21 december – Min syn på design

On By Helena KarlbergIn För förändringLeave a comment

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag drivs av utveckling, oavsett om det handlar om att utveckla en plats, ett företag, en produkt eller tjänst eller en människa. Och när jag utvecklar använder jag design. Min syn på design beskrivs i 8 punkter nedan. 8, som för mig handlar mycket om design, ständig utveckling som går i loopar – man upptäcker, definierar, utvecklar, levererar, utvärderar, gör om, runt, runt. 8:an påminner också om SVID:s designmodell ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID, Stiftelsen Svensk Industridesign (där jag sitter i styrelsen) använder för att förklara och visualisera designprocessen (se nedan). 

Figuren visar designmodellen ”Double diamond” som utgår från Design Councils modell och som SVID nu använder för att förklara och visualisera designprocessen.
  1. Design handlar alltid om att utgå från användaren. I en kommun handlar det om att ha invånaren i fokus, men även besökaren, företagaren – ja, alla som vistas och verkar på en plats. Coachar jag en entreprenör eller adept kliver jag in i adeptens roll och försöker se världen utifrån adeptens ögon, planerar jag en konferens, eller en utbildning tänker jag alltid på mottagaren, likaså om jag skriver något. Vem ska läsa, varför och vad ska den personen få ut av det jag producerar? 
  2. Design handlar om att göra det enkelt. Och att förstå och ta ut kärnan. Det enkla är ofta det svåra och därför är det så viktigt att sätta sig in i en situation och att försöka förstå de behov som finns. Jag brukar samla in massor med material när jag utvecklar en ny produkt eller tjänst, jag kastar in all information i en tratt, maler och maler och till slut kommer essensen ut – kärnan. På en plats handlar det om att hitta platsens identitet. Platsens DNA och själ. När det har blivit tydligt, blir allt så mycket lättare att utveckla och det blir mycket lättare att kommunicera sitt budskap och att förklara varför man gör vissa val. Metoden använder jag i alla mina processer, inte minst nu när jag har börjat studera igen. Jag tar in massor med information, men ganska snart plockar jag ut det viktigaste. 
  3. Grunden är att lyssna. Och observera. Eftersom jag är journalist i grunden är jag bra på att lyssna och att ställa frågor. Men det handlar också om att ställa rätt frågor och att formulera sig rätt och att lyssna på inte bara det som kommer ut som ord, utan även vara observant på hur det sägs, varför det sägs, och på vad som inte sägs. Det vill säga det där mellan raderna. Det handlar om att vara totalt närvarande, att ta in hela rummet, hela situationen, hela människan. 
  4. Hela människan. Är något som jag och min kompanjon Sara verkligen har tagit fasta på. Tillsammans med har viutvecklat konceptet ”En hel hand” som hela den här julkalendern bygger på. ”En hel hand” är en metod för utveckling av ledarskap och självledarskap som utgår från hela människan, kroppen, hjärnan, själen, våra relationer och det universiella/andliga. 
  5. Prototypa. Testa. Design handlar också om att testa saker i skarpt läge. För att se, känna, upptäcka hur något fungerar eller inte fungerar. Här är det viktigt att få feed-back i ett tidigt skede, så att fel går att rätta till för att spara tid, resurser, pengar, energi.
  1. Samskapa. Korsbefrukta. Dela med sig. Design för mig är att samskapa, blanda kompetenser och att dela med sig. Det har varit grunden i allt jag gör, nätverket Magma för kvinnor från olika branscher, sektorer, kulturer, samhällsklasser, alla utvecklingsprogram somjag ligger bakom till exempel ”Dags att designa Norrbotten” och ”Latitude-66 Mentorship” som är ett utvecklingsprogram med syfte att rusta Norrbottens framtida ledare.Design för mig är att dela med sig av sina kunskaper, erfarenheter, framgångar, misstag, idéer, kontakter. När flera hjärnor tänker och skapar tillsammans blir allt mycket större och bättre, speciellt om man har olika bakgrund.
  1. Alla sinnen. Design handlar om upplevelsen, av en plats, en produkt eller tjänst. Och upplevelsen förstärks av våra sju sinnen, de vanliga fem – syn, lukt, smak, hörsel, känsel, hörsel, samt balans (balans som fastställer kroppens inriktning i förhållande till tyngdkraften så att en gynnsam kroppsställning kan bibehållas, men också balans i livet – mellan jobb och fritid etc.) samt fantasi (förmågan att skapa inre bilder, känslor och föreställningar)
  1. Leverans. Design handlar såklart om att få fram en färdig produkt eller tjänst. Något som går att använda. Som skapar nytta. Det behöver inte vara något revolutionerande, utan det kan räcka med ett nytt sätt att tänka, utföra en tjänst, en ny metod. När man går in i en designprocess handlar det ofta om att något behöver förbättras, förändras och utvecklas. Man går från nuläge till ett nyläge/ett önskat läge. Det svåra är att hitta hur:et, hur tar jag mig till det önskade läget. Design är ett stöd i den processen. Viktigt i processen är också att hitta rätt utmaning – vad är egentligen problemet? Och hur utvecklar jag rätt lösning?

