Lyssnande (3)

trollskogphotobysaramodigI sina FB-kommentarer på gårdagens blogginlägg om lyssnande associerade både Tess och Helena till avsnittet i podden On Being där akustikekologen Gordon Hempton intervjuas av Krista Tippett. Ett mycket hörvärt avsnitt, inte minst för de fantastiska naturljuden som bjuds i programmet.

Några citat från avsnittet som särskilt fastnar hos mig är

I thought that listening meant focusing my attention on what was important even before I had heard it and screening out everything that was unimportant even before I had heard it.

In other words, I had been paying a lot of attention to people, but I really hadn’t been paying a lot of attention to what is all around me. It was on that day that I really discovered what it means to be alive as another animal in a natural place.

(Gordon Hempton)

Jag har hittills tänkt på min intention Lyssnande som en aktiv handling, i bemärkelsen ”lyssna in, lyssna efter något”. När jag hör Gordon Hempton beskriva sin insikt i om vad lyssnande är, slås jag av att lyssnande lika mycket handlar om att stilla, ja, till och med passivt, bara öppna sig. Öppna sig för det som är runt omkring och inuti. Att lugnt observera, utan annat fokus än på helhet och öppenhet.

… there’s growth that comes from discovering something new, and there’s growth for human beings that comes from rediscovering something essential and elemental that we forgot.

(Krista Tippett)

När jag lyssnar, vill jag lyssna – vara öppen för – nya insikter, men också bortglömda, undantryckta eller bortprioriterade sanningar, grundvärderingar eller behov.

And if you have the good fortune of going for a walk up a nature trail with a child, the younger they are, the more pointless it seems to go any further because the miracles are right here. Let’s just sit down, don’t worry about the exercise or the goals … the expectations that you brought into the experience, and let’s just really be here. That is often the big challenge for adults when it comes to silence, because we’re so busy being someplace else that when we’re in a silent place, there are no distractions. We finally do get to meet ourselves and that can be frightening. For a short while, it can be frightening. It’s practically fear of the unknown.

(Gordon Hempton)

Ja, att lyssna förbehållslöst kan kräva mod. Det undantryckta kan bli obekvämt och den GPS-röst för den fortsatta livsresan som träder fram kan leda in på oprövade och utmanande stigar.

Vågar du lyssna? Jag vill, och inser att det förbehållslösa lyssnandet – om än potentiellt skrämmande och utmanande – är en viktig beståndsdel i den varsamma glädje som jag har som årsord 2017.

Hopp=f(kamp)

Krista Tippetts bok Becoming Wise – an Inquiry into the Mystery and Art of Living har följt mig under 2016. Jag har läst den i småbitar, matiga och mättande småbitar, eftersom den är proppfull av tankar som jag behöver mycket eftertanke och reflektion för att smälta.

Vulnerability-2Det sista kapitlet, som jag avslutat idag, har rubriken Hope. Om någon förknippade hopp med naiv framtidsoptimism, så får den här helt andra perspektiv på begreppet.

I ett citat från ett samtal med Brené Brown läser jag

… hope is a function of struggle. … hope is not an emotion. Hope is a cognitive, behavioural process that we learn when we experience adversity, when we have relationships that are trustworthy, when people have faith in our ability to get out of a jam.

Hope is brokenhearted on the way to becoming wholehearted.

Tippett leder över dessa tankar till ett resonemang om resiliens, som är ett av de vackraste orden jag vet.

Resilience is a successor to mere progress, a companion to sustainability. It acknowledges from the outset that things will go wrong. All of our solutions will eventually outlive their usefulness. We will make messes, and disruption we do not cause or predict will land on us. This is the drama of being alive.

Yep. Så sant. ”This is the drama of being alive”. I slutet av ett år där ”messes” och ”disruptions” sannerligen varit såväl oönskade som oförutsedda, och där de bildligt talat kraschlandat på oss, både som samhällen och, för mig själv, på ett personligt plan, är det angeläget att komma ihåg att detta inte är något konstigt. Det är smärtsamt, oönskat, problematiskt – men naturligt, en del av livsvillkoren för människa och samhälle. Historien tar inte slut, hur gärna vi än vill tro det när våra egna livsvillkor är som behagligast.

To nurture a resilient human being, or a resilient city, is to build in an expectation af adversity, a capacity for inevitable vulnerability. As a word and as a strategy, resilience honors the unromantic reality of who we are and how we are, and so becomes a refreshingly practical compass for the systems and societies we can craft. It’s a shift from wish-based optimism to reality-based hope. It is akin to meaningful, sustained happiness – not dependent on a state of perfection or permanent satisfaction, not an emotional response to circumstances of the moment, but a way of being that can meet the range of emotions and experiences, light and dark, that add up to a life.

Resiliensen gror, får näring och växer i gemenskapen med andra. När vi delar våra bekymmer, vår sårbarhet, vår glädje och vår sorg jobbar spegelneuronerna för fullt och väver osynliga spindelvävstrådar av återhämtning och hopp mellan oss. Våra upplevelser av misslyckanden och kriser, av framgångar och lyckostunder omvandlas till en på samma gång djupt personlig och brett delad upplevelse av att vara människa. Ur sådana erfarenheter av det som varit och är hämtar jag sedan kraft att fortsätta ”framåt och uppåt”.

