Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…

På rätt kurs?

Genom vännen och coachen Helena har jag stött på Charlotte Cronquist, författare och coach kring relationer och sexualitet. Hennes blogg 100% Charlotte är en av de bloggar som jag följer i Bloglovin’ (Tack Tess för tipset att använda den plattformen). 

I dagens flöde dök rubriken ”Relationer: Har män och kvinnor olika skilsmässostrategier?” upp. Aktuellt ämne, liksom, så jag läste hela inlägget, och rekommenderar gärna dig som tänker kring din relationer att läsa den. Bland annat finns där flera bra frågor att fundera över. 

Inlägget flaggade också för en webbkurs, Klara Skilsmässan, som Charlotte satt ihop utifrån sina erfarenheter som coach, liksom av att ha genomgått två egna skilsmässor. Även om jag och min fd livskamrat har en prövotid på sex månader innan en skilsmässa är ett faktum, beslöt jag mig för att köpa kursen nu. Chocken och sorgen är gissningsvis som starkast nu. Kan visserligen se att en andra våg kan komma när faktumet är på plats. Men att då ha varit varsam och jobbat igenom den första vågen skadar antagligen inte – tvärtom borde det väl lägga en grund för en ”bättre” (vad det nu är) hantering av de känslor som då ger sig till känna. 

Har avverkat ett par moduler ikväll i enorm trötthet. Har stilla tagit in och i skrift formulerat känslor, tankar och fysisk upplevelse. Noterar att det är kroppens reaktioner som i nuläget är mest påträngande och mångfacetterade. Därefter känslorna, medan tankarna mest är – tomma. Intressant. 

När det känns som att livet gör en u-sväng….

… men det sannolikt ”bara” är en oväntat skarp avfartsväg till nya okända landskap…

Idag postade jag och min, fortfarande på papperet, make denna text på FB. Kan inte låta bli att småle melankoliskt åt ironin att jag förra veckan skrev inlägg med tankar om hur man får kärleksrelationen att hålla, inlägg som fått mycken uppskattning.

Jag tror fortfarande att tankarna är giltiga (och jag har fler på lager), men att vi i vårt förhållande inte förmått ta till oss dem på djupet. Så något silverbröllop blir det nu inte. Tänk, vad lite en vet om framtiden.

Vi, Sara och Andreas, vill berätta att vi har ansökt om äktenskapsskillnad.

Vi vet att många blir överrumplade och kommer att undra och oroa sig för oss och våra barn. Vi är tacksamma för den omtanken. Vi vill ge en förklaring till vad som har hänt och varför det som sker sker och sker just nu.

Till att börja med ska klarläggas att det var Andreas ensidiga beslut att avsluta äktenskapet, och detta meddelades familjen plötsligt och utan förvarning i måndags kväll. Reaktionen blev givetvis chock och bestörtning och såväl Sara som barnen såg i det läget Andreas som en ansvarslös och cynisk egoist. Sedan den initiala chocken och vreden lagt sig något har vi alla kunnat prata om dels vad som ligger bakom, dels vad som ligger framför, dels och framför allt vad som ligger hos oss just nu – det omedelbara varandet efter denna avgörande förändring i familjens liv.

Vad var det då som hände?

Andreas berättar: ”Kortfattat kan det beskrivas som att jag för en månad sedan träffade en person som hade en så djuppåverkan på hela min existens att jag för första gången i mitt vuxna liv såg mig själv som den jag är och såg de skyddsvallar och murar jag byggt mot sig själv och där och då insåg att hela mitt vuxna liv baserades på en konstruktion byggd av ärvda överlagringar, andras inbillade eller verkliga förväntningar och en ambition att hela tiden visa mig tillräcklig för att klara mig undan känslan av skam på grund av oförmåga att utgöra den perfekta pusselbiten i det perfekta pusslet – ett pussel som i retrospekt kan konstateras ha lagts genom en rad omedvetna val, beslut och åtgärder. I det pusslet ingick även äktenskapet med Sara, som – så att ingen tror något annat – jag håller högt och beundrar och ser som en av mina allra bästa vänner.

