En milstolpe är passerad

I mer än sex år har jag bloggat. Första inlägget på bloggen Saras Goda gjordes i april 2010 och handlade om sömn. Mitt bloggande har varit minst sagt oregelbundet under årens lopp. Mellan april och december 2011 skrev jag inte ett enda inlägg till exempel. Den här våren har jag skrivit nästan varje dag, och då insett att bloggandet hjälper mig tidigare att sortera mina tankar och att få distans till funderingar och upplevelser på ett konstruktivt sätt.

Skärmavbild 2016-07-02 kl. 01.13.17Med det här inlägget har jag skrivit 281 inlägg, och passerat milstolpen ”mer än 5000 besök”.  Ett stort och djupt känt TACK för att ni läser, ibland delar era tankar, gillar och tipsar andra om bloggen! Jag är nyfiken på vad som gett dig mest glädje att läsa om. Om du ville dela dina tankar i en kommentar skulle jag bli mycket glad!

Min prognos för de kommande dagarna är att det blir lite glesare mellan inläggen här. Som jag skrev igår åker jag till Almedalen imorgon, och då är det jobbfokus 24 timmar om dygnet. Mitt skrivande kommer att ägnas åt att dokumentera intryck och aktiviteter i ModigMinozs kanaler: vår blogg Innovation och Samhälle, vår FB-sida och FB-sidan för #Almedela, som är det seminarium om digitalisering och kollaborativ ekonomi som vi arrangerar tillsammans med EIT Digital i år.

Om en vecka senast lovar jag dock att återvända hit, gissningsvis med drösvis av foton på rosor, gamla hus och havet… Sannolikt en och annan tanke om samtal, demokrati, framtid, relationer, möten, inspiration, frustration och mycket annat smått och gott. Och hur det är att kula vid Östersjöns strand, förstås!

Rebloggar: vilka råd skulle du ge till…?

keyboard-621830_1920Idag skickar jag vidare en text som Tess har skrivit om tre råd till en blivande författare. Jag fångades framförallt av betydelsen av Både Och – som så ofta i mitt liv. I det här fallet gäller det att både öva regelbundet och ofta på skrivandets hantverk, och att släppa det totalt för att i stället öppna för att höra, känna, se och fyllas av de insikter, erfarenheter och upplevelser som i sin tur ger texterna liv.

Så här börjar Tess

Jag läste en text för ett tag sen om vilka råd en person skulle ge till blivande författare. Här kan du läsa hennes text utförligt. De råden som gavs var tre: Kom ihåg att feedback aldrig berättar …

Läs mer: