11 december – Rädslor

On By Helena KarlbergIn Ledarskap1 Comment

Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Lika stark som min längtan till Röda havet har varit, har rädslan för att faktiskt dyka ner i det varit. När jag var två år höll jag på att drunkna, i en sjö i min mammas hemby i Härjedalen. Jag minns att jag stod vid ytan och tittade ner och det var alldeles svart. Plötsligt befann jag mig under ytan och kunde inte ta mig upp. Snabb som blixten, var mamma framme och kunde rädda mig, men efteråt var hon otroligt skärrad. Kanske var det hennes starka reaktion som gjorde att jag blev fullständigt livrädd för vatten under en lång tid framåt.

Några år efter olyckan, var det dags för mig att gå på sommarsimskola. Mamma ville ju att jag skulle lära mig att simma för att inte samma sak, som när jag var två, skulle hända igen. Jag ville lära mig, jag drömde ju om Röda havet, men jag vågade inte ens doppa huvudet under vattnet och därför klarade jag inte simmärket Baddaren som alla andra barn. I lågstadiet på simlektionerna vågade jag inte simma på den djupa delen av bassängen, så längderna kapades på mitten och jag simmade fram och tillbaka på det grunda. Rädslan för vatten satt i under hela min uppväxt, trots att jag spenderade många sommardagar vid stranden.

När jag var 19 hände något, som faktiskt har förändrat mitt liv. Jag var ute och snorklade vid ett rev utanför Montego Bay på Jamaica. Plötsligt uppenbarade sig en stor örnrocka framför mig. Den var nog närmare två meter bred. Jag låg alldeles stilla och följde varje rörelse. Den tittade nyfiket på mig som att den ville något. Men jag förstod inte då vad det var. Den simmade runt mig och kom sedan under ganska nära så den nästan nuddade vid mig. Jag följde den långa svansen som jag visste kunde vara farlig. Sedan simmade rockan fram till mig igen, och placerade sig mittemot lika nyfiken som första gången. Men när den inte fick någon respons från mig, vände den sig om och svävade iväg. Ja, den svävade med sina stora vingar. Det var så otroligt vackert och jag fick känslan av att vara ett med universum. Efteråt, var det som att jag vaknade upp från en dröm och jag simmade exalterad tillbaka till båten där resten av gänget var. Där fick jag veta att jamaicanerna brukar lägga sig på rockorna och surfa med dem. Så, det var det detta magiska djur ville.

Efter några månaders resande i Västindien och USA fick jag jobb på American Airlines i Stockholm. En av mina kollegor råkade ha en dykskola och jag anmälde mig direkt. Nu, skulle jag äntligen bli av med min rädsla, tänkte jag. Men att dyka i Sverige är något helt annat än att dyka i Västindien eller i Röda havet. Vattnet är kallt och mörkt och i Sverige måste man ha ficklampa och parlina eftersom sikten är så dålig. Men jag kämpade på och efter ett år med teori och flera dyk i Stockholms skärgård hade jag äntligen mitt dykcertifikat. Under mina dryga fem år på American Airlines hade jag möjligheten att dyka i många fantastiska vatten och jag har flera spännande dykäventyr i minnesbanken, som när jag till exempel blev attackerad av barracudor eftersom jag hade en klocka som blänkte på armen. De trodde såklart att det var småfisk.

Tiden gick och livets förändrades. Jag gjorde några försök att plocka upp dykningen igen, men det tog liksom aldrig fart. Så när jag träffade min nya kärlek och han berättade att han höll på att ta dykcertifikat blev jag så ofantligt lycklig. Jag hängde med på poolträningar och gjorde all teori på nytt och gjorde även uppdyken tillsammans med honom. Men åter igen var jag rädd, för det mörka, kalla vattnet. Jag vet att det sitter i huvudet och jag har verkligen fått anstränga mig att övervinna min rädsla. Ofta är jag rädd före, men väl i vattnet släpper det. Då ser jag ju vad som finns därunder och jag känner att jag kan andas. Efteråt är jag ofta nästan euforisk av lycka. Det är samma känsla som när jag ska föreläsa, vilket jag gör ganska ofta. Jag gruvar mig inför, ibland har jag sådan ångest så att jag måste kräkas, men väl på scen släpper allt och jag njuter av varje minut. Det har blivit bättre med åren, men fortfarande har jag både scenskräck och en stor respekt för vatten. 