Den djuppåverkan jag syftar på har varit av revolutionerande natur och jag har fått kontakt med mitt sanna jag och har blivit en helare människa och därigenom, inte minst, redan en mycket bättre far till barnen. Jag beskriver det som att jag slungats ut genom ett maskhål, en portal till en alternativ dimension och där fått krafter och förmågor jag aldrig någonsin haft tillgång eller ens kunskap om att jag kunde ha. Efter en sådan omtumlande och totalt omvälvande erfarenhet finns ingen väg tillbaka. När insikten om det tidigare okända och otänkbara väl är vunnen finns ingen möjlighet att frigöra sig från insikten, även om det beslut jag fattat ingalunda är fritt från vånda och sorg.

Mot denna bakgrund insåg jag att jag var tvungen att – av ärlighet mot mig själv och mot Sara – överge den verklighet som jag dittills levt i och i vilken jag upplever mig ha varit en pusselbit i ett pussel som både designats av och läggs av hänsyn till andras förväntningar, behov och ramar, till skada för mig själv och alla i min närhet.”

Sara berättar: ”Jag är buren av familj och vänner, både av dem som redan nåtts av beskedet och dem som blir varse det genom detta besked. Jag vilar också i de erfarenheter och den livsresa som jag gjort, inte minst under det senaste decenniet, och som nu bevisar sig ha rustat mig väl för att välja tydlighet, acceptans, förlåtelse och nåd mot såväl mig själv som mot Andreas. Även om relationen som älskande och äkta makar är slut, så vill jag fortfarande att han är del av mitt liv, som far till mina barn och en av mina allra närmaste vänner.”

Vad händer nu?

Till att börja med vill vi rikta ett djupt känt tack till våra döttrars skola, som ställer upp på ett helt fantastiskt sätt och avdelar resurser i form av mentorer, stödgrupp, skolkurator. Vi har även kontakt med samhällets sociala och psykosociala stödfunktioner och får bra stöd därifrån. Så den akuta hanteringen av chock, förtvivlan och sorg hos främst barnen får vi jättebra hjälp med.

Härefter kommer givetvis en massa praktiskt pyssel, som ingen ser fram emot men som ändå måste göras. Boendefrågan är stor och svåröverblickbar, men vi har ingen ambition och inget behov att stressa fram något.

Det kan låta naivt och ansvarslöst och prematurt, men jag, Andreas, är övertygad om att den nu inslagna vägen inte bara är nödvändig att vandra, utan även kommer att leda till större välmående för alla fem medlemmar i familjen Modig. Huruvida den sjätte medlemmen, katten Busan, påverkas överhuvudtaget är oklart… Jag, Sara, har inte samma gynnsamma utgångsläge vid vandringens början. Samtidigt som jag sörjer förlusten av kärlek och trygghet tillsammans med den livskamrat och älskare jag såg fram emot att få åldras med, väljer jag att se det som händer som en dörr som öppnas till nya erfarenheter, lärdomar och möjligheter. Dessa vill jag nu möta med öppet sinne och öppet, om än sårat, hjärta.

Så. Alla lever, alla är friska. Och vi är inställda på att inte bara göra det bästa av situationen, utan faktiskt åstadkomma något riktigt bra.

#lyrikfredag

när marken rämnar

vrede och hat vill härja

väljer jag vara

i nåd.

…lyssna är guld…

I introduktionen till sin bok Becoming Wise: An inquiry into the Mystery and Art of Living skriver Krista Tippett (en av mina absoluta favoritpoddare, inte minst för hur hon lyssnar till sina gäster) att

Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.

När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.

Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…

Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:

If you walk, just walk. If you sit, just sit; but whatever you do, don't wobble.

Och han säger ungefär så här:

When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.

If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is  sort of ”we’ll deal with that later”.

Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligt som delades i mitt FB-flöde.

Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:

Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.

Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser  – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.