Det var då en välsignad jul

Juldagskväll. Adventskalenderns alla bildliga luckor är avklarade. Julfirandet i princip likaså.

Min kloke älskade E skrev i vår chat på tema julfirande att

Julen betyder mer än bara solens eller Jesus födelse, det är tid för omtänksamhet, kärlek o frid.

En kan välja att se julfirandets traditioner och förväntningar som krav, måsten och bördor. Men en kan också välja att se dem som tillfällen att öva sig i just omtanke, kärlek och frid.

Omtanke – exempelvis i form av min julklappsurvalsprocess: jag tänker på människorna som jag ska ge klapparna till – vad tror jag att hen blir glad för, vad har hen sagt att hen behöver eller önskar sig? Ett av många bra sätt att vara uppmärksam på och omtänksam mot dem som är mig nära och kära. Året om, för jag lyssnar och noterar det kontinuerligt.

Kärlek – för att jag väljer att tillbringa tid med människor som jag vet att jag är betydelsefull för. Som jag vet sätter värde på att vara med mig. Människor som också betyder mycket för mig, och som jag värdesätter att få träffa. Som är en viktig del av det som är mitt sammanhang, det som gjort och gör mig till den jag är.

Frid. Mitt i ruschen och stressen. Faktiskt. Djupare i år än tidigare. För att jag valt och haft utrymme att ge mig hän i förberedelser och traditioner, oavsett om det gällt att klä granen, inhandling, resa eller matlagning.

Den heliga timmen mellan 15 och 16 på julafton tillbringade jag i köket. Nästan själv och med Kalle på TVn runt hörnet. Jag konstaterade att jag var så nöjd med att bara höra ljudspåret – jag såg ju ändå alla bilderna framför mig, inne i huvudet. Och jag var i flow – fram med rätter, lägga upp på fat, bränna vid och värma på.

Jag kunde valt att gå in i stress. Jag surfade på en våg av frid och fokus. Beslutet om att ge mig hän som gradvis växt fram i mig denna december bidrog säkert. (Tro inte att jag lyckats 100%; man vänder ju inte en oljetanker på en femöring direkt)

Förhoppningsvis har omtanke, kärlek och frid plats i våra liv året om. Men för mig är julen en alldeles extra magisk tid att öva sig i dem. (Ja, öva. De är ju som muskler – ju mer vi tränar på att känna dem, desto bättre blir vi. Det är iallafall min erfarenhet.)

Det är en tid som dessutom är en manifestation av mitt historiska sammanhang i form av traditioner som utvecklats under sekler, decennier eller år. Traditioner som inte behöver stå skrivna i sten – vi väljer att behålla dem som ger mening, lämna dem som förlorat den liksom att testa och forma nya embryon till traditioner som svarar mot dagens behov och önskningar.

Släkten följa släktens gång. Sällan står innebörden av den textraden så tydlig för mig som på jul. Inte längre som en tvångströja. Men som en rikedom och värme.

Omtanke, kärlek och frid. Det hoppas jag att du har fått uppleva denna jul. Från andra och från dig själv.

Jesusbarn minus 2 – tillhörighet

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jultid är för många en tid av gemenskap och tillhörighet. Med familj och vänner. Och förhoppningsvis med dig själv.

Tillhörighet – att bli sedd med varma, nyfikna, bekräftande ögon. Att vara efterfrågad och efterlängtad. Av andra, men också av dig själv.

Nilofer Merchant, en av mina inspiratörer, berör vikten av tillhörighet i ett par färska intressanta artiklar om vikten av tillhörighet för innovation. En finns på hennes blogg – Why leaders must find and create belonging –  och en annan – Belonging precedes doing stuff (den jag lånat citaten nedan från om inte annat anges) – på Medium.

Belonging is not just affiliations, but also how you conceive of yourself and are conceived. It is the identity you accept, the value you are assigned. Belonging involves you but is deeply contextual. You cannot define your identity in isolation; your social context greatly influences it.

