Syren och gullregn blommar. Det är skolavslutnings- och studenttider. För många tyvärr inte kombinerad med känslan av en ljus framtid, full av möjligheter, utan med en oro för att hitta jobb, för att hitta rätt i livet, för att hitta ett sammanhang där man känner att man både ger och får något meningsfullt.

När jag tänker tillbaks på mina egna år runt studenten, folkhögskole- och universitetsstudierna så är jag tacksam för att jag främst minns en känsla av pirrig förväntan och känsla av att ”allt är möjligt”. Detaljerna var långt ifrån alla ljusa – ett ganska radikalt byte av karriärsplaner, en (första) tur in i den famösa väggen, känslor (inte minst självkänsla) som var inte bara ”all over the place” utan också ”höga berg och djupa dalar”.

Ett par decennier senare har jag samma känsla igen av att ”allt är möjligt”. Ännu en 90-graders sväng i yrkesbanan, med en genom livserfarenhet, terapi och kemikalier stärkt självkänsla, in på en bana som företagare med vägar till ett socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart samhälle som affärsidé. Jag vill dra mina strån till stacken för att fler av mina medmänniskor, inklusive mina barn och alla de som nu tar steget från skolungdom till vuxenvärld, ska kunna hitta sin ”allt är möjligt”-känsla. Jag önskar att de hittar eller skapar sig ett meningsfullt sammanhang, såväl i dagar som mörkna minut för minut, som i det frusna bitterbleka och i den härliga vårsolens glans.

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra något”