Kategori: Svärta och smärta

Under ombyggnad

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, TankarLeave a comment

En känsla av att mitt liv är under ombyggnad har växt sig stark de senaste dagarna. Framförallt föranleds den av det varannanveckas boende för mig och barnens far som nu är inne på sin fjärde vecka. 

Jag erkänner att jag inte lider ihjäl mig mina veckor på egen hand än så länge. Har alltid varit till dels en ensamvarg, och i takt med att jag lärt mig gilla mig själv så uppskattar jag på allvar mitt eget sällskap. Och när jag tröttnar på mig själv är jag rikt försedd med goda vänner som förgyller tillvaron.

Nu var jag visserligen mestadels däckad förra veckan och låg till stor del nedbäddad och tyckte rätt synd om mig själv. På lördagen när saknaden efter barnen blev för stor tröstades jag av att döttrarna kom över på en fika och en promenad tillsammans hem till Söderlägenheten. Där myste sonen och jag framför den senaste Starwarsfilmen (vi börjar ladda för nummer åtta), och alla fem åt middag tillsammans i god anda.

Den här veckan är det min tur att njuta av daglig gemenskap med barnen. Försöker att inte göra för stor sak av det. Men lite extra omsorg på nattkröken blir det – även för den besvärade 13-åringen, som inte tycker att hon behöver en mamma som sitter på sängkanten hos henne (fast efter en stund verkar hon ha glömt bort att hon är för gammal för sånt…).

Efter att bara ha rått mig själv och min disk i en vecka känns det inte alls särskilt motigt att ge sig ut i köket och ta reda på middagsdisken efter fyra personer. Märkligt. Fast tvätthögarna är fortfarande ganska oinspirerande…

img_4622

På mina promenader mellan boendena går jag över Slussen och förbi alla byggnadsplank som skärmar av ombyggnaden. Häromdagen kikade jag in lite extra, och kände ett visst systerskap med platsen. Något gammalt och vant håller på att brytas ner och rensas bort. Det är fult, smärtsamt och gör stora sår i landskapet. Men något nytt, funktionellt, bra och vackert (Slussen blir förhoppningsvis till och med bättre och vackrare än tidigare) kommer att växa fram med tiden. Den bilden ger hopp.

 

Mitt i

On By Sara ModigIn Svärta och smärta, Tankar2 Comments

Mitt i veckan, så här mitt i livet. Och då tänker jag inte främst på livet i år räknat, utan alla de facetter som livet bjudit mig på de senaste dagarna:

Avkopplande, kreativa timmar med mig själv som enda umgänge i sällskap av andra glada resenärer och personal på finlandsbåten.

Dagar som kommer när orden inte hittar ut genom fingrarna.

Chocken när syster min ringer och berättar att pappa blivit akut och allvarligt sjuk.

Födelsedagsfirande med barnkalas för lycklig nioåring. Suger i mig omdömet som en av gästernas mamma messade mig: ”Bästa kalaset någonsin!” för att fylla tomrummet efter energin som tre timmar med 15 nioåringar förbrände.

Två dagar vid sjuksängen hos pappa på IVA i sällskap med syster; en kämpe är han, med en återhämtning som till och med förvånade läkarna om jag tolkade dem rätt.

Ett viktigt tillfälle att tala om och tacka pappa för det han betytt och betyder för mig – att säga de där orden som alldeles för sällan blir sagda, men som nu tack och lov fick sägas innan det blev för sent.

Hemkomst och varmt välkomnande till det som blir min bas de veckor jag inte bor med barnen. Där väntade te och smörgås framdukat och i sällskap av sonen och hans far, som också gjort i ordning säng/soffa gardiner, bord, stolar, keyboard, mat, schampoo, balsam, duschkräm och annat som ingår i livets nödtorft. Gott att få krama och få en kram av den nu nioårige sonen igen. Gott att få känna att stora A:s har omsorg om mig trots att vi går skilda vägar.

Jobblunch med bästa kompanjonen. Jag har två extrahjärnor just nu: Å och min dator.

Nytt och roligt uppdrag landat.

Första möte med terapeuten. Expertberoende som jag är (så pricksäkert formulerat av äldsta dottern) inser jag poängen med att få neutral och kompetent samtalsstöd för att sortera bland och hantera känslor och tankar.

