Lovecraft – ett verk av kärlek

Inför starten av 2016 års #Blogg100 har jag pimpat bloggen. Att välja ”rätt” WordPresstema är en uppgift som kräver psyke, tid och tålamod utan slut. En passande uppgift när en ligger nedbäddad med halsont och förkylningsmatthet.

Jag ville ha ett tema som sätter texten i första rummet, men som ändå ser ombonat, personligt och genomtänkt ut. Som känns som jag på något vis, men som samtidigt ska vara inbjudande för läsare som inte bara är som jag…

När jag väl valt temat efter möjligheterna till widgets i sidebars och footerbars, och efter balans text/bilder skulle profilbild väljas och beskäras. Istället för att squeeza högerspalten full med widgets kanske jag skulle köra på en separat ”Om mig”-sida… Och fonten i huvudet måste fixas – för den snirkliga originalfonten kändes inte som jag. Och var inte storleken och färgerna på vissa av typsnitten möjliga att göra något åt? Måste det verkligen stå under vartenda inlägg att det är jag som är författare?

Det var dags att börja bekanta sig med den nya världen av CSS. Saker som att bestämma storlekar, fetningsgrad och färger (Color Picker-appen är mumma, även om jag i slutänden inte använde den specialuppsättning av färger som jag lyckades röra till) fixade jag snabbt galant. Men det där med namnet i bylinen har jag gått bet på. Lyckades få bort själva namnet, men inte bylinen – så där fanns det plötsligt bara ett ensamt ”BY/” som inte såg klokt ut. Jaja, jag vet att om jag gör ett child theme alternativt laddar upp temat på en egen server så kan jag antagligen fixa det – men det är det inte värt i nuläget i vare sig tid eller pengar.

När jag höll på att scrolla upp och ner på sidan som bäst, slogs jag plötsligt av att temat jag valt hette Lovecraft. Alla 1337:s menar att skaparen av temat nog tänkt på H.P. Lovecraft när han namngav temat. So be it, tänkte jag. För mig symboliserar temats namn kärleken till blogghantverket: att i tankar, bild och ibland ton, förmedla alla nyanser i den förundran över och kärlek till livet, världen och mina sammanhang som jag djupt inne känner, och som jag vill förmedla till och förstärka hos mina medvandrare.

Så varsågod, håll till godo: här är mitt nypimpade kärlekshantverk till din inspiration!

3470650293_60b27d6539_b

Foto: QThomas Bower @ Flicr ”Big heart of art” CC BY 2.0

Måndagsmys

Kära vänner från Sveriges framsida på besök i Stockholm föranledde spontanmiddag för 14 pers här hemma ikväll. På menyn: Papardelle och köttfärssås samt Frödinges kladdkaka med glasstömning. Och ett gott, saftigt vin i glasen dessutom. Snabbt, enkelt, gott. Perfekt för umgänge med fokus på relationerna, inte på maten och prestationen. Mer sånt i min vardag, tack!Trapiche

Min köttfärssås består av

  • massa hackad gul lök
  • pressad vitlök
  • tomatpuré – som får fräsa med löken i smör- och oljeblandning.
  • Vitt vin – gärna fruktigt.
  • Köttfärs så klart
  • Passerade eller krossade tomater
  • Salt och svartpeppar.
  • René Voltaires lantbuljong i pulver

Basta!

 

Vit flagg – #blogg100 40/100

Kastar in handduken. Bekänner mig besegrad. Waterloo, du är mitt öde… 40% av utmaningen tog jag mig, med två små tidigare dikeskörningar som jag helt självsvåldigt bestämde mig för att inte räkna in – jag ska ju träna på att normalisera mina ”misslyckanden”.

Men igår glömde jag igen bort bloggandet – jag var bara för trött. Så med tre missar hissar jag nu vit flagg och kapitulerar i #blogg100-kampen, som det alltmer kommit att kännas som.

Tar dock med mig den intressanta och nyttiga erfarenheten av att ha skrivit något nästan varje dag, och utmanar mig själv att inte dröja alltför länge med nästa inlägg. En ”två-inlägg-i-veckan-utmaning” kanske?

Nu är det trögt i bloggandet #blogg100 39/100

Dagen har tillbringats i horisontalläge, ätandes glass och drickandes vatten. Yepp, fortfarande helrisig, även om sonens 40,1 grader i natt slog mina med råge.

Thanks heaven for Netflix sådana här dagar. När jobborken tog slut ägnade jag den vakna tiden åt att sätta mig in i en för mig ny serie. För er andra är den väl inte ny – den har gått sedan 2009. Modern Family, jag säger bara det. Många glada och en hel del igenkännande fniss senare känner jag mig kanske, kanske lite bättre…

 

När man är sjuk får man äta glass #blogg100 38/100

Tre i feber, hals- och ledont däckade familjemedlemmar, inklusive jag själv. Fem burkar Ben&Jerry’s i frysen:

  • Cookie Dough – en klassiker
  • Fairly Nuts – Mmmmm… krispigt, kletigt, kalasgott.
  • Strawberry Shortcake Greek style – youghurtbaserad, lite lättare, en hit med smarriga vetekex för jordgubbsglassälskaren.
  • Vanilla Honey Caramel Greek style – sötsötsöt. Men inte för söt.
  • Peanut Butter Cup – VINNAREN för en jordnötsälskare som jag. Yummi!

(B&Js glassar är placerade i Sweet spot på SevenEleven som jag passerade på väg hem från T-banan till sjuksängen… Osolidariskt. Eller inte, förresten. Stöttande!)