Ägnar jag mig åt självplågeri? Ja, till viss del kanske, men jag genomlider det för att jag vet att jag får en belöning när jag väl klarar att genomföra det där otroligt läskiga. Belöningen är känslan av att lyckas och att det dessutom är roligt. Kanske känner ni igen er i det? Bonus denna gång, efter allt tragglande med att åter igen ta dykcertifikat, var Röda havet. Detta hav som jag har längtat så efter ända sedan jag var barn. Att jag har fascinerats av Röda havet, Egypten och Nilen tror jag har att göra med religionslektionerna i lågstadiet. Min lärarinna fullständigt trollband mig med sitt fantastiska berättande. Och nu, många år senare, stod jag där mitt i berättelsen och fick dyka ner.

Första dyket blev lite traumatiskt eftersom min luft tog slut, förmodligen för att jag andades lite för häftigt, och jag fick andas genom dykledarens reserv. Vid andra dyket åkte vi ut med en båt och skulle falla bakåt från båtkanten och sedan dyka ner. Jag var såklart rädd för själva fallet och jag var tvungen att mer eller mindre ledas in till land mellan dykledaren och min kärlek. Där och då bestämde jag mig, nu får det vara nog. Jag orkar inte vara rädd för allt längre! 

Vi anmälde oss till en fortsättningskurs och efter en vecka i Röda havet med flera dyk, där jag förmodligen gjorde alla fel man kan göra, har rädslan äntligen släppt. Vi fick dyka ner till 30 meters djup, lära oss att navigera med kompass, identifiera olika sorters fiskar och följa med undervattensströmmarna. Nu har jag äntligen fått uppleva allt det fantastiska under ytan, samtidigt som jag har njutit av att äntligen få känna mig trygg. 

Dagens luckpaket innehåller en fråga. Vad gör dig rädd och vad gör du för att komma över dina demoner?

10 december – Mellanrum

On By Helena KarlbergIn LedarskapLeave a comment

Dagens inlägg är skrivet av min medskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg

Mellan rum. Där befinner jag mig nu. I ett rum mellan arbete och vila. Jag har semester. En hel veckas paus från alla sysslor hemma, för återhämtning och reflektion, men också nya utmaningar och äventyr. Ända sedan jag var liten har jag drömt om att få uppleva Röda havet. Att få dyka bland exotiska fiskar och sköldpaddor. Det gör jag nu, varje dag och precis som i fantasin, är det helt magiskt.

Ovan vatten är det svårt att förstå vad som döljer sig där under. Havet är vackert blått och vågorna som slår mot reven krullar upp sig i vita lockar. I övrigt är det inte mycket färg. På ovansidan är det sand överallt och alla byggnader, lyktstolpar och kraftstolpar, som går kors och tvärs över öknen, har samma ljusa gula sandton. Till och med kamelerna, som jag ser lite här och var, går i samma färgskala. Andra mer färgstarka nyanser består av vävda mattor, vattenpipor och kulörta lampor. Det finns inte mycket växter. Jag har knappt sett något grönt alls, inte heller mycket blommor, som jag verkligen älskar. Men under ytan, öppnar sig paradiset. Havet fullständigt exploderar av färger och det är vackrare än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Det är fyllt av vackra koraller och fiskar i alla regnbågens färger. Jag har fått uppleva gula och orangea fjärilsfiskar, med svarta och vita ränder, stora purpurfärgade Napoleonfiskar, blåprickiga stingrockor och silvriga makrillar med stora gapande munnar. Jag har verkligen njutit varje dag av det vackra under ytan, men också av stilla, tidiga soluppgångar och en gungande kamelridning i solnedgång.

Tänk att Röda havet skulle bli mitt mellanrum, nu när det är som mörkast hemma. Jag inser att det är få förunnat att kunna åka hit och jag känner mig oerhört tacksam för denna gåva till mig själv och till min nya kärleksrelation. Vi har jobbiga månader bakom oss, med en långdragen och energikrävande bodelning. Därtill hårt arbete med krävande leveranser och stulna nätter som följd. Men vi har varandra och vi har kämpat tillsammans. Två kantstötta själar som nu har förenats och vuxit ihop. Vi har varit noga med mellanrummen. Att ge tid för våra barn, träning och vardagliga sysslor. Att stanna upp, andas, vila och bara vara. Som att till exempel ta tre djupa andetag tillsammans innan middagen ska intas eller att göra en så kallad ”in-checkning” vid olika möten, där alla får chans att hinna landa och ställa om.