Feber, ont i hela kroppen och ett lätt illamående: aha, höstförkylning på ingång. Kanske en naturlig reaktion på de senaste veckornas och dagarnas stresspåslag. Sörjer missad övningskvartett, körövning och avskedsfest för vår förra och fantastiska dirigent. Får vara tillfreds med sömn, poddlyssning och några avklarade nivåer i Candy Crush Soda Saga. Och att orden bryter igenom händernas barriär igen.

Världen som händer i stort skymtar förbi på löpsedlar, notiser, Twitter och FB. Hjärnan orkar inte riktigt ta in just nu. För mycket svart, för mycket galet. För mycket avsiktliga missförstånd och snävtolkningar. När vi istället behöver helheter, nyanser, lyssnande mellan raderna. Men vem ska orka? Jag vill orka. Har lätt att glömma bort det jag gör för att bara se det jag inte gör, det jag inte orkar.

Om du vill ge mig en handräckning – hjälp då mig att leva efter Michelle Obamas ord: ”When they aim low, we go high.” Att ”leva, vara och agera i enlighet med den förändring vi vill se i världen” i Gandhis och Martin Luther Kings anda. Att förlåta oss själva och andra när vi inte orkar leva upp till våra ambitioner om att göra det rätta, det sanna och det goda, och att trots det inte ge upp.

Mitt i livet. Mitt i en alldeles galet intensiv och händelserik vecka. Mitt i en värld som rymmer så mycket galenskap, rädsla och hat, samtidigt som den också håller så mycket kärlek, hopp och framtid. Vad är du mitt i? 

 

 

Söndagssummering v.38 2016

On By Sara ModigIn Medveten närvaro, Svärta och smärta, Upplevelser, Veckan som gickLeave a comment

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Ett veckans ord och en veckans låt får du på köpet. 
Några av veckans Glows

img_4326-1Ljudet av en sovande, drömmande, snusande katt. Vila.

Vänskaper. Vilan i att det finns människor som lyssnar, håller mig, som delar med sig av sin smärta, sitt mörker. Delad smärta är lättare börda.

Megaleveransevent och -process avklarad med gott resultat. Det känns gott att kunna lägga ett av våra mest fullmatade uppdrag hittills till samlingarna. Att dessutom under eventet få tydliga kvitton på att frågor som vi kämpat för i snart 10 år nu börjar landa blir som grädde och marshmallowsar på den varma chokladen.

Att hitta orden som förlöser sorg, smärta och förlamning. Ord som också får beröra många.

En kreativ, konstruktiv twitterrant som i bästa fall bidrar till smartare utformning av politik och förvaltning.

img_452412-åringen vill göra storasyster sällskap i Skansens ringleksbarn och storasyster jublar!

Nya läsare och bekantskaper i bloggosfären.

En helg full av körsång, tid och samtal med härliga körsystrar och massa nya insikter vid Nordic Light Regions Music School. Vad sägs t ex om insikten att god sångteknik börjar vid hårfästet (och då inte det hårfäste som vi har på huvudet…) enligt ett Birgit Nilsson-citat som refererades till vid dagens klass i basic vocal skills?

Insikten om att den mentala resa jag gjort under det senaste decenniet hjälpt mig landa i mig själv, och därigenom rustat mig för att hantera den situation mitt liv nu befinner sig i med en grundton av kärlek och medkänsla.

Höstnyponhög himmel med nyponröda accenter mitt i allt det tröttgröna, guldgula och roströda.

Att känna hur separationsprocessen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

Att fortsätta be om stöd och ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig.

Att fortsätta söka och hitta orden som bär mig framåt.

img_4360Att stanna upp, betrakta och sätta ord på ångesten som slagit upp campingbordet och kaffet från sin resetermos på rastplatsen i mitt bröst. Jag ser på den att den gärna skulle börja tömma sitt flyttlass som den drar runt på,  och börja fylla varje cell med gammal bråte. Men så länge jag bara står stilla med armarna i kors och iakktar, inte motar bort eller ger efter för den, så har jag makten. Förr eller senare blir väl termosen tömd och campingpallen obekväm, så att den rastlöst drar bort från mig.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Hopp

Hoppet, som är en kombination av längtan efter något och en förväntan om att en gång få mottaga det, har som mål föreningen med det gudomliga och därmed den eviga glädjen. … hoppet (har) sin utgångspunkt i människans vilja och inte känslorna. (Wikipedia)

 

Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.

People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…

… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.

Rebecca Solnit i On Being

 

Hope is the golden mean between euphoria and fear. It is a feeling where transcendence meets reason and caution meets passion.