(Tillhörighet är inte bara kontakter, utan också hur du förstår dig själv och blir förstådd och uppfattad. Det är den identitet du accepterar, det värde som du tilldelas. Tillhörighet inkluderar dig men är djupt sammanhangsberoende. Du kan inte definiera din identitet i isolering; ditt sociala sammanhang påverkar den i hög utsträckning)

Jag är väldigt förtjust i ett begrepp som är grundläggande i Merchants arbete: Onlyness. Det handlar om

…that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human. Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued. Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create.

(det som bara just den enda individen kan tillföra en situation. Det inkluderar resan och passionerna hos varje människa. Onlyness handlar i själva verket om att hedra varje person: för det första som vi ser oss själva och för det andra som vi värdesätts. Var och en av oss står på en plats som ingen annan uppfyller. Den unika ståndpunkten kommer ur vår ackumulerade erfarenhet, perspektiv och vision. Några av de erfarenheterna är inte så ”perfekta” som vi skulle vilja, men även dessa erfarenheter är en källa för det du skapar.)

Från Nilofer Merchants tal vid TEDx-Houston

Tillhörighet är därför en central faktor för Onlyness:

Onlyness is not simply and singular you, but the contextual and connected you.

(Onlyness är inte bara du, i singularis, utan du i ditt sammanhang och med dina kontakter och gemenskaper.)

Behovet av tillhörighet ligger djupt i oss människor. Efter mat och tak över huvudet är det ett av de mest grundläggande behov som vi har. Någon som ser oss – med alla våra ”perfekta imperfektioner” för att tala med John Legend – och ändå ser oss som värdefulla.

The sense of belonging arrives in that moment when someone says they see us …imperfections and all — and still value us. … Without belonging as ourselves, we are lonely and vulnerable even when surrounded by others.

(Känslan av tillhörighet uppstår i det ögonblick när någon säger att de ser oss …i hela vår ofullkomlighet – och ändå värdesätter oss. … Utan att vara tillhöriga som oss själva, är vi ensamma och sårbara även när vi omges av andra.)

De gemenskaper som vi omger oss med, kanske i synnerhet i jultid och i andra tider av traditioner, ger tyvärr inte alltid utrymme för tillhörighet ”på riktigt”. Så många vittnesbörd om förväntningar på hur umgänget ska vara, hur en ska vara, berättar om andra toner än tillhörighetens i otaliga familjer och andra gemenskaper.

När vi ger varandra nåden av tillhörighet, ger vi varandra utrymme att finnas och bidra, som och med just de vi är. Med de idéer, tankar, känslor, behov, önskningar, frågor, svar etc. som just vi har.

With belonging comes the belief that you have a right to occupy space, to have your own ideas, to contribute yourself. It’s the gateway thru which you have to pass before you can have original ideas.

(Med tillhörighet kommer tron på att du har rätt att ta upp plats, att ha dina egna idéer, att bidra med dig själv. Det är porten genom vilken du måste passera innan du kan ha dina egna, nyskapande idéer.)

Jag önskar dig en julhelg av tillhörighet. Om du inte finner det hos den gemenskap som du är en del av dessa dagar, hoppas jag att du kan börja den långa resan mot att se på dig själv med tillhörighetens varma ögon. För du har rätt att ta upp plats. Du har rätt att ha dina egna idéer, att lyssna efter och möta dina behov, känslor och gränser. Du har rätt att bidra till världen. Inte bara har du rätt – vi andra behöver dig. För det är bara du, med din Onlyness, som kan ge och göra det du kan.

Det blir min bön denna natt in till julafton 2017. Med ord och ton av Peter Hallström:

Jag viskar en bön i natt.

För dom som inget har.

För dom som gick in i natten, utan att hitta tillbaks.

Jag viskar en bön i natt.

För alla dom som väntar.

För dom som har tappat hopp.

För alla där ute som längtar.

Alla översättningar är mina egna.

Jesusbarn minus 15 – Söndagstack vecka 50

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Andra söndagen i advent tänker jag ägna mitt inlägg åt tacksamhet, något mitt liv flödar av just nu.

Jag är tacksam för att jag är stark, även när jag är svag. En styrka som har gett mig ett hem som jag trivs oerhört bra i, och där jag tränar på att känna efter vad jag vill och behöver för att må bra. En plats där jag nu kan fortsätta att bli allt starkare, och där jag kan träna på att tala om för mig själv var gränser går, viljan och lusten styr och vilka behov som jag ska prioritera.