Mellanrummen finns i så många olika situationer – det kan vara tiden mellan möten, mellan jobb, mellan studier och arbete, mellan resan till och från jobbet, mellan hämtning och lämning på barnens skola, mellan träning och resan hem, mellan olika övningar på gymmet, mellan aktivitet, vila och sömn. Mellanrum är så viktiga, men ack så lätt att glömma bort. När allt går i 180 är det lätt att bara köra på, att lägga i den där extra växeln, att fokusera på deadlines och leverans. Man kastar sig från det ena åtagandet till det andra, med andan i halsen och stegrande puls. Så missar man att ge tid för det som ska hända efter, eller bör hända efter. Då behövs tid för återhämtning och reflektion. Det är minst lika viktigt som planeringen inför ett projekt, uppdrag eller äventyr.

För mig var planeringen inför Röda havet väldigt lång, så nu tänker jag att tiden efter, att packa upp, tvätta, skriva ner minnen, gå igenom bilder och ta kontakt med våra nya vänner, ska få ta lika mycket tid. För mig är det fortfarande en stor utmaning. Under flera år har jag varit programmerad för leverans och gått på som ett ånglok, men efter ett kraschat äktenskap, en förlorad far och en djup depression har jag kommit på bättre tankar. För att orka, måste man vila. Hela jag måste vila. Kroppen, hjärnan, hjärtat, själen. Och det måste finnas utrymme för tiden mellan. Helt enkelt, mellanrum mellan rum eller åtaganden.

Dagens luckpaket innehåller ett tips för att skapa mellanrum i ditt liv. In-checkning. När du ska börja ett möte är det bra att ge tid för alla att checka in. Gör en runda där alla får berätta vad som har hänt sedan senast ni träffades eller kanske under helgen, om ni ses en måndag, och hur de känner sig nu. Detta är ett sätt för mötets deltagare att lämna det som har varit och kunna fokusera på nuet och det som komma ska. In-checkningen fungerar lika bra hemma med familjen vid till exempel middagsbordet då alla får berätta om något som har hänt under dagen. Detta för att alla ska kunna släppa sådant som kanske har varit jobbigt, men också för att kunna landa och vara närvarande. Familjen träffas ju inte så mycket på en dag. Alla har sina åtaganden, jobb, skola, fritidsaktiviteter etc. Se till att hitta en stund då alla samlas och får njuta av varandras närvaro. Det stärker banden och tilliten till varandra. 

9 december – om konsten att bygga tillit

On By Sara ModigIn Ledarskap, Tankar1 Comment

Vi bor i ett land som i internationella jämförelser brukar benämnas som ett högtillitssamhälle, det vill säga ett land där människor i allmänhet litar på varandra och på de offentliga institutionerna. I just de offentliga institutionerna har tillitsbegreppet aktualiserats extra mycket på senare år, då regeringen 2016 tillsatte den så kallade Tillitsdelegationen för idé- och verksamhetsutveckling bort från New Public Management i offentliga verksamheter. Tillit till gruppen är en viktig del av psykologisk trygghet, som i sin tur har visat sig vara en väsentlig faktor i vad som skapar framgångsrika team. 

Jag, Sara, har på sistone haft flera anledningar att fundera över hur vi kan bygga tillit till varandra. I relationer, i grupper, som ledare och i samhällen. I min kärleksrelation har jag fått uppleva nåden att känna tilliten växa genom att utmanas i att ta ansvar för och vara tydlig med och mina behov och lita på att min partner tar ansvar för och är tydlig med sina. Det har varit tufft för mig, som av ohejdad vana har en tendens att förekomma det som jag tror är omgivningens behov och gränser. Istället för att vänta in och låta motparten känna in och ta ansvar för att uttrycka dem.

Louise Bringselius, forskare i organisation, tillit och ledning vid Lunds universitet och forskningsledare i Tillitsdelegationen har tagit fram en modell för hur tillit skapas, som jag vill ta som avstamp.

Den tillitsskapande processen (med inspiration från Mayer et al, 1995). s. 9 i Bringselius, L. (2017). Tillitsbaserad styrning och ledning: Ett ramverk. (2 uppl.) (Samtal om tillit i styrning). Tillitsdelegationen.

Modellen visar för det första att tillit skapas över tid, i en ständigt pågående process mellan att vi visar en person, grupp eller organisation (i fortsättningen ”person” för enkelhets skull) tillit och att vi får återkoppling från resultatet av vår tillit. För det andra visar den att den tillit vi visar är beroende av i vilken utsträckning vi uppfattar personen som att hen 

  • besitter förmågan att göra det vi förväntar oss av hen (”kunna”), 
  • har integritet nog att agera så att principer och handlingar överensstämmer, även när det är obekvämt (”våga”)
  • är beredd att göra det som är anledningen till att vi vänder oss med vår tillit till hen (”vilja”). 

