20 december – Tilltro

Dagens inlägg är skrivet av min samskapare till En hel hand, Helena Godotter Karlberg.

Jag är inte religiös, men absolut inte ateist. I perioder har jag trott på småfolk, kanske mer i fantasin än i verkliga livet, men även på spöken och änglar. På energier som är mer än bara det som existerar på den här planeten, i den här dimensionen. Något som kommer med budskap om framtiden. Någon skulle säkert kalla detta för gud. För mig spelar det inte så stor roll var det är, men jag är öppen för att det finns högre makter, att det finns liv efter detta och att det finns energier som omsluter oss. Som vill oss väl.

Min mamma sa redan när jag var liten: ”var försiktig med vad du önskar dig, för förr eller senare får du det du önskar”. Vi skickar ut en signal, en önskan eller en fråga till universum och tillbaka kommer ett svar, eller en gåva. Jag tror på karma, om du av ger av dig själv, får du tusenfalt tillbaka. Det behöver inte vara så att du får något tillbaka från just den personen som du har gett något till, utan gåvan kommer från ett helt annat håll. 

Att dela med sig var grunden till nätverket Magma, som jag startade i Öresundsregionen 2002. Det var ett nätverk för kvinnor verksamma inom kulturella och kreativa näringar. Nätverket hade till syfte att vi skulle dela med oss av oss själva, kunskaper, idéer och kontakter för att stärka varandra. Tillsammans gjorde vi massor med spännande saker, mässor, konferenser, studiecirklar, nätverksträffar, antologier. Medlemmar startade företag tillsammans, gjorde olika projekt ihop. Vi växte i hela Skandinavien och under en tid var Magma Sveriges ledande genusdrivna sociala innovation. Jag var och är fortfarande oerhört stolt över Magma och även om nätverket inte finns kvar idag, har det skapat värdefulla relationer för väldigt många människor, inklusive mig själv.

Genom Magma kom jag bland annat i kontakt med healing, yoga, klärvoajans och meditation. Jag började uppmärksamma tecken i naturen, olika budskap, från andra sidan, från universum. Ofta kommer budskapen i form av ett djur. Jag har inte alltid förstått vad de har att säga, men så upptäckte jag Carina Solöga Högman, författare till boken, Djurens språk. Solöga och boken har skänkt mig så mycket glädje. Här kan jag slå upp vad universum vill säga mig. Några av er tycker säkert att detta bara är flummigt, men för mig är det inte så. Jag bär med mig boken överallt, för tecken, det finns där, det handlar bara om att se dem. När min pappa låg vid dödsbädden, så pratade vi just om Djurens språk, och jag bad honom att hålla kontakten från andra sidan. Det gör han, inte dagligdags, men då och då, när jag behöver det. 

Första gången kom han som en fjäril, en svart sorgmantel med ett vitt band. Den satte sig på en snöhög utanför ytterdörren och jag minns att jag tyckte det var konstigt, med en fjäril mitt i vintern. Men när jag förstod, att det var ett meddelande från pappa, brast jag i gråt. Enligt Solöga kommer sorgmanteln med följande budskap:

Ta dig an livet med entusiasm och optimism. Min gåva till dig är att ha en lätt väg att vandra på. Här handlar det om att svåra vägar kan göras lätta. Rena dig själv från smärta och lidande genom att ge uttryck för det. Kalla sedan tillbaka kraften och välj att känna t ex optimism, entusiasm eller kärlek. Du kan skapa dig en lätt väg, fri från sorg, smärta, bördor, genom att helt enkelt välja det!

Det var precis vad jag behövde höra då. Jag fick kraft att välja en väg fri från smärta.

För några veckor sedan, på fars dag, körde jag från Luleå till Skellefteå för att träffa en av mina bästa vänner som jag faktiskt har lärt känna genom Magma. När jag hade parkerat bilen kom en kråka och satte sig på takboxen. Den satt där länge och iakttog mig. Den var inte rädd alls. Just kråkan är speciell för mig och pappa. Vi skrev en saga ihop när jag var barn, Kråkan Kraak. Pappa viskade den i örat för mig. Från början var det pappa som hittade på alla hyss Kråkan Kraak hade för sig, men efter hand var jag med och skapade och tillsammans låg vi där vid läggdags och viskade och hittade på historier. Jag älskade de stunderna. Det kändes mysigt, tryggt och spännande. Jag visste ju inte var vi skulle hamna, pappa, jag och Kråkan Kraak. Nu satt han där på bilen, utanför Sara kulturhus, i Skellefteå, på självaste fars dag. Pappa kändes så närvarande och det kändes tryggt.