Jag är tacksam för min älskade E, min frölovade. Skratt, ömhet, tystnad, lust och åtrå, praktiskt fixande, delikata måltider, utflykter, promenader… Livet tillsammans är gott. Och det har bara börjat.

Jag är tacksam för Es fina dotter A, som jag nu lär känna allt mer. En fantastisk person, med så mycket sprudlande energi och skaparkraft.

Jag är tacksam för min nya anställning på Usify – hos ett härligt och kompetent gäng med kollegor. Möjligheterna för mig att såväl lära och utveckla som att bidra till företagets och våra kunders lärande och utveckling ser mycket ljusa ut. Och det är fullt ös från start!

Jag är tacksam för kära Helena, som jag flera gånger på senare tid har kräkts ur mig sorg och ilska efter separationen som bubblade upp igen. Och hon ger mig plats, och hjälper mig att få syn på mina hjärnspöken, så att de flyr sin kos och nordanvinden bedarrar.

Jag är tacksam för mina tre älskade barn, som vilken minut som helst kommer att storma in genom dörren. Nu är det min tur att få rå om dem en vecka. Livet när det är som helast.

Jag hittade den här braiga modellen när jag var på julfest på barnens skola. Den har en hel del med tacksamhet att göra.

 

Jesusbarn minus 18 – frölovade

I detta nådens år 2017 gör jag min egen bloggadventskalenderutmaning. En reflektion om dagen. Inte nödvändigtvis med explicit anknytning till adventstidens tema – väntan på julens ankomst. Men säkert hittar den som vill något slags association till ljus, glögg, glitter och krubbor.

Jo, jag har stavat rätt i rubriken. Vi har inte förlovat oss – däremot frölovat oss.

Med andra ord – vi har tillsammans planterat frön till en planta som vi vill och har för avsikt att vårda tillsammans under många år framöver. Ett vårdträd, som min käraste föreslog för någon vecka sedan, och som sen fått våra tankar att spinna kring symboliken för vårt förhållande som ligger i denna tanke.

Vår frölovning är materialiserad i silkesträdsfrön i små svarta planteringskrukor.

Silkesträd, som vi har ambitionen att göra en vacker bonsai av (vi håller tummarna att åtminstone ett av sex frön och så småningom plantor ska klara vår omvårdnad). Silkesträd som en symbol för något som värmer när det är kallt och som svalkar när det är varmt – så där skönt balanserande som silket sägs göra. Silkesträd för att det är en relativt enkel nybörjarbonsai. Och Silkesträd – givetvis för skönhetens skull!

En bonsai – ska ni vingklippa och starkt beskära er kärlek, eller er själva i er relation? kanske någon frågar. Nej, svarar jag. Valet av symbolik (förutom att det i ärlighetens namn började som en kul grej) att skapa en bonsai (som för övrigt kan bli rejält stor om någon undrar) handlar om att det är en process som tarvar daglig omsorg och omvårdnad av det som växer, i ljuset av en långsiktig vision för något som ska bli (relativt) stort, starkt och otroligt vackert. Precis som för ett förhållande.

Visst kan plantan gå och dö och visst tar förhållanden slut trots gemensamma drömmar om framtiden. Men utan riktning och intention mejslas aldrig den speciella bonsaiskönheten fram. Och utan riktning och intention når ett förhållande inte heller den mognad som ett antal genomjobbade kriser av olika storlek kan förlösa.

För snart ett halvår sedan kom han in i mitt liv, min E. Så småningom i sällskap med dotter och katt. Min käraste och nu frölovade, som har ett så stort och vackert hjärta med plats för både mig, mina barn och min katt. Tacksamheten över det vi har tillsammans är stor, och den växer sig allt större för varje dag. Som ett vackert blommande och ljuvligt doftande träd.

Hemma på annan adress

Där hänger den. Min handduk över tvättmaskinen.

En symbol för att jag är hemma även här. Att jag har en plats även här, där jag inte är folkbokförd.

Men där en viktig del av mitt hjärta bor. Och en plats där jag är hemma, efterlängtad, älskad. Där jag får älska, höra till och vara trygg.