att resa behövs den. Kärlek genom att se mig eller den andra, genom att tro att vi har goda intentioner och gör så gott vi kan givet vår historia och våra förutsättningar. Kärleken i form av att lyssna på vad vi behöver för att fylla på våra mentala och sociala resurser inför resan: vila, aktivitet, skratt, gråt, vrede, förlåtelse, närhet, ensamhet…

Vilka fakta söker du för att överleva? Var och i vilken form hittar du kärleken som ger dig kraften att söka och se fakta – och att överleva? 

Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Svärta och smärta, Tillsammans2 Comments

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…