För det tredje pekar modellen också på att vår benägenhet att känna och visa tillit är beroende av vår egen inneboende förmåga till tillit. Den här punkten påverkas av tidigare erfarenheter, kulturella aspekter etc. För det fjärde pekar den på att graden av tillit hänger ihop med graden av upplevd risk – att låna en person en tia kräver sannolikt en lägre grad av tillit än att låna någon 10 000 kronor, då risken kan antas vara högre ju högre belopp jag riskerar att förlora.

Parterapeuten John Gottman beskriver hur tillit byggs upp över tid i ett antal ”sliding doors”-ögonblick, med syftning på filmen Sliding doors. Där utspelar sig två parallella historier med helt olika utfall, allt beroende på om Gwyneth Paltrow, som spelade huvudpersonen, hann med tunnelbanan eller ej. Innebörden är, som Gottman skriver, att 

In any interaction, there is a possibility of connecting with your partner or turning away from your partner. (I varje interaktion finns det en möjlighet att knyta an till din partner eller att vända dig bort från din partner.)

https://greatergood.berkeley.edu/article/item/john_gottman_on_trust_and_betrayal

Som exempel på vad det innebär, berättar Gottman om han, en kväll när han hade siktet på att fortsätta läsa en deckare han fastnat i, såg sin hustrus ledsna ansikte i badrumsspegeln. Han stod då inför valet att välja sin deckare eller att uppmärksamma sin fru. Valet föll på att fråga hustrun om vad som tyngde. Genom att se och lyssna till hennes berättelse, bidrog han till att stärka tilliten dem emellan. 

Brené Brown har identifierat vad hon kallar för tillitens anatomi. Jag tänker att det handlar om sju stycken värderingar, som vi kan välja att följa eller ej i alla de sliding doors-ögonblick som vi ställs inför i våra möten med andra. Som ledare, vänner, partners, föräldrar, kollegor… Och jag tänker att vi också har de där sliding doors-ögonblicken i förhållande till oss själva – för vi behöver även kunna känna tillit till oss själva för att kunna visa tillit till andra. 

1. Gränssättning – Du respekterar mina gränser, och du frågar om du är osäker på vad som går för sig och inte. Du är beredd att säga nej.

2. Pålitlighet – Du gör det du säger att du ska göra. Du lovar inte för mycket, utan levererar det du sagt och prioriterar mellan olika åtaganden. 

3. Ansvarstagande – Du står för dina misstag, ber om ursäkt och rättar till. 

4. Tystnadsplikt (eller som i orginalet ”vault – valvet”) – Du för inte saker vidare som du inte har lov att berätta. Jag måste veta att jag kan säga saker i förtroende och att du inte berättar hemliga saker om andra för mig. 

5. Integritet – du väljer det som är modigt framför det som är bekvämt. Du väljer det som är rätt framför det som är roligt, snabbt eller lätt. Och du väljer att leva dina värderingar istället för att enbart prata om dem. 

6. Icke-dömande – Vi kan prata om vad vi känner och behöver utan att döma varandra (eller oss själva, eftersom det hänger ihop med vår benägenhet att döma andra, tänker jag, förf:s tillägg). 

7. Generositet – Du tolkar andras avsikter, ord och handlingar så generöst du kan. 

s. 234-235 i Brown, B. (2015). Resa sig stark. Libris, Örebro

I det tillitsskapande i min kärleksrelation, som jag beskrev ovan, ser jag tydligt hur kombinationen av i synnerhet gränssättning, icke-dömande och generositet har varit en gynnsam grogrund. Och tilliten har befästs genom ett växande antal sliding doors-ögonblick där var och en tar ansvar för att ge uttryck för respektive svara med sina behov, idéer och önskemål.

Dagens luckpaket till dig är utmaningen är att identifiera ett sliding door-ögonblick när du valde att handla på ett sätt som, enligt de här punkterna, påverkade andras tillit till dig i positiv eller negativ riktning. Vilken känsla får du i kroppen av att tanken på det ögonblicket och din handling? Vad kan du dra för lärdom av ditt agerande för framtiden? Hur påverkade situationen din tillit till dig själv?

