Skrev några korta rader i förrgår om det japanska begreppet Ikigai. Det blev just korta rader eftersom klockan obönhörligt närmade sig 18-snåret och mitt digitala helgsmål. Idag kompletterar jag med några fler rader och tankar på temat. Tankarna växte delvis fram under helgen; delvis har de legat och pyrt som ett bloggutkast i min serie om Brené Browns livsråd för att leva helhjärtat.
Det nionde rådet lyder nämligen
Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav.
Brené Brown i Våga vara operfekt
Vad är då ett meningsfullt arbete?
”Meningsfullhet” är en av de tre bärande delarna i sociologen Aaron Antonovskys begrepp Känsla Av Sammanhang eller KASAM. Meningsfullhet beskrivs som upplevelsen av att vara delaktig och engagerad. Fenomen som vi upplever som meningsfulla är fenomen som vi finner värda vår investering i tid, energi och engagemang. Vi uppfattar dem som utmaningar snarare än bördor.
Vad som är meningsfullt skiljer sig från person till person. Brené Brown kopplar begreppet till våra talanger och begåvningar – som ju på samma sätt är unika för var och en av oss. Hon menar att
Att odla vår begåvning och delar med oss av vår talang skapar mening i livet. … På samma sätt som vår begåvning är unik är också det som ger oss mening unikt för var och en av oss.
När jag läste de meningarna kom jag att tänka på Nilofer Merchants begrepp ”Onlyness”:
Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human.
Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued.
Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create. …
This individual onlyness is the fuel of vast creativity, innovations, and adaptability.
Nilofer Merchant i
För mig handlar meningsfullhet i väldigt stor utsträckning om lärande. Både mitt eget och andras. Ett visst mått av skapande och beröring – på det mentala/själsliga planet är inte heller fel.
Arbetet, då?
En måste ju försörja sig, inte kan en bara göra det en tycker är kul eller brinner för…
Tja, Brené Brown slår ett slag för ”snedstreckseffekten”. Den effekt, som i filmen Zoolander materialiseras i ”The Slashie Award”, som delas ut till den bäste ”skådisen/modellen”. Jag känner några snedstrecksmänniskor: en lärare/snickare och flera jurister/sångare till exempel.
Brown konstaterar att ”ett meningsfullt arbete är inte alltid lika med ett arbete som man kan försörja sig på. För några är det möjligt att kombinera ”näring för själen och mat på bordet” – men de flesta får pussla lite mer.”
I svenskan har ”arbete” ett starkt samband med ”stålar in på lönekontot”. Engelskans ”work” är mer mångtydigt – det kan också betyda ”verk”, som i ”konstverk” eller ”livsverk”. Och det är i den betydelsen som jag väljer att läsa det nionde livsrådet.
Om ljuset inte får lysa klart…
Brené Brown skriver också om vad som händer om vi ”sätter vårt ljus under skäppan”. Hon menar att vi får problem när vi inte använder vår begåvning för att skapa det som är meningsfullt för oss: vi blir vilsna och kan uppleva tomhet, frustration, bitterhet, skam, besvikelse, rädsla och vrede. Detta frestar på både vårt psykiska och vårt fysiska välbefinnande.
Det som dödar vårt engagemang, och i förlängningen vårt meningsskapande är de tvivel som får oss att hålla tillbaka vår begåvning och talang. Tvivlen frodas i myllan av de ”borden och måsten” som drivs av vår kamp föratt passa in och svara mot bilden av ”perfekt” och de förväntningar på oss som vi antar att alla andra har.
För att få kontroll på alla dessa borden och måsten – att de högarna kan växa en över huvudet kan jag vittna om – rekommenderar Brené Brown att vi skriver ner dem. Att se dem svart på vitt gör det lättare att bli varse dem, ifrågasätta dem och få kontroll över dem.
Meningsfullt jobb?
I söndagens Dagens industri hajade jag till när jag såg en ingress som började ”bara 1 av 6 svenskar är engagerade på sitt jobb.” Artikeln refererade bland annat till en undersökning av Gallup från 2013 om tillståndet på världens arbetsplatser. Undersökningen handlade om fördelningen mellan tre kategorier av anställda:
- engagerade – de är engagerade och känner en samhörighet med sin arbetsplats; som upplever sitt jobb som meningsfullt med andra ord.
- oengagerade – de har checkat ut mentalt och tar sig igenom arbetsdagen som ”sömngångare”. De investerar tid, men inte energi eller engagemang.
- aktivt oengagerade – de är inte bara olyckliga på jobbet – de tar ut sin känsla av frustration och meningslöshet på verksamheten.
Som jag antydde ovan upplevde 16 procent av de anställda i Sverige sig som engagerade (världsgenomsnittet var 13 procent). 12 procent var aktivt oengagerade (24 procent i världsgenomsnitt) och 73 procent oengagerade.
Nu säger jag inte att det är något fel på att ha ett jobb som man går till för att man behöver försörjning, men som man inte är särskilt engagerad i. Som skrivet ovan, får de flesta av oss pussla lite för att få ihop de olika aspekterna av ikigai.
Fast med tanke på hur stor del av vår vakna tid som ändå ägnas åt jobbet kan jag ändå inte låta bli att undra om inte det finns en potential för fler engagerade medarbetare. Inte genom ytliga ”kompetensutvecklingssatsningar” där arbetsgivaren sätter ett yttre tryck på de anställda att ”vara glada och positiva” – det är liksom dömt att misslyckas. Men för det första kan förutsättningarna bli bättre genom att ledningen tar en funderare över sin roll för att se, uppmuntra och stötta sina medarbetares engagemang – alltför ofta behandlas ”mjuka frågor” om motivation, engagemang och delaktighet som allt annat än strategiska frågor för ledningsgarnityret, från grupp- och mellanchefsnivå upp till styrelse och ägare. Och för det andra – genom att vi själva tar ansvar för vårt engagemang och delaktighet, om det så kräver att vi går ner på deltid för att orka skapa meningsfullhet på vår fritid (det kan bli en positiv spiral, som på sikt spiller över till jobbet), söker oss till en annan arbetsgivare eller anställer oss själva.
Medskick
Ingen annan kan tala om för dig vad du ”ska tycka” är meningsfullt för dig. Är du klar över vad du upplever som meningfullt? När känner du att du lever på riktigt, som du vill?
Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som har blivit levande.
Howard Thurman
Kanske kan vi inte börja göra det som gör oss levande på heltid, eller ens en halvtid. Men om vi börjar göra det fem minuter mer den här veckan än förra, för att öka till tio minuter mer nästa vecka och så vidare, fyller vi sakta men säkert vårt liv med mera mening. Och för mig är det en viktig del i vad som är ett gott liv.