Resilience is at once proactive, pragmatic, and humble. It knows it needs others. It doesn’t overcome failure so much as transmute it, integrating it into the reality that evolves.

Bokbloggsjerka om lärande – vecka 35 2016

Veckans bokbloggsjerka handlar om min absoluta drivkraft i livet: lärande. Veckans fråga är ”Känner du till någon bok i skolmiljö som du kan rekommendera, eller kan du ge exempel på en karaktär som innehar ditt drömyrke eller har du ”bokliga” erfarenheter av lärande på annat sätt?”.

Är fortfarande påverkad av min läsning av Malin Persson Giolitos Störst av allt. Den utspelar sig ju delvis i skolmiljö, och beskriver bland annat de relationer som kan uppstå i det slumpvis sammansatta gäng tonåringar som utgör en gymnasieklass. Bokens Maja beskriver sina lärare (och hela sin omgivning) med ett trött, cyniskt förhållningssätt – alla är schabloner på sig själva liksom.

”Bokliga” erfarenheter av lärande har jag många – eftersom jag främst läser för att lära. Lära om sakfrågor, om hur människor har upplevt och upplever världen i smått och stort, liksom om vad min plats på jorden är och kan vara.

För tillfället läser jag bland annat Krista Tippetts Becoming Wise – An Inquiry into the Mystery and Art of Living, i vilken författaren summerar de lärdomar och insikter hon fått i de poddsamtal om vad det är att vara människa som hon fört i 15 år med människor från många livsbanor: ”poets to physicists, doctors to historians, artists to activists”. Varje sida, varje stycke, innehåller ord och tankar som ger insikter och nytt lärande för mig. 

Tankar om kärlek

bok kt (1)En av böckerna i min ”håller på att läsa-hög” är Krista Tippetts Becoming wise: an inquiry in the mystery and art of living. Krista Tippett är ju värden i podcasten On Being, i vilken hon sedan 2003 samtalat med människor om vad det är att vara människa och hur vi vill leva.

Jag har precis börjat på kapitlet om kärlek. Författarens ord om hur vi snävat in, privatiserat och abstraherat ett begrepp, som idag kanske mer än någonsin behövs som universell, konkret handling drabbade mig vid köksbordet, där jag satt med en dressingsdroppande macka (ja, jag vet…) från Subway i ena näven och höll upp bokens uppslag med den andra:

Love is the superstar virtue of virtues, and the most watered down word in the English language. I love this weather. I love your dress. And what we’ve done with the word, we’ve done with this thing – this possibility, this essential bond, this act. We’ve made it private, contained it in family, when its audacity is in its potential to cross tribal lines. We’ve fetishized it as romance, when its true measure is a quality of sustained, practical care. We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. It is the elemental experience we all desire and seek, most of our days, to give and receive.

We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. Kärlek är handling, görande, praktik – varande. Inte känslosvall eller elaborerad retorik. I kapitlet om kroppen ger författaren Parker Palmer ett i mitt tycke klockrent exempel på kärleken som handling mer än ord, när han berättar om omvärldens reaktion på hans depression. En vägg av ord mötte honom – utom från en särskild vän. Vännen kom på regelbundna besök och masserade Palmers fötter under tystnad (vännen hörde hemma inom kväkarrörelsen, där tystnaden spelar en central roll i gudstjänsten). Palmer summerar:

And the act of massaging just, you know, in a way that I really don’t have words for, kept me connected with the human race. … What he mainly did for me, of course, was to be willing to be present to me in my suffering.

Tillbaks till Tippetts ord om kärleken:

The sliver of love’s potential that the Greeks separated out as ”eros” is where we load so much of our desire, center so much of our imagination about delight and despair, define so much of our sense of completion. There is the love the Greeks called ”filia” – the love of friendship. There is the love they called ”agape” – love as embodied compassion, expressions of kindness that might be given to a neighbor or a stranger. The ”Metta” of the root Buddhist Pali tounge, ”lovingkindness,” carries the nuance of benevolent, active interest in others known and unknown, and its cultivation begins with compassion towards oneself.

Its cultivation begins with compassion towards oneself. Så är vi där igen. ”Älska din nästa som dig själv”, som jag skrivit om under våren här och här. Om jag inte älskar mig själv – hur ska jag då kunna älska min nästa? Och omvänt – eller nåt: klarar jag av att älska mig själv, med alla mina brister, hemligheter, hybrisar – ja, då klarar jag definitivt av att älska fler i min omvärld, även om de inte tycker som jag, gör som jag vill (det gör ju inte jag alla gånger heller) eller på andra sätt agerar mot mina värderingar och principer (det gör jag ju också i ärlighetens namn lite då och då…).

…lyssna är guld…

I introduktionen till sin bok Becoming Wise: An inquiry into the Mystery and Art of Living skriver Krista Tippett (en av mina absoluta favoritpoddare, inte minst för hur hon lyssnar till sina gäster) att

Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.

När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.

Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…

Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:

If you walk, just walk. If you sit, just sit; but whatever you do, don't wobble.

Och han säger ungefär så här:

When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.

If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is  sort of ”we’ll deal with that later”.

Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligt som delades i mitt FB-flöde.

Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:

Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.

Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser  – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.