8 december – att möta livet med nybörjarens sinne

On By Sara ModigIn LedarskapLeave a comment

Tänk dig att möta livet som vore det för första gången. Utan förutfattade meningar, föreställningar om hur saker ska vara eller om hur människor borde bete sig eller hur de alltid beter sig. Med nyfikenhet, öppenhet, ja, kanske till och med förundran inför upplevelsen av det nya eller insikten du just fått.

Tänk dig att möta dagen, livet, världen som många små barn möter sin omgivning. Oförställt, utforskande, icke-dömande.

Min, Saras, upplevelse av att välja nybörjarens sinne är att tillvaron blir så mycket rikare i de stunderna. Jag upplever färgerna, ljuden, dofterna, smakerna, material och textur tydligare. Jag möter medmänniskor och mig själv med varmare ögon, mer lyssnande öron och öppnare hjärta. Jag tar lättare itu med saker som annars känns svåra eller obekväma. Upplevelsen av att vara en integrerad del av den större helhet som världen – människor, samhälle, djur och natur – utgör blir så mycket mer påtaglig.

Att stänga av de automatiska rösterna som jag tränat upp genom åren, de som bedömer och dömer. Eller att lägga bort distraktionen inte minst i form av mobilskärmen, för att istället fokusera på upplevelsen här och nu. Det kräver energi. Så jag fattar ju att jag och många med mig fastnar i vuxenhjärnans tröttare, tröttande och inte så konstruktiva sidor. ”Ja, ja. Det där är ju en kul idé. Men det kommer inte att gå/vara svårt för att…”. Eller ”Det där har jag provat förut. Det gick inte då heller”. Som min kollega benämner dem: mördarfraserna.

Nybörjarens sinne är viktigt i både ledarskapet av mig själv och av andra. Och i synnerhet i ledarskapet av andra kan det vara en utmaning. För vi bär ju med oss en bild av att ledaren är den som vet, den som är säker och har rätt. Men jag hävdar, och försöker tillämpa, att i synnerhet i ledarskapet av andra är det också oerhört angeläget att komma ihåg att just den här situationen med just de här människorna i just det här omvärldsläget aldrig har funnits förut. Liknande situationer, absolut. Men någonting är ändå genuint nytt, och därmed finns det ett utrymme för att ta med nybörjarens sinne i mitt ledarskap, tillsammans med min erfarenhet och upparbetade kunskap. Om inte annat så för att styra undan från mördarfraserna, som ju effektivt dödar all kreativitet och allt nytänkande.

I de stunder när jag fullt ut uppslukas av upplevelsen. När jag tar in samma gamla träd som jag alltid betraktar på vägen till pendeltåget som vore det första gången jag ser det och låter ögonen följa grenarnas former. När jag fullt ut möter en annan människa och fokuserar på att ta in vad hen säger i och utan ord. Då kan jag fyllas av förundran, tacksamhet och bubblande glädje över att världen, i all sin vånda, också är så vacker. Så rik på skönhet och spänning. Att bära med mig det i livet i stort, inklusive i mitt ledarskap av mig själv och andra är något som jag verkligen vill och vet ger mening.

Dagens luckpaket till dig är en inbjudan att tillämpa nybörjarsinnet vid ett eller t o m ett par tillfällen under de närmsta dagarna. Och att notera vad det gör med dig och din upplevelse.

Det här inlägget är en bearbetning av ett inlägg som första gången publicerades i februari 2020.

7 december – om skam, samhörighet och sårbarhet

On By Sara ModigIn Ledarskap1 Comment

Jag, Sara, citerade terapeuten Laila Dahls definition av emotionellt mod i inlägget om känslor 2 december: 

”… hävstången du använder när det du behöver göra/säga/vara innebär att på ett eller annat sätt göra dig sårbar – och när att göra dig sårbar är just det som känns läskigt.”

Med inspiration från det citatet plockade jag, inför det här inlägget på tema känslan, fram Brené Browns bok Mod att vara sårbar igen. I den skriver hon om skam, samhörighet och sårbarhet. Om att sårbarheten är ”kärnan, hjärtat, centrum i en meningsfull mänsklig tillvaro” och ”alla känslors kärna”. Utan sårbarhet försvåras kontakten med våra känslor, både de mörka och de ljusa.

Hon skriver också om att en kultur av otillräcklighet är den perfekta grogrunden för skam, skam som väcker vår djupt liggande rädsla av evolutionärt ursprung över att vi inte är tillräckligt … [fyll i valfritt ord] för att få höra till. Vår rädsla för att vi inte längre skulle vara värda samhörighet med andra. 

