6 december – om vad som hände när jag fick koll på blodsockret

On By Sara ModigIn TankarLeave a comment

Det var inte omöjligt – så skönt det kan vara att ha fel! 

Länge hade jag gett upp hoppet om att infria min önskan om att tappa i vikt. Jag ville inte bli lättare främst av estetiska skäl – jag hyser en stor kärlek till min, av den förhistoriska stilikonen Venus från Willendorf inspirerade, kroppsform – men för att mina höfter, knän och fötter skulle må bra av det. Och ok då, för att jag hade några ruskigt snygga, tillfälligt krympta klänningar i garderoben som jag gärna skulle vilja kunna använda igen. 

Mer som Venus från Willendorf…
Free Venus de Milo sculpture
… än som Venus av Milo. Och gillar det.

Men är man i klimakteriet och dessutom äter antidepressiva så är det kört. Det var min slutsats. I samtal med min läkare resonerade jag i våras om att testa ett läkemedel som sätter ner hungerkänslorna. Dyrt som bara den. Prover skulle tas, och jag skulle fundera över sommaren. 

Den sommaren under vilken jag bland annat träffade min skånska själssöstra Helena (som alltså är en annan Helena än den som jag samskapar denna julkalender med). Som alltid när vi träffas lär jag mig något nytt. Den här gången var det kostprogrammet Optimising Nutrition som hon berättade om och som jag googlade på. Och som (nästan) alltid när Helena inspirerar, hakade jag på. 

Grundtanken i programmet är att använda blodsockernivån för att kalibrera när och vad jag äter. Jag köpte mig en blodsockermätare och teststickor, laddade ner appen Datadriven Fasting, som är hubben för första delen av programmet, och började sticka mig i fingrarna.

Efter tre dagars mätande hade appen räknat ut ett triggervärde som jag nu skulle förhålla mig till. När jag kände mig hungrig eller sugen – stick i fingret! Om värdet var under triggervärdet, var det fritt fram att äta. Annars – vänta en halvtimme, drick lite vatten och testa igen. 

En till två timmar efter måltiden var det dags att mäta igen. Om blodsockervärdet inte stuckit iväg mer än ett visst mått jämfört med värdet innan var det en bra måltid. Om det hade ökat mer… ja, då var det fråga om mat som jag behövde vara mer försiktig med. Färsk pasta till exempel. Så gott, men ack så blodsockerhöjande. Och alkohol – visst har jag läst om effekten på alkohol och blodsocker. Men nu blev det svart på vitt för mig att blodsockernivåerna i min kropp sjönk långsammare efter ett glas eller två.

Efter ett par veckor började jag inse att det vare sig var klimakteriet eller de antidepressiva som gjorde att jag inte gått ner i vikt. Utan att jag helt enkelt ätit alltför mycket, alltför ofta och alltför blodsockerhöjande saker. På några veckor försvann raskt fem kg, tillsammans med min tidigare så bedövande eftermiddagströtthet. 

Jag blev lite irriterad på mig själv – jag har ju läst massor av böcker om kost, inklusive lchf och gi. Varför ska jag behöva en yttre, teknisk lösning för att börja omsätta kunskapen i praktiken? Men irritationen uppvägdes av resultatet, och nu jag har accepterat att en yttre trigger är något som jag går igång på.

Efter ett par månader började det gå långsammare neråt. För att jag blev sjuk (upprepade förkylningar bara, men även kvinnor kan drabbas av man colds med tillhörande sug efter tröstmat och godis – det är ju synd om mig!). Livstempot drogs också upp och vad stress gör med blodsockret hade jag också hunnit lära mig… Någonstans började jag också glömma bort att hålla koll på sockret regelbundet.

Samtidigt hade lärdomarna ändå någonstans börjat sätta sig i kroppen.

Jag står fortfarande över de flesta frukostar, eftersom jag prioriterar middagsmålet (vilket i mitt fall oftast får till effekt att mitt morgonsocker ligger över mitt triggervärde). Det äter jag oftare i sällskap, inte minst därför att det har en social funktion som jag sätter värde på. Jag äter också mindre portioner, men jag väljer i princip inte bort någon mat. Om jag vet att jag ska njuta färsk pasta till kvällsmat, så kan jag välja att grunda med min gröna smoothie till lunch eller mellanmål.

Jag har därför fortsatt nedåt på vågen, om än i ett långsammare tempo än inledningsvis (välbekant mönster från de flesta kostomläggningar). Det långsammare tempot gör mig inget; jag vet bara alltför väl vad effekten av snabba, utdragna viktnedgångar kan bli. Jag har passerat min tredje milstolpe av 10 och närmar nu mig -7 kg sedan augusti. På en fest häromveckan drog jag, mycket nöjd, till och med på en av klänningarna jag haft som målbild!

