Ur tiden gången – dag 35 i #blogg100

Lars Gustafsson 02

Läser att författaren, poeten och filosofen Lars Gustafsson gått ur tiden. Jag har ingen djupare relation till hans författarskap, mer än att jag läst spridda krönikor av honom.

Hittar hans blogg, som, när jag läser den, ännu inte uppdaterats med informationen om hans bortgång. Hans sista egna inlägg griper tag i mig: ett av orostider föranlett återbesök till Gunnar Ekelöfs Färjesång, och Gustafsson citerar Ekelöfs ord om dikterna som ”en försvarsattityd mot varje form av totalitär narkos,också mot varje slag av lättköpt säkerhetskänsla och tillförsikt”.

Läser också med stor behållning hans inlägg om bokstäverna – eller ”bokstävlarna” – som han också kallar dem, efter upplevelsen av att lära sig skriva under översikt av en ”obehagligt kolerisk småskollärarinna”, om hur skrivmaskinen var en befrielse och om den starka känslan av frihet som ligger i att kunna gå in varsomhelst i texten med prompten i ett elektroniskt skrivprogram.

Genom mitt googlande hittar jag också några ”tidsdikter” som han skrev för Helsingborgs dagblad 2011. Apriltidens dikt är en påminnelse om den ständiga utveckling som samhället befinner sig i, och som kan vara så utmanande för vår längtan efter säkerhet och tillförsikt:

Allt järn längtar att bli rost,

sade den gamle metallurgen

Det vill förena sig med luften

sjunka till sjöarnas botten

Bli till röd jord. Inte bara järnet

längtar till sitt sönderfall.

Utopierna sjunker maktlöst ned och blir till retorik. Till och med

den stolta monoteismen rostar ner och blir till den angenämt

myllrande och amoraliska polyteismen. Vassa eggar

blanka svärd och tunga yxor,

varar aldrig i oändlighet.

Allt järn strävar efter att bli rost.

Sade den gamle metallurgen.

Lars Gustafsson i HD 30 april 2011

Foto av Bengt Oberger (Own work) [CC BY-SA 4.0], via Wikimedia Commons

Tacksamhet och glädje – dag 34 i #blogg100

Frigör dig från rädslan och otillräckligheten. (Brené Browns fjärde livsråd för ett helhjärtat liv)

Rädslan för otillräcklighet gjorde att jag gick in i den berömda väggen för snart 10 år sedan. Drömjobbet var mitt, men mina föreställningar om vad som krävdes för att passa in och leverera var monstruösa.

Som jag skrev häromdagen var en av de starkaste känslorna under den perioden var känslan av att jag aldrig skulle kunna känna glädje igen. När jag nu tänker tillbaka på den känslan, slås jag av vilken fruktansvärd kraft det var i det mörkret.

Idag känner jag glädje. Medicin och terapi hjälpte mig ur den akuta situationen. Och jag är tacksam för vad jag lärt mig, och hur den där mörka delen av mitt liv hjälpt mig att växa.

Brené Brown beskriver i sin bok Våga vara operfekt hur tacksamhet lägger en grund för, inte uppstår till följd av, glädjen. Och hon skriver om hur tacksamhet inte är något automatiskt tillstånd, utan snarare en mental muskel som människor som lever ett helhjärtat liv regelbundet tränar.

Hon skriver vidare att glädjens motsats inte är sorgen, utan rädslan. Och då tänker jag: Vi lever i en tid när rädslans och otillräcklighetens höga murar och skarpladdade granater (både bokstavliga och bildliga som hatkampanjer, uthängningar och drev i nya och gamla medier) tycks ta allt större plats. Desto viktigare att jag tränar min tacksamhet för att bygga mötesplatser av glädje, där jag nyfiket och utforskande kan möta andra för att skapa en morgondag där fler kan känna glädje och hitta sin väg till ett helhjärtat liv.

Jag skrev om mitt tacksamhetsgym i formen av dagliga sketchnotes igår. Här kan du höra Bréne Brown resonera om glädje och tacksamhet. Hon beskriver bland annat hur hennes familj tränar tacksamhet vid middagsbordet. Vad gör du för att hålla din tacksamhetsmuskel igång?

Onttomt – dag 30 i #blogg100

Idag vill huvudet inte vara med. Ont gör det, och snurrar lite gör det. 

Då vilar jag i musiken, som i Arvo Pärts Spiegel im spiegel.  Spegel i spegel – en symbol för oändlighet och gränslös rymd. 

En bra motvikt till en skalle som känns flera nummer för liten i förhållande till innehållet.

 

Att älska sin nästa som sig själv, del 2 – dag 29 i #blogg100

Skrev häromdagen om den andra delen i Brené Browns livråd no 2 för ett helhjärtat liv: ”Frigör dig från kraven på att vara perfekt”. Idag vill jag återvända till den första delen av rådet, som ju är ”Värna om medkänslan med dig själv”.