Jag själv utvecklar nya metoder hela tiden som jag testar och utvecklar tillsammans med andra. Jag tror att det är därför design känns livsviktigt för mig. Jag designar livet. Och allt som finns i det.

Dagens luckpaket innehåller en kort övning som jag kallar now-wow-how. Fundera på din livssituation. Hur har du det nu? (now) Lista allt som är bra och även det som är mindre bra. Tänk på hur du skulle vilja att det var. I det bästa av världar skulle jag … (wow), så funderar du på hur du ska ta dig dit (how).

Denna lilla övning går att applicera på det mesta. How:et är kanske det svåraste, Här kanske du måste ta hjälp av någon annan? Kommer du inte på svaret nu, kanske du kan fundera under julen. Du får gärna återkoppla till oss. Vi är så nyfikna på era now-wow-how-resor. Lycka till!

20 december – Tilltro

On By Helena KarlbergIn InspirationLeave a comment

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag är inte religiös, men absolut inte ateist. I perioder har jag trott på småfolk, kanske mer i fantasin än i verkliga livet, men även på spöken och änglar. På energier som är mer än bara det som existerar på den här planeten, i den här dimensionen. Något som kommer med budskap om framtiden. Någon skulle säkert kalla detta för gud. För mig spelar det inte så stor roll var det är, men jag är öppen för att det finns högre makter, att det finns liv efter detta och att det finns energier som omsluter oss. Som vill oss väl.

Min mamma sa redan när jag var liten: ”var försiktig med vad du önskar dig, för förr eller senare får du det du önskar”. Vi skickar ut en signal, en önskan eller en fråga till universum och tillbaka kommer ett svar, eller en gåva. Jag tror på karma, om du av ger av dig själv, får du tusenfalt tillbaka. Det behöver inte vara så att du får något tillbaka från just den personen som du har gett något till, utan gåvan kommer från ett helt annat håll. 

Att dela med sig var grunden till nätverket Magma, som jag startade i Öresundsregionen 2002. Det var ett nätverk för kvinnor verksamma inom kulturella och kreativa näringar. Nätverket hade till syfte att vi skulle dela med oss av oss själva, kunskaper, idéer och kontakter för att stärka varandra. Tillsammans gjorde vi massor med spännande saker, mässor, konferenser, studiecirklar, nätverksträffar, antologier. Medlemmar startade företag tillsammans, gjorde olika projekt ihop. Vi växte i hela Skandinavien och under en tid var Magma Sveriges ledande genusdrivna sociala innovation. Jag var och är fortfarande oerhört stolt över Magma och även om nätverket inte finns kvar idag, har det skapat värdefulla relationer för väldigt många människor, inklusive mig själv.

Genom Magma kom jag bland annat i kontakt med healing, yoga, klärvoajans och meditation. Jag började uppmärksamma tecken i naturen, olika budskap, från andra sidan, från universum. Ofta kommer budskapen i form av ett djur. Jag har inte alltid förstått vad de har att säga, men så upptäckte jag Carina Solöga Högman, författare till boken, Djurens språk. Solöga och boken har skänkt mig så mycket glädje. Här kan jag slå upp vad universum vill säga mig. Några av er tycker säkert att detta bara är flummigt, men för mig är det inte så. Jag bär med mig boken överallt, för tecken, det finns där, det handlar bara om att se dem. När min pappa låg vid dödsbädden, så pratade vi just om Djurens språk, och jag bad honom att hålla kontakten från andra sidan. Det gör han, inte dagligdags, men då och då, när jag behöver det. 