Dagens luckpaket är mitt recept på räddningsplankan grön smoothie. Bara för att det är en så vacker färg och energiboost. Jag tänker också att den kan vara en skön paus för magen mellan glöggmingel och julbord. Skål!

Ett äpple eller en banan

Två nävar djupfryst grönkål

Tre–fyra bitar djupfryst spenat

(Det går bra med vilka gröna blad som helst – har jag lessen sallatsblandning hemma, åker den i också)

Ev lite broccoli

En halv till en avocado

En tumme ingefära

En citron (om ekologisk slänger jag i hela med skal och allt)

En halv röd chili

Ca 2 dl vatten

Lite vetekli om du vill

Mixa hela härligheten. Späd med mer vatten om du vill ha den tunnare.

5 december – min trosbekännelse

On By Sara ModigIn Ledarskap3 Comments

Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa. 

De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel. 

I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund. 

”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.

För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp. 

De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss. 

Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?

Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen. 

Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.

Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig. 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye, 1935, ur För trädets skull

4 december – om en kungsväg till goda relationer

On By Sara ModigIn LedarskapLeave a comment

Ringfingret på vår hela hand är relationerna. Ensam är inte stark. Vi blir till som individer genom varandras ögon, öron och händer. Ju fler år jag lägger till min historia, desto viktigare blir förmågan att lyssna och nåden att bli lyssnad på i konsten att vara i relation med andra. 

Relationer byggs när jag lyssnar med viljan att förstå mer om den jag lyssnar på. Att lyssna för att vara i relation handlar alltså bland annat om hur jag lyssnar. 

Bild i samarbete mellan AI:t DALL-E2 och Sara Modig.

För lyssna kan vi ju göra på så många olika sätt: förstrött och halvhjärtat för att upprätthålla en mask av intresse, för att hitta en krok att hänga upp mina egna tankar och budskap på eller för att förstå sakinnehållet i det som det pratas om. 

Näring för relationerna hittar vi i det empatiska, inkännande lyssnandet. Det som vi tillämpar när vi lyssnar för att förstå mer om, få syn på och känna in mer av den andras tankar, känslor, situation och sammanhang. 

När jag coachar går jag in i vad min lärare i coachutbildningen kallade för coachtillståndet. När han beskrev det, kände jag igen det som en variant av den medvetna närvaro som är kärnan i mindfulnesspraktiken. Det handlar om en närvaro, där jag medvetet lägger hela mitt fokus och uppmärksamhet på den som jag coachar, och där jag hela tiden återvänder till den här uppmärksamheten när tankarna kommer, pockar på och lockar mig åt andra håll. 

Nu menar jag inte att vi alltid ska lyssna ”på coachiska” på varandra. Relationen mellan coach/mentor och klient/adept är trots allt en speciell sorts relation som inte är relevant eller rätt i alla lägen. Det blir jag ofta uppmärksammad på om inte annat av min samtalspart när jag mer eller mindre omedvetet glider in mot coachrollen i ett vardagssamtal med en vän eller familjemedlem…

Sen jag började att ta med närvaro och intention –  ”jag vill lyssna på den här personen för att bättre förstå hen och vyn från hens utsiktspunkt på världen” – mer medvetet in i vardagens lyssnande, om än på en annan nivå och med inte fullt så ”coachiska” frågor, känner jag dock mig som en bättre, lugnare och mer öppen lyssnare. Jag njuter till och med mer av att lyssna och samtala med andra än vad jag gjorde tidigare, i ett mer omedvetet lyssningstillstånd. 

I coachtillståndet ingår också icke-dömandet, som ju är en annan av hörnstenarna i mindfulness och coaching. Att inte döma, inte etikettera, är inte alltid lätt, men ack så utvecklande för mig som lyssnare. Så mycket mer jag hör av den andra och så mycket mer jag kan få syn på av världen, när jag inte stänger av öronen genom förutfattade meningar eller andra dömande mönster. 

Och att få bli lyssnad på i ett icke-dömande – som sagt, det är nåd. 

Dagens luckpaket innehåller uppmaningen till dig att observera lyssnandet i ditt liv.

För det första, hur du lyssnar på olika människor i olika situationer. För det andra, hur det känns att bli lyssnad på av personer med olika intentioner i sitt lyssnande. 