Hope is both the belief in a better future and the action to make it happen.

Shane Lopez

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

img_1258A Brand New Day – sången från The Wiz som växte ut till en spellista med mestadels musikallåtar som alla förmedlar hopp, förväntansfull bävan, dimman som lättar, solstrålarna som bryter genom molnen, den nyfikna ovissheten… Och den blev en dancewalk till pendeltåget dessutom!

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

#lyrikfredag: I stormens öga

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Medveten närvaro, Svärta och smärta, TankarLeave a comment

Mitt i separationens stormande surrealism

Finns ett andrum där stillhet råder

Där jag vilar

Där jag betraktar skiftningarna

Rörelserna på skalan mellan hopp och förtvivlan

Där jag vilar i varandet

Utan att dränkas av sorg och oro

Utan att svepas iväg av oanade möjligheter

Varsamt vaggad av vänners välvilja

Trygg i tillit till att jag trots smärtan är hel människa

Trygg i tillit till att bördan inte knäcker mig 

Trygg i tillit till obruten livslust

Till bevarade drömmar och obändig nyfikenhet

Mitt i stormens öga 

Med vidöppet hjärta 

Är jag.

Ingen aning om livet under ytan

On By Sara ModigIn Att leva helhjärtat, Svärta och smärta, Tankar, Tillsammans8 Comments

Jag noterar med intresse och frustration att flera av mina bekanta verkar ha ett behov av att döma ut min soon-to-be-exhusband’s beslut och agerande. Kanske tror ni att ni stöttar mig genom det.

”Det är alldeles för kort tid för att fatta ett sånt beslut – han kommer att ångra sig.” ”Han tänker inte på konsekvenserna.” ”Drömmarna är bara uttryck för en livskris och rädsla för döden”. ”Mansgrisigt”.

Vet ni vad. Jag delar inte era ifrågasättanden. Jag råkar veta att han gjort en djupt grundad konsekvensanalys. Att han våndats över sitt beslut – och fortfarande gör ur flera aspekter. Jag stöder och uppmuntrar hans drömmar om såväl operasjungande som att hitta själv(med)känsla och harmoni. Att sluta drömma bara för att man fyllt fyrtio är inget som ligger för vare sig honom eller mig.

Ni stöttar definitivt inte mig genom att påtala brister hos den människa jag älskat  och fortfarande älskar. Om något, så talar ni indirekt om för mig att ni anser mig ha varit naiv, orimligt tålmodig, och i besittning av dåligt omdöme. En bärare av en offerkofta, en sån där vit där ärmarna går att vira runt kroppen och knyta på ryggen… Den har jag tack och lov lagt bort sedan ett tag, och jag tänker inte plocka upp den igen.

Om ni envisas med att tycka med minustecken om honom – håll det för er själva eller ta det direkt med honom!

Om ni tycker med plustecken, lyssnar jag gärna och vidarebefordrar med glädje också till honom – alla  som genomgår jobbiga livskriser behöver få höra varma ord (vilket jag också har förmånen att få göra i gränslös mängd just nu – så tacksam).

Jag sörjer givetvis att han fattat ett beslut om att förverkliga sina drömmar och göra resan mot självinsikt och självkänsla utan mig, annat än som vän och förälder till gemensamma barn. Jag ville något annat, för oss två, för våra barn, för oss som familj. Men jag ifrågasätter inte grunden för hans handlande.

Och jag slås av hur snabba vi är på att döma. Jag slås av hur absurt det är i ett samhälle där vi så sällan kommer under ytan på varandra. Jag gråter av sorgen över denna fördömandets epidemi i en tid när vi kanske mer än någonsin behöver varandra – att bli sedda av, nyfiket lyssnade på, tillsammans utforskande lösningarna på vårt samhälles stora och små utmaningar.

Jag citerar avslutningsorden i en bok som the soon-to-be-exhusband läste ut i morse. Jag skriver under på vartenda ett av dem.

One can only be an exceptional negotiator, and a great person, by both listening and speaking clearly and emphatically; by treating counterparts – and oneself – with dignity and respect; and most of all by being honest about what one wants and what one can – and cannot – do. Every negotiation, every conversation, every moment of life, is a series of small conflicts that, managed well, can rise to creative beauty.

Embrace them.

Nästa gång du börjar att reta upp dig på någon. Betänk då att du sannolikt inte har en aning vad som rör sig under ytan.