”Vet du vad TED är, mamma?” frågade 13-åringen igår. Hon berättade att de sett ett TED Talk om mobbning i skolan, ”med den där skäggiga killen med glasögon”.
Vad TED är vet jag – har fått många goda tankespjärn och reflektioner där. Vem killen var – nej, det kunde jag inte komma på på rak arm.
Så C letade upp klippet, och vi tittade tillsammans på Shane Koyczan, som med ömsom stor humor, ömsom stor smärta, återskapade bilden hos mig av att vara ung och annorlunda. Han påminde mig om det tveksamma nöjet att få ”smeknamn” – eftersom jag under första delen av mitt liv hette Engberg i efternamn, blev ”Bängberg” och ”Flängberg” två, tydligen självklara, varianter:
We are graduating members from the class of We Made It, not the faded echoes of voices crying out, ”Names will never hurt me.” Of course they did.
Han påminde mig om smärtan och vantron, inte minst till sig själv, som gror hos alla dem som inte passar in i mallen, och som därmed tydligen blir fritt villebråd för de elaka ordens skarpa skott, de ”oskyldiga skämtens” rävsaxar och de bortvända blickarnas pilar:
To this day, despite a loving husband, she doesn’t think she’s beautiful, because of a birthmark that takes up a little less than half her face. Kids used to say, ”She looks like a wrong answer that someone tried to erase, but couldn’t quite get the job done.
Han satte fingret på upplevelsen av att växa ur den tvångströja som annorlundaskapet, utanförpositionen och villebrådsstatusen knöt runt våra själar:
We stem from a root planted in the belief that we are not what we were called.
… our lives will only ever always continue to be a balancing act that has less to do with pain and more to do with beauty.
Ett klipp som är väl värt att se och reflektera över!
—————————-
Rapport från dag 3 i #nuskatrötthetenbort:
Antal steg: 12457. Bara promenader idag.
Styrka: Ett stycke 7:a i sällskap av J, 8 år.
Upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under: 5 (en ökning från 3 innan utmaningen startade, så goda resultat redan! Min målsättning är att ligga på 7 över tid.)
På Facebook fick jag ganska snart bekräftat att mina vänner och bekanta i Bryssel befann sig i säkerhet – kände lättnad och tacksamhet, samtidigt med sorg för de som omkommit – okända för mig, men med familjer, vänner, arbetskamrater och grannar vars vardagslunk brutits upp av sorg, saknad och – gissar jag – i många fall också vrede.
Happy Saint Patrick’s day! Från döttrarna, tillika eleverna vid Internationella Engelska skolan, kom önskan om att ”göra nåt speciellt till middag för att fira”.
Pajen blev en köttfärsröra med morötter (tyvärr utan champinjoner idag), lite vitt vin för extra syra, men utan vitlök. Ett potatismos med extra krämig- och syrlighet genom ett par äggulor, lite ost och det sista av gräddfilsburken. Ytterligare ost på toppen, in i ugnen tills den fått vacker färg (och ugnen är fylld av rök från köttfärssåsen som kokat över och bränt fast på ugnsbotten). I glasen fransk äppeljuice med doft av Bretagne, varifrån några av de första irländarna tros ha kommit. Så enkelt, så gott. Lite grönfärgade tillbehör blev det också, dagen till ära.