Advents- och jultiden erbjuder många tillfällen till möten med andra människor, möten som kan ge bra föda för observationer av och reflektioner kring lyssnandet. De kan också vara bra lyssningsgymsessioner för att träna på att lyssna med just den intention som du vill ha i varje givet tillfälle. Inget säger att vi nödvändigtvis måste lyssna empatiskt till varje person vi möter hela tiden och överallt. 

Men när du vill fördjupa relationen med den där personen som betyder mycket för dig – då är det lite av en kungsväg framåt!

3 december – digital fasta i rusningstid

On By Sara ModigIn Ledarskap2 Comments

Första gången jag, Sara, hörde begreppet digital fasta var i ett poddavsnitt i podden On being med filmskaparen Tiffany Shlain. Eller, hon kallade det inte digital fasta, utan Tech Shabbat, eftersom hon och hennes familj valde att lägga bort elektroniken under den judiska sabbaten. 24 timmar per vecka utan uppkoppling eller skärmar. En vila för tanken, den tredje delen i den hela handens modell, men som vi också ska se, för kropp, känslor och relationer. 

Under en period efter att jag hört podden praktiserade jag digital fasta, och skrev om det bland annat i detta inlägg. Jag refererar i inlägget bland annat till en artikel i Fast Company, som i sin tur skrev om en studie som hade gjorts på 35 VD:ar, entreprenörer och andra höghastighetsfolk (i den allmänna föreställningen i alla fall). När jag nu klickar mig in på den igen, slås jag av en annan slutsats än de som fastnade första gången hos mig. Den här gången är det den första slutsatsen. om effekter på hållning och relationer som tar tag i mig: 

Better Posture, Deeper Friendships

After three days without technology, people’s posture noticeably changed. They began to adapt to primarily looking forward into people’s eyes, rather than downward into their screens. This opened up the front of their bodies, pushing back their shoulders and realigning the back of their head with the spine. “A wonderful side effect of this is that people’s general energy opens up,” Unsworth says. “They appear much more approachable when they enter a room.”

This better eye contact also appeared to encourage people to connect with one another more deeply. They were able to relax into conversations and seemed more empathetic toward one another.

(Efter tre dagar utan teknik började personernas hållning att förändras på ett märkbart sätt. De började anpassa sig till att i första hand titta framåt, in i människors ögon, istället för neråt på sina skärmar. De öppnade upp framsidan på sina kroppar, sköt back axlarna och återlinjerade baksidan av sina huvuden med ryggraden. ”En underbar sidoeffekt av detta är att personers allmänna energi öppnar sig”, säger Unsworth [ansvarig för studien, mitt tillägg]. De ger ett mycket mer öppet och välkomnande intryck när de kommer in i ett rum. 

Den bättre ögonkontakten föreföll också uppmuntra deltagarna att knyta an djupare till varandra. De kunde slappna av in i samtal och verkade mer empatiska mot varandra”.)

What Really Happens To Your Brain And Body During A Digital Detox, Fast Company 2015-07-30

Det sägs att algoritmerna på sociala medier gynnar polarisering. Men tänk om själva användandet av den teknik som gör det möjligt för oss att ta del av sociala medier i sig gör oss mindre empatiska och obenägna att ta in andras perspektiv? 

Jag har tänkt tanken några gånger under en osedvanligt pressad höst (och då brukar ändå mina höstar vara hektiska). Det vore skönt med en digital fasta igen. Träna på att leva utan lättillgängliga distraktioner. Låta tanken löpa och gå djupare, mer ostört. Öppna upp mer för kreativiteten och den fria flödande associationsleken som kräver ostörd tanketid. Bli mer närvarande i livet, det där som så lätt passerar medan jag samlar ännu några ädelstenar i Wooduko eller idkar självskadebeteende genom att scrolla i twitterflödet. 

Dagens luckpaket för görande

Är du med mig på utmaningen? Vi sätter själva våra gränser. Vill vi börja med mindre än 24 timmar – låt gå för det, vi är väl vuxna. Vill vi stänga av längre – låt gå för det med. Vill du ha telefon- eller messengerfunktionen tillgänglig för att koordinera med familj och vänner – kör på! 

Huvudsaken med den digitala fastan är att vi tar ett kliv bort från det oreflekterade slöanvändandet av teknik och skärm. Att vi utmanar oss att våga ha lite tråkigt, utan att för den skull plocka upp vår digitala napp. Att vi kan låta oss vila i ett möte med en medmänniska, utan att låta skärmen komma emellan. Att vi får syn på graden av dopaminberoende som just jag/du har upparbetat. Och att vi blir mer varse om vi vill göra andra, medvetna val av vad vi väljer att ge vår uppmärksamhet.