Första gången kom han som en fjäril, en svart sorgmantel med ett vitt band. Den satte sig på en snöhög utanför ytterdörren och jag minns att jag tyckte det var konstigt, med en fjäril mitt i vintern. Men när jag förstod, att det var ett meddelande från pappa, brast jag i gråt. Enligt Solöga kommer sorgmanteln med följande budskap:

Ta dig an livet med entusiasm och optimism. Min gåva till dig är att ha en lätt väg att vandra på. Här handlar det om att svåra vägar kan göras lätta. Rena dig själv från smärta och lidande genom att ge uttryck för det. Kalla sedan tillbaka kraften och välj att känna t ex optimism, entusiasm eller kärlek. Du kan skapa dig en lätt väg, fri från sorg, smärta, bördor, genom att helt enkelt välja det!

Det var precis vad jag behövde höra då. Jag fick kraft att välja en väg fri från smärta.

För några veckor sedan, på fars dag, körde jag från Luleå till Skellefteå för att träffa en av mina bästa vänner som jag faktiskt har lärt känna genom Magma. När jag hade parkerat bilen kom en kråka och satte sig på takboxen. Den satt där länge och iakttog mig. Den var inte rädd alls. Just kråkan är speciell för mig och pappa. Vi skrev en saga ihop när jag var barn, Kråkan Kraak. Pappa viskade den i örat för mig. Från början var det pappa som hittade på alla hyss Kråkan Kraak hade för sig, men efter hand var jag med och skapade och tillsammans låg vi där vid läggdags och viskade och hittade på historier. Jag älskade de stunderna. Det kändes mysigt, tryggt och spännande. Jag visste ju inte var vi skulle hamna, pappa, jag och Kråkan Kraak. Nu satt han där på bilen, utanför Sara kulturhus, i Skellefteå, på självaste fars dag. Pappa kändes så närvarande och det kändes tryggt.

Nyligen, när jag var i Egypten, kom en fågel flygande igen och slog ser ner alldeles intill mig. Jag tänkte åter igen, att det är pappa som hälsar på. Denna gång i form av en falk som enligt Solöga kommer med följande budskap:

Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Min gåva till dig är att känna tilltro till framtiden.

Så nu gör jag det, känner tilltro.

Dagens luckpaket innehåller en uppmaning att även du försöker se universums tecken och tolka djurens språk. Jag förstår om du inte har boken hemma, men googla på solöga och djuret du ser, så kommer du att kunna läsa vad den kommer med för budskap till just dig.

19 december – om den svarta pricken på det vita papperet

On By Sara ModigIn Ledarskap, Tankar1 Comment

Jag ligger i soffan hos särbon, mätt och belåten efter söndagsfrukosten, och funderar på dagens program. Tankarna går mellan blogginlägg som ska skrivas, kurser som ska kommas ikapp, glöggmingel och promenad som ska avnjutas, måltider som ska lagas och skåp att rensa och sortera. 

Tanken på de där skåpen och de prylar som jag vet att jag har, men ofta glömmer bort eller inte hittar när jag behöver dem, blir plötsligt allt överskuggande och en längtan efter den där perfekta hotellrumsordningen där allt har och är på sin plats tar plats i kroppen. 

Kommer på mig själv med vad jag håller på med, tar ett mentalt steg tillbaka och tänker på den om inte nyrensade så iallafall nystädade klädkammaren. På sovrummet, där den nya fondtapeten med kastanjeblad möter mina ögon varje morgon. På mitt kök, som nu har drygt ett år på nacken och som jag fortfarande blir alldeles varmlycklig av att komma ut i. 

Ser att jag har gjort det igen: låtit bilden av den svarta pricken fylla hela synfältet, fast det finns ett helt vitt papper att ta in. 

Det är skillnaden mellan att vara i ett bristperspektiv och ett tillräckligtperspektiv. Så ofta har jag hamnat, och hamnar fortfarande med jämna mellanrum, i bristperspektivet. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt med pengar på kontot, inte tillräckligt organiserat hemma, inte tillräckligt bra förälder/dotter/syster/vän, inte tillräckligt med tid, inte tillräckligt med böcker lästa, inte tillräckligt kompetent… 

Min kloka dotter sa häromdagen att hon insett hur mycket som handlar om hur man väljer att se på saker och ting. Jag är så tacksam att hon nått en insikten tidigt i livet. För den besparar oss mycket energidränerande frustration. Så att vi istället kan lägga den energin på det som är viktigt för oss, alldeles oavsett vad det handlar om. 

