…lyssna är guld…

I introduktionen till sin bok Becoming Wise: An inquiry into the Mystery and Art of Living skriver Krista Tippett (en av mina absoluta favoritpoddare, inte minst för hur hon lyssnar till sina gäster) att

Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.

När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.

Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…

Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:

If you walk, just walk. If you sit, just sit; but whatever you do, don't wobble.

Och han säger ungefär så här:

When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.

If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is  sort of ”we’ll deal with that later”.

Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligt som delades i mitt FB-flöde.

Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:

Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.

Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser  – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s