2 december – Här kommer alla känslorna på en och samma gång. Eller?

On By Sara ModigIn Ledarskap3 Comments

Häromveckan var jag, Sara, riktigt arg. Föremålet eller orsaken för min vrede är inte relevant för det här inlägget. Det är däremot upplevelsen. Jag kan fortfarande känna känslan av kokande vulkan, eldsprutande drakkraft och vitglödgad vrede i kroppen. Vid just det här tillfället minns jag också att jag noterade att jag inte grät. Jag var bara fylld av helig vrede. 

abstract active ash color
Photo by Pixabay on Pexels.com

Att jag minns just frånvaron av tårar så tydligt hänger ihop med att jag under större delen av livet inte kunnat bli arg utan att börja gråta och vrida om vreden till ledsenhet. Det har inte varit så lätthanterligt i vare sig yrkes- eller privatliv. Ofta hade en ordentlig vrede, med båda fötterna stadigt grundade i golvet och blicken lika fast som min ilska stor, känts mer… på sin plats, relevant och vuxet på något sätt. 

Samtidigt har jag hört andra människor berätta om en upplevelse som är tvärtemot min. De berättar om oförmågan att gråta, att de inte kan känna sorg eller vemod, utan att de istället vänder de känslorna till vrede, förakt och hat. 

En annan minnesbild av mina känslor – eller frånvaron av – var under min utmattning för drygt 15 år sedan. Då hade jag inte tillgång till någon som helst kontakt med glädjekänslan. Jag förmådde helt enkelt inte känna glädje över någonting, trots att jag bodde i ett vackert hus med sjöutsikt, jobbade med mitt drömjobb, hade fått tre barn som på barns vis visserligen kunde utmana, men som också var stora glädjeämnen, och jag hade en partner som jag upplevde en nära och stöttande relation med.

Tillvaron gick ändå i grått. 

Precis som andningen kan känslorna ge oss viktiga signaler för hur vi mår. Ju mer bekanta vi är med alla våra känslor, desto bättre koll på vårt mående ur ett helhetsperspektiv har vi. Känslorna kan hjälpa oss att förstå och hantera olika situationer i livet, men de kan också stjälpa oss totalt när vi blir kidnappade av dem.

Förmågan att kunna identifiera och skilja mellan olika känslor, att åtminstone delvis förstå orsaken till dem, liksom att kunna hantera dem (”reglera” på psykologiska) hos sig själv och andra benämns emotionell intelligens. Begreppet myntades av psykologen och forskaren Michael Beldoch på 60-talet och lanserades brett av vetenskapsjournalisten Daniel Goleman i mitten av 90-talet när hans bok Känslans intelligens kom ut. Och den förmågan är en viktig del i vår metod och vårt projekt En hel hand. 

Det är också det emotionella modet, som terapeuten Laila Dahl skrivit om. Hon definierar det som ”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Dagens luckpaket till dig är en inbjudan att reflektera en stund. 

Över vilka känslor som du mer respektive mindre lätt tillåter dig att känna och ge uttryck för. 

Över om du betraktar vissa känslor som oönskade uttryck för svaghet eller om du är öppen för alla känslor.

Över vilken eller vilka känslor som eventuellt väcks i dig när du betraktar dina svar. 

Över hur du kopplar ihop en viss fysisk upplevelse med ett ord, benämningen på känslan. 

Över om du någon gång upplevt hur en känsla övergått till en annan känsla när du tillåtit dig själv att känna den fullt ut för att sedan släppa den, istället för att vattna den och hålla fast den. Har du känt sorg övergå till tacksamhet eller vrede till beslutsamhet exempelvis?

Om du slår bort den här inbjudan med att känslotjafs inte är något för dig, stanna då bara upp och reflektera över vad du har att förlora på att öppna dörren på glänt för att bekanta dig mer med dina känslor. Jag känner i och för sig med dig – i förstone har du en hel del att förlora: det pansar du byggt upp under årens lopp, ditt bildliga ansikte (inte minst inför dig själv), det bekanta förhållningssättet.

På sikt vinner du ett livsspråk till. Du vinner också friheten som det är att leva utan din känslomässiga rustning. Och det finns en viss sannolikhet för att dina relationer utvecklas till det bättre, både till dig själv och andra. 

Ska man tro Daniel Goleman följer även yrkesmässig framgång i spåren. Den tesen har dock kritiserats av forskare. Min egen upplevelse, och mångas med mig, är att övriga vinster av att bli mer bekant med sina känslor är alldeles tillräckliga. Det börjar med en smula emotionellt mod. Vågar du?