För var och en av punkterna ovan kan jag välja att se det vita papperet där den svarta pricken målats dit. Jag har en kropp som andas, rör sig, berör och berörs, njuter. Jag har en ekonomi som gör det möjligt för mig att ha ett eget, vackert boende i en härlig del av Stockholm. Jag har något slags grundordning hemma, och förresten är det bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete. Jag har goda relationer med mina barn, mina föräldrar, min syster och mina vänner. Jag jobbar heltid med ett roligt jobb och gör dessutom sjukt mycket roliga saker på fritiden. Jag läser och lyssnar konstant på böcker och poddar, så ny kunskap, nya insikter och upplevelser den vägen får jag definitivt till mig. Jag kommer aldrig att bli fullärd, men har massa kompetens inom många olika områden som jag använder efter bästa förmåga. Fullt tillräcklig.

Dagens luckpaket till dig är frågan om vilken svart prick du låter fylla ditt synfält på bekostnad av det vita papperet. Är det en reell brist, eller är det i själva verket tillräckligt om du tittar på det från ett annat håll?

18 december – våga välja giraffen i jul

On By Sara ModigIn Ledarskap, TillsammansLeave a comment

Det var på en föreläsning med en barnpsykolog om barns självkänsla för en sådär 15–16 år sedan som jag för första gången hörde talas om giraffspråket. Giraff, därför att giraffen lär ha det största hjärtat av landdjuren och med sin långa hals både är sårbar och har en förmåga att se långt, bortom det som är närmast. Ett språk som kännetecknas av reflektion, sårbarhet och medkänsla.  

Motsatsen kallas vargspråket (eller efter det engelska originalet Schakalspråket). Lite förenklat kanske, men det står för ett aggressivt, svartvitt förhållningssätt till världen där attack och kritik – utåt mot omvärlden eller inåt mot personen själv – är modus operandi när man känner sig ifrågasatt. Inte sällan är personen omedveten om sitt beteende, men jag tänker att det finns gott om exempel på mer medvetna val av detta sätt att kommunicera.  Om du vill se ett eller ett par miljoner exempel på varg-/schakalspråket är det till exempel bara att utforska diverse Twittertrådar… Kanske borde Twittersymbolen bytas ut från den lilla söta fågeln till något mer blodtörstigt.

Non Violent Communication (NVC), som det mer formella namnet är på giraffspråket, skapades av psykologen Marshall Rosenberg med start i hans arbete med rasintegrering i södra USA i början av 70-talet. Modellen utvecklades till det vi idag känner igen den som fram till början av 2000-talet och har använts i konfliktlösning i många sammanhang, inklusive olika fredsprocesser.

Den grundläggande principen handlar om att ett samtal där empati och medkänsla finns är mer sannolikt att leda fram till en konstruktiv lösning på konflikter. I NVC präglar empatin och medkänslan dels lyssnandet på mig själv, mina observationer, känslor, behov och önskemål, dels lyssnandet på den andre för att ta in de observationer, känslor, behov och önskemål som ligger i eller under vad hen säger. Ett sådant lyssnande sker med hjärtat  mer än med intellektet, eller som Rosenberg formulerade det: ””emptying the mind and listening with our whole being (att tömma sinnet och lyssna med hela vårt varande)”. 

De där komponenterna som jag nu nämnt två gånger är fyra hörnstenar i NVC. De beskrivs ofta som olika steg, men de behöver inte komma i någon särskild ordning. Vi kan benämna dem som fyra olika perspektiv, som vi behöver uttrycka så ärligt och tydligt som möjligt. För oss själva till att börja med. 

Observation handlar om att beskriva de fakta som vi upplever med våra sinnen (hörsel, syn, känsel, smak, doft) vid ett specifikt tillfälle och i ett specifikt sammanhang. Det är alltså motsatsen till de där meningarna med Alltid och Aldrig som inte sällan kryper fram när humöret hettar till. Istället för att med anklagande röst skälla ut tonåringarna för att de ”aldrig ställer sina skor på skohyllan” har jag åtminstone vid några tillfällen försökt att lugnt konstatera att ”Dina skor står inte där vi kommit överens om att de ska stå”. 

I perspektivet känslor handlar det om att identifiera och ge uttryck för känslorna som det här väcker. Inte sällan handlar det om känslor på flera plan. ”Jag blir trött och ledsen när jag ser det. Jag städade här i morse och det känns som att du inte ser mig och mina ansträngningar för att hålla ordning här hemma.” (Jag är väl medveten om att föräldrar och barn ofta har olika standard och förväntningar på vad som är ”ordning”… )

Under känslorna ligger våra behov. Ofta så svåra att få ordentligt grepp om, ofta så läskiga att ge uttryck för. För tänk om de avvisas, tänk om jag avvisas? Men eftersom människor i allmänhet inte är tankeläsare (och tur är väl det), så behöver vi artikulera och vara tydliga med dem i relation till andra. Och det i sin tur förutsätter att vi är tydliga och artikulerade mot oss själva. Jag vet av egen erfarenhet att det inte sällan är där en kommunikationssvårighet med andra börjar. Att ta mig tiden att reflektera vad det är jag behöver i en viss situation, att våga stå fullt ut för det, att känna att jag har rätt att ha och uttrycka mina behov kan vara något av det mest utmanande. ”Jag behöver känna mig som del av en gemenskap och inte bara som en hushållerska eller hotellvärdinna”. 

Och det är i det här steget som det geniala i NVC ligger när det gäller att skapa medkänsla och bryta dödlägen i konflikter. Rosenberg utgick från tanken att vi människor har gemensamma behov, som tillhörighet, ömhet, bekräftelse, trygghet, värde och autonomi. När vi möts i, känner igen oss själva i den andres behov öppnar vi vägen för att hitta gemensamma sätt att möta dem. 

Det leder oss till perspektivet önskemål eller förfrågan (request på engelska). Det kan vara jag som uttrycker ett önskemål (”Jag vill be dig att ställa skorna på hyllan nu och i fortsättningen”) eller så bjuder jag in den andre att uttrycka sitt önskemål. (”Vad behöver du för att kunna ställa skorna på skohyllan”). Det är ett önskemål det handlar om, inte ett krav. Om den andre svarar nej på mitt önskemål, behöver dialogen fortsätta med att utforska hens behov och önskemål i situationen. 

NVC är inte en magisk trollstav. Det funkar sämre eller inte alls i sammanhang där det finns genuint dysfunktionella mönster eller djup ovilja från den andre parten att relatera. Det är inte heller en trollformel för att få folk att göra som man vill. Det är en del av den komplexa dans, ibland sörjig, taggig och läskig, ibland kristallklar, livgivande och vacker, som det är att vara i relation till andra människor.

Marshall Rosenberg menade att NVC var en andlig praktik, i det att den tränar oss i ett förhållningssätt av närvaro, empati och medkänsla till oss själva och andra. Och tvärtemot vad många handlingar i religioners namn ger uttryck för, så är det omistliga delar av vad sund andlighet handlar om. 

Dagens luckpaket till dig är att, med inspiration från giraffspråket och främst för dig själv, träna på att formulera observationen, känslan, behovet/behoven och önskemålet i en situation när du känner frustrationens rastlösa energi börja röra sig i dig. När du sedan känner dig redo kan du testa i ett samtal med någon annan. Det kan vara en bra uppvärmning inför att hitta nya sätt att skapa julfrid. 

Foton:

Två giraffer: Chris-Håvard Berge på Flickr

Närbild på giraff: Magda Ehlers på Pexels

17 december – om mitt (och andras) behov av ett existentiellt språk

On By Sara ModigIn Livet, TankarLeave a comment

Jag har slagits flera gånger på sistone av att många sammanhang kring personlig utveckling och psykisk hälsa pratar om de fysiska, emotionella och mentala perspektiven. Punkt. Och de finns, som du som följer den här julkalenderbloggen säkert märkt, med i vår modell för ledarskap och personlig utveckling. Vi har ju dock lagt till två, det sociala respektive det existentiella perspektivet. För att vi båda har upplevt att de är viktiga aspekter i våra egna livsresor. Tillägget gör vi i gott sällskap, för när WHO definierar livskvalitet och hälsa finns både de sociala och existentiella perspektiven med. 