Nyligen, när jag var i Egypten, kom en fågel flygande igen och slog ser ner alldeles intill mig. Jag tänkte åter igen, att det är pappa som hälsar på. Denna gång i form av en falk som enligt Solöga kommer med följande budskap:

Var segerviss, du är på väg mot ditt livs mål. Positiva budskap är på ingång. Min gåva till dig är att känna tilltro till framtiden.

Så nu gör jag det, känner tilltro.

Dagens luckpaket innehåller en uppmaning att även du försöker se universums tecken och tolka djurens språk. Jag förstår om du inte har boken hemma, men googla på solöga och djuret du ser, så kommer du att kunna läsa vad den kommer med för budskap till just dig.

5 december – min trosbekännelse

Det femte perspektivet i vår modell för helhetligt och helande handlande handlar om de riktigt stora frågorna. De som saknar tvärsäkra svar. De som inte sällan rör sig i rymderna som är bortom ord, bortom tid och bortom rum. De som handlar om vad det är att vara människa. 

De här frågorna som kan ligga gömda och glömda i många år. De har dock en tendens att poppa upp och börjar brännas på allvar när vi hamnar i en så kallad gränssituation, det vill säga en situation där livet får oss till att, på nya sätt, förhålla oss till och förändra oss själva och våra liv: att bli kär, att få barn, att bli av med jobbet, bli allvarligt sjuk eller förlora någon som stått oss nära till exempel. 

I Sverige, som sägs vara världens mest sekulariserade land, är det här frågor som gör människor obekväma eller så känner de sig främmande inför dem. Inte minst gäller det om vi, som Helena och jag, Sara, ändå gör, när vi talar om det här perspektivet på rubrik- eller etikettnivå: ”andlighet”. Och det hänger väl delvis ihop med att det begreppet förknippas med religion, som antingen tolkas som att ”tro på något” eller som att vara (aktiv) medlem i något religiöst samfund. 

”Närmare 50 procent av den svenska befolkningen har i undersökningar uppgett att de tror på någon form av gudomlig makt eller kraft samtidigt som allt färre, omkring 15 procent, tror på en personlig Gud. Omkring 20 procent uppger att de inte tror på något” läser jag på Wikipedia. Kanske inte så konstigt då att folk blir obekväma eller finner frågorna irrelevanta.

För oss är det andliga perspektivet mycket större än frågan om att tro på en högre makt eller kraft. Det rymmer frågan om hur vi lever det liv vi fått att leva här på jorden. Hur vi ser på meningen med det. Hur vi lever tillsammans med andra, och hur vi tolkar och lever en gemensam mening, i förhållande till varandra, till dem som gått före och dem kommer efter oss, till andra varelser och till Gaia, vårt blågröna, klotrunda kosmiska rymdskepp. 

De här frågorna benämns ofta som existentiella. Och låt gå för det. Som Helena beskrev det i kalenderns första lucka, benämner vi vårt femte perspektiv, det femte fingret i vår hela hand, som det andliga, det existentiella, och fyller det med innebörd som är sann för oss. 

Och idag delar jag, Sara, orden som kommit att bli min trosbekännelse här på bloggen igen. Orden talar om tro som något som inte handlar om att hålla för sant eller bevisbart. Utan om att välja att lita på, sätta sin tillit till något. Min trosbekännelse bärs fram i Karin Boyes ord om den obändiga, men smärtsamma kraften i växandet. Om den hisnande, skrämmande upplevelsen i att överväga, men ändå tveka att släppa taget om det kända och bekväma för att kunna hörsamma den magnetiska dragningskraften i… något okänt, kanske vår livsuppgift, vårt kall, meningen med vårt liv?

Och orden talar om nåden att få blomma ut, om att välja att släppa taget och falla. Falla vilandes i den tillit, utan vilket allt stagnerar och förblir fruset, stängt och fastlåst. Men som när den bär, skapar allt, till och med själva världen. 

Dagens luckpaket är uppgiften att fundera på din ”trosbekännelse”.

Vilka ord summerar kärnan i existensen, livet, varandet för dig? Frågar du mig går det lika bra med Kenta som med Karin Boye eller Koranen. Så länge du har koll på vad som är riktigt viktigt för dig. 

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan  

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.

Skälvande av ängslan tungt de hänger,

klamrar sig vid kvisten, sväller, glider  –

tyngden drar dem neråt, hur de klänger.

Svårt att vara oviss, rädd och delad,

svårt att känna djupet dra och kalla,

ändå sitta kvar och bara darra  –

svårt att vilja stanna

                              och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,

Brister som i jubel trädets knoppar.

