Lördagstankar

slow downsvLördag igen, och förutom att se till att barnen lever upp till den gamla innebörden av dagens namn (”lögardagen”) och duschar, ska jag på allvar dra igång min digitala helg-rutin igen. När klockorna ringer till helgsmål ikväll 18.00, stänger jag av min dator, min padda och min telefon (annat än för telefonsamtal). Jag låter dem, och mig, vila till 18.00 imorgon söndag.

Den här terminen ska jag dessutom försöka få med mig familjen – eller någon del av den – att anta ritualen (säg inget!). Vi har gemensamt konstaterat att alla är lite mer beroende av sina skärmar än vad vi skulle vilja i en drömsituation, men steget från denna insikt till att göra något åt det är lite olika långt för olika individer…

Digitaliseringen har sannerligen gjort mycket bättre i våra liv. Som med all teknik uppstår oönskade konsekvenser, som att vi fastnar i skärmarna istället för att umgås med varandra. Kranzbergs första lag säger att ”Technology is neither good, nor bad, nor is it neutral”. För mig implicerar det att vi har såväl möjlighet att välja att bejaka, använda eller avstå en teknisk lösning, som ansvar att utöva denna möjlighet.

När jag här på morgonen lyssnade på intervjun med Kevin Kelly i podden Singularity 1 on 1 (se där en positiv konsekvens av ny teknik), kom Kelly och poddvärden Nikola Danaylov in på Amishfolkets långsamma bejakande av ny teknik. Kelly har under lång tid fascinerats av och studerat Amishfolket, och han har summerat deras förhållningssätt till ny teknik i fyra principer:

1) They are selective. They know how to say “no” and are not afraid to refuse new things. They ban more than they adopt.

2) They evaluate new things by experience instead of by theory. They let the early adopters get their jollies by pioneering new stuff under watchful eyes.

3) They have criteria by which to select choices: technologies must enhance family and community and distance themselves from the outside world.

4) The choices are not individual, but communal. The community shapes and enforces technological direction.

Donald Kraybill är en amerikansk forskare som har studerat Amishfolket under många år, och tillsammans med sina medförfattare Steven Nolt och Karen Johnson-Weiner beskriver han hur de resonerat kring bilar:

One Amish leader explains the harm that cars would cause, arguing that (1) they are luxury and status symbols designed for style, speed, comfort, and convenience; (2) they ruin tightly woven communities where members live, work, worship, and care for each other; (3) they make it too easy to travel to cities; (4) they bring moral decay as people work and live away from their families; and (5) they are dangerous because of their speed. Moral temptations, he proposes, increase in direct relation to speed. Finally, he argues that members must consider the overall harm that cars would have on the church, not just their harm to one individual.

Kraybill, D, Nolt S & Johnson-Weiner, K (2013), The Amish. Johns Hopkins Univ Press

Missta mig nu inte för att förespråka att vi ska dra i bromsarna för den tekniska utvecklingen. För det första tror jag att det finns massor av tekniska landvinningar kvar att göra som kan ge oss en bättre värld, både som globalt samhälle och som individer och allt däremellan. För det andra tror jag helt enkelt inte att det går att stoppa den tekniska utvecklingen med hjälp av något slags regleringar. Det går att fördröja, men knappast stoppa.

Jag är inte heller någon förespråkare för den starka kollektiva styrning som Amishfolkets levnadssätt innebär. Om det är min uppväxt i kombinationen  brukssamhälle och frikyrka som gör att jag får allergiska utslag av stark social kontroll, må vara osagt. För mig handlar balansen om individ/kollektiv om att ett sunt kollektiv måste utgå från individens frihet, samtidigt som individen behöver utöva sin frihet under medansvar för kollektivets gemensamma bästa. Yin och yang, en god princip som sannolikt är omöjlig att nå ett statiskt optimum i, utan snarare hela tiden styr mot något av dikena.

Däremot gillar jag principerna 2 och 3 skarpt: att Amishfolket utvärderar genom att testa, göra och använda i praktiken, istället för att gå på teoretiska förklaringar, varningar och löften om vad den nya tekniken kan göra för dem. De låter också övergripande värderingar om önskade mellanmänskliga relationer styra bedömningen av huruvida de ska acceptera en ny teknik eller ej. Vilka övergripande värden utvärderar du den teknik som du väljer att anamma mot?

Det är en fråga som jag tar med mig in i min digitala helg den här veckan. Återstår bara att önska dig en skön, avkopplande helg med eller utan skärm!

…lyssna är guld…

I introduktionen till sin bok Becoming Wise: An inquiry into the Mystery and Art of Living skriver Krista Tippett (en av mina absoluta favoritpoddare, inte minst för hur hon lyssnar till sina gäster) att

Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.

När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.

Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…

Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:

If you walk, just walk. If you sit, just sit; but whatever you do, don't wobble.

Och han säger ungefär så här:

When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.

If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is  sort of ”we’ll deal with that later”.

Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligt som delades i mitt FB-flöde.

Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:

Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.

Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser  – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.