WHO:s definition av existentiell hälsa inrymmer åtta olika delperspektiv: 

  • Upplevelse av sammanhang
  • Existentiell styrka och kraft
  • Tillit som livskraft
  • Meningen med livet
  • Upplevelse av helhet
  • Harmoni och inre lugn
  • Upplevelse av förundran
  • Förhoppning

Min egen erfarenhet av att ha en utmattningsdepression säger mig att min mentala hälsa har ett starkt samband med min existentiella hälsa. För min upplevelse av mening med livet och av helhet var försvagad. Min harmoni, mitt inre lugn, förmåga att känna förundran och hopp var utraderad. Och forskningen stöder min upplevelse av detta samband, som sannolikt är dubbelriktat. 

Jag slås också av att det offentliga samtalet om existentiella frågor blivit synligare på senare tid. Eller är det bara jag som blivit mer uppmärksam? Jag tar bara två exempel här, men de är många fler. DN har under de senaste veckorna publicerat ett antal artiklar på temat med artiklar av bland annat Kristina Lindquist (som sörjer sin förlorade kristna tro), Björn Wiman (som går i kyrkan och bär ett kors runt halsen som ”ett tecken som gör det lättare för mig att hålla fast vid det jag uppfattar som heligt och rättfärdigt i denna värld” och Hanna Hellquist (som saknar de ritualer som hon skriver att vi slängt ut med religionen och att hon ”en vacker dag ska … våga [sig] in i värmen igen”. I en av kvällstidningens Expressens bloggar samtalar Eric Schüldt och Natalie Lantz om frågor som i högsta grad är existentiella, som huruvida de känner sig värdefulla och värda att älskas eller vem/vad är gud för dem. 

Kanske bidrog pandemin till att aktualisera och öppna för samtalet om de existentiella frågorna. Frågorna som handlar om vad det är att vara människa. Om liv och död, kärlek och altruism, mening och sammanhang. 

Ett vet jag, och det är att för mig är det viktigt att sätta ord på även det existentiella perspektivet. Även om det rymmer frågor som ofta är svåra att fånga i ord. 

Ofta landar jag i min barn- och ungdoms kristna språkdräkt. ”Nåd”. ”Försoning”. ”Helgelse”. ”Förlåtelse”. Att ha tillgång till bibelns texter och alla de psalm- och sångtexter som gnuggades in i hjärnvindlingarna under den första delen av mitt liv ser jag som en rikedom idag. Fast jag en gång i tiden hade en stark ambition att bidra till att modernisera det religiösa språket. För orden kändes främmande, obsoleta och alienerande i det moderna samtalet. 

Idag är det tillräckligt för mig att de hjälper mig att orientera mig i tillvaron. Jag fyller dem inte längre med tron på en personlig gud, men de hjälper mig att förstå och beskriva viktiga delar av mitt liv ändå. 

Och jag funderar på vad som händer med ett samhälle där språket för det existentiella perspektivet har utarmats. När vi famlar för att fånga det där tomrummet, oron, rädslan eller varför inte också förundran, kärleken och glädjen som är del av livsvillkoren. Söker efter sätt att beskriva det för oss själva och för andra. Vad tror du? 

Dagens luckpaket är en inbjudan till dig att reflektera över hur de åtta delperspektiven i WHO:s definition av existentiell hälsa ter sig i ditt liv: 

  • Upplevelse av sammanhang
  • Existentiell styrka och kraft
  • Tillit som livskraft
  • Meningen med livet
  • Upplevelse av helhet
  • Harmoni och inre lugn
  • Upplevelse av förundran
  • Förhoppning

Jag vill lägga till Upplevelse av tacksamhet. För mig är det en bärande del i min existentiella upplevelse av livet, och jag har många gånger skrivit om det här på bloggen, bland annat i detta inlägg. 

Det är stora frågor det handlar om. Kanske känner du att du behöver någon att bolla med, någon som kan lyssna på dina ord och reflektioner kring detta. Du kan hitta stöd genom att söka på existentiell coaching eller existentiell terapi på nätet, eller genom att vända dig till Jourhavande medmänniska.