Då, när ingen rädsla längre håller,

faller i ett glitter kvistens droppar

glömmer att de skrämdes av det nya

glömmer att de ängslades för färden  –

känner en sekund sin största trygghet,

vilar i den tillit

                              som skapar världen.

Karin Boye, 1935, ur För trädets skull

Hälsoglädje är min intention för 2018

De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig. 

Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket

… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.

Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.

De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.

Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.

Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.

Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.

OK, men hälsoGLÄDJE?

Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfektJa, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.

Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.

Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.

(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)

Som en gummiboll 1 – dag 72 i #blogg100

Nej, det här blir inte ett inlägg om MA Numminens klassiker Som en gummiball kommer jag tillbaks till dig, även om den är hörvärd. Det blir ett inlägg om det tredje livsrådet för ett helhjärtat liv i Brené Browns bok Våga vara operfekt: Värna om motståndskraften – eller som det engelska originalet lyder: ”Cultivating a resilient spirit”.

roly poly toy doll

Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Med ursprung i latinets resilire, som betyder ungefär studsa tillbaka, betecknar det ett systems förmåga eller process för att återhämta sig eller överleva konsekvenserna av en störning av något slag, dess återhämtningsförmåga med annat ord.

Enligt Natur och Kulturs Psykologilexikon används ordet om såväl som egenskap, process och resultat:

  • Processen att komma tillbaka eller att på olika sätt möta och bemästra svårigheter,
  • Resultatet av hur svårigheter övervunnits under givna omständigheter (på vilket sätt och hur väl).
  • Egenskapen eller förmågan att a) komma tillbaka, b) slå tillbaka, c) finna sig tillrätta eller d) återhämta sig; förmågan som gör att individer, grupper, miljöer osv hanterar svårigheter, kriser och katastrofer eller upplevda risker utan att nedslås av dem (får dem att ”studsa tillbaka”).

Denna förmåga kan enligt lexikonet handla om

  1. att komma tillbaka från kris eller utmattning,
  2. att uthärda och klara av svårigheter,
  3. att utvecklas under svåra förhållanden och få ökad styrka av de sätt man använt för att hantera påfrestningarna (liksom av de insikter man gjort genom att man hanterat dem, tänker jag),
  4. att bevara god psykosocial funktion trots upplevd risk att bli utsatt för påfrestningar.

Brené Brown sammanfattar forskningen på området i fem faktorer som samlat verkar ge individen skydd för störningar av olika slag:

  • att vara kreativ och ha en god problemlösningsförmåga,
  • att vara van att be om hjälp,
  • att tro att en kan göra något för att hantera sina känslor och stå ut,
  • att ha ett socialt nätverk runt sig,
  • att ha nära relationer med familj och vänner.

Utöver dessa skyddsfaktorer finner Brown i sin forskning om att leva helhjärtat fyra stycken beteendemönster, som hon utvecklar i boken.

I resten av det här inlägget begränsar jag mig till det första mönstret: det positiva samband Brown funnit mellan resiliens och andlighet. Andlighet definierar hon inte i termer av religion eller teologi, utan som en ”djupare livshållning”. Det handlar om

… att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att  få perspektiv på livet och se meningen med det.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 101

Heavens_Above_HerFör mig är en stor del av denna kraft insikten om att den värld vi lever i, alla vi människor, djur, bakterier, växter, stenar och hav, meteoriter, planeter och galaxer alla är gjorda av samma stjärnstoft. Den energi som kontinuerligt driver och möjliggör förändring och utveckling kommer ur en och samma urexplosion för, vad vi idag vet, nästan 14 miljarder år sedan. Vi är alla delar av samma universum, samma rymd över tid och rum.

När jag läser om kapitlet om resiliens, slås jag igen av hur central upplevelsen av meningsfullhet är. Jag skrev ett för ett par veckor sedan ett inlägg om det meningsfulla arbetet, och det berörde uppenbarligen många läsare – det är ett av de mest delade och kommenterade inläggen. Och jag låter tankarna vrida och vända på meningsfullhetsbegreppet – en mening är ju ett sammanhang av flera enstaka ord som satts samman för att uttrycka och förmedla ett visst budskap. Orden har i sin tur satts samman av enstaka bokstäver, som i sig är sammansatta av enstaka linjer, kurvor och punkter. Är det på samma sätt med vår upplevelse av meningsfullhet – att det är känslan av ett sammanhang där jag ingår, som ett av många ”ord”, tillsammans med många andra individer/ord, och där vi alla är sammansatta av många olika delar: gener, miljö, drömmar och hopp?