Medkänsla med sig själv, eller på engelska self-compassion, handlar i grund och botten om att bejaka sitt eget människovarande. Den ständigt perfekta, alltid rätta och starka, aldrig misslyckade varelsen har genom årtusendena alltid definierats som något annat än människa – mytologi och litteratur vimlar av övermänniskor, gudar och andra sagofenomen. I vår tid kan vi lägga till robotar och botar till skaran av potentiellt fläckfria företeelser (även om det sannolikt är några års utvecklingsarbete kvar).

De människor som det likaledels vimlar av i historia, mytologi och litteratur är allt annat än felfria. Människovarandet inrymmer såväl styrka som svaghet, såväl stor potential som otaliga brister, såväl nästan underverk som totala misslyckanden.

klodt_michail_petrovich_-_raskolnikov_and_marmeladov

Raskolnikov och Marmeladov – två minst sagt mänskliga personer i Fjodor Dostojevskijs Brott och Straff. Målning av Michail Petrovich Klodt [Public domain], via Wikimedia Commons

Brené Browns tankar om medkänsla med sig själv grundas till stor del på forskaren Kristin Neffs arbete. Neff beskriver tre beståndsdelar i denna medkänsla:

  • Att vara snäll mot sig själv – ”Self-compassion entails being warm and understanding toward ourselves when we suffer, fail, or feel inadequate, rather than ignoring our pain or flagellating ourselves with self-criticism.” Så lätt jag har att hamna i det där självpiskandet med den förödande självkritiken… Det blir lätt ett ältande och ett malande av skam och ”skulle gjort annorlunda”. Och som det äter av självkänsla och glädje, samtidigt som det föder vresighet och otålighet med människorna i min omgivning.
  • Delad mänsklig erfarenhet – ”…self-compassion involves recognizing that suffering and personal inadequacy is part of the shared human experience – something that we all go through rather than being something that happens to “me” alone.” Den där känslan av att nästan lätta från marken när otillräcklighetsryggsäcken fallit av i påminnelsen eller insikten om att min upplevelse delats av andra – den känslan av befrielse!
  • Medveten närvaro – ”… relating personal experiences to those of others who are also suffering, thus putting our own situation into a larger perspective…  (i kombination med) … the willingness to observe our negative thoughts and emotions with openness and clarity … (och) … a non-judgmental, receptive mind state in which one observes thoughts and feelings as they are, without trying to suppress or deny them.” (Som du förstår har jag kortat hennes text något.) Nyckelordet för mig sedan några år är ”non-judgmental”. Jag har oerhört lätt att sätta värderande etiketter på mina känslor, upplevelser och tankar – det var bra, det var dåligt, dumt, klantigt (inte någon slump att det är tre negativa omdömen på ett positivt…). En av grundprinciperna i den medvetna närvaron är just att bara observera – utan att bedöma och värdera. Och i och med detta andrum som hjärnan då skapar för mig själv, får jag ofta ett bredare perspektiv och mer distans till min frustration, irritation, otillräcklighet eller vad det nu kan vara – med mindre stresspåslag och drunkningsupplevelse på grund av översvämmande känslor som följd.

Neff betonar att det inte handlar om att tycka synd om sig själv, om tillåta sig total njutningslystnad eller ens om självaktning.

Min kära vän och coach Helena har skrivit om att det verkar som om vi är många idag som lever i en ”epidemic of harshness”. Hennes bot mot denna epidemi är just Be gentle with yourself – var snäll mot dig själv. Om du vill ha stöd på vägen mot djupare medkänsla med dig själv, följ gärna hennes söndagstips på just detta tema.

Vad spelar då medkänslan med mig själv för roll egentligen? Förutom att vi kan välja att utgå från att vi faktiskt är värda den bara för att vi – är – , så lägger den också grunden till bättre hälsa (genom högre motståndskraft mot stress och andra mentala påfrestningar) och till bättre relationer med våra medmänniskor. Det är på samma sätt som jag skrev om i det första inlägget om Att älska sin nästa som sig själv:

”Den andra delen av bibelns kärleksbud är ju ”Älska din nästa som dig själv”. Hur ofta läser vi inte detta som ”Älska din nästa.” Men innebörden är ju egentligen tvärtom – Som du älskar dig själv (och ger dig själv den uppmärksamhet, möter dina behov, visar dig den omsorg du förtjänar), så ska du älska din nästa. Det betyder, tänker jag, att jag måste börja med att älska mig själv för att jag ska kunna älska andra. I alla fall om jag ska kunna älska andra på ett sätt som inte innebär att jag förväntar mig något tillbaka, utan att skapa skuld, skam och svartsjuka.”

Vågar du släppa taget om skammen, skulden och kraven för ge dig själv samma medkänsla som jag tror att du unnar din omvärld?

Morgonpromenad i h-moll – #blogg100 25/100

Denna långfredag i vanmaktens, polariseringens, lidandets, massflyktens och terrorismens år 2016 känns de två år gamla tankarna mer relevanta än någonsin. Därför… Repost.