När jag läser boken, tänker jag att det är det amerikanska samhället hon beskriver. Och att vi väl ändå är mer avslappnade till att vi är dem vi är i Sverige. Eller är vi det? 

När skammen hälsar på, går förnuftet inte sällan i baklås. Upplevelsen av skam triggar vårt flykt/fajt-beteende. Inte sällan kapar reptilhjärnan hela kommandocentralen. Personerna som Brown intervjuat berättar om okontrollerbar vrede, galenskap eller avstängning som reaktion på skammen. Och som jag känner igen mig. Alltifrån ett dräpande svar, gärna av ”what about you”-karaktär, till de brännande, okontrollerbara tårarna som får mig att krympa och känna att jag riskerar att lösas upp och försvinna på samma sätt som Elphaba, den gröna häxan i musikalen Wicked, enligt sägnen skulle göra när hon kommer i kontakt med vatten. Jag har varit i dem. Eller om de till och med har varit mig.

Upp med skölden, ladda vapnen, spring in i grottan och göm mig för världen – allt för att skydda mig mot skammen. När det som behövs i själva verket är något helt annat: skamtålighet. Det är inte samma sak som att förneka eller göra motstånd mot skammen. Det är

”förmågan att förbli sig själv när skamkänslorna kommer, att ta sig igenom själva upplevelsen utan att offra sina värderingar och att komma ut på andra sidan skammen med större mod, medkänsla och samhörighet än man hade när man gick in i den.” 

Mod att vara sårbar, s. 75

Brown talar om skamtålighetens fyra delar: 

  • Att känna igen skammen när den attackerar, och förstå vad som väckte den. 
  • Kritiskt tänkande: hur förhåller sig de budskap och krav som triggar skammen hos dig med verkligheten? Står de verkligen för det och den du vill vara, eller är det (din bild av) andras krav, förväntningar och förhoppningar som utlöser känslan? 
  • Öppna dig för medkänsla med dig själv och från andra. Ja. Du läste rätt. För medkänsla, från dig själv. Prova att säga de ord till dig själv som du skulle sagt till en nära vän som var i samma situation som du. ”Så klyschigt”, kanske du tänker. Jag tänker att klyschor ibland uppfattas som klyschor för att det är sanningar som vi av någon anledning värjer oss mot. Men att de blivit klyschor för att de faktiskt är giltiga.
  • Prata om skammen. Dela din upplevelse med människor som du vet stöttar ditt inneboende värde. Sätt ord på vad du känner och vad du behöver. 

Jag började ju det här inlägget med ord om sårbarhet. Varför då så många ord om skammen? För att skam är det som främst får oss att värja oss för sårbarheten. Den, som Brown definierar som 

” en ovisshet, ett risktagande och en känslomässig nakenhet”. 

Mod att vara sårbar, s. 37

Och som med all ovisshet och risk krävs det mod för att våga ta steget. Emotionellt mod att våga bli avvisad. Utan att för den skull tappa fotfästet. Och det är viktigt, för att, som jag var inne på i inlägget den 2 december, tror jag att vi alla har mycket att vinna på att våga det modet. Som individer, som familjer, som grupper. Jag tror till och med, som Brown skriver att

”ärliga samtal om sårbarhet och skam kan förändra världen”. 

Mod att vara sårbar, s. 44

Dagens luckpaket är en utmaning igen. En utmaning och en inbjudan att reflektera över vilka skampunkter som du har. Brown beskriver hur hennes intervjupersoner blir berörda över formuleringen

”Aldrig … nog”.

Och hon radar upp ett antal svar som hon fått:

  • Aldrig bra nog
  • Aldrig perfekt nog
  • Aldrig mäktig nog
  • Aldrig smart nog
  • Aldrig ovanlig nog

Någonting högg till i mig när jag läste orden, och jag skrev dit ”aldrig kompetent nog” i slutet av listan.

Vilket eller vilka ord skjuter du in i i formuleringen mellan aldrig och nog? Hur känns det i kroppen när du läser vad du skrivit? Kan du tänka på någon eller några situationer när den här känslan aktiverats hos dig? Vad gjorde du som reaktion på känslan? Hur såg verkligheten ut i förhållande till känslan?

Den här reflektionen hjälper dig att förbereda dig för de första delarna i skamtåligheten, att känna igen och förstå vad som väckte skammen, liksom att pröva realismen i budskapet. För en sak är säker, och det är att vi alla känner skam någon gång. Nästa gång den står där med kniven mot din strupe, redo att ta över kommandobryggan, kan den här reflektionen hjälpa dig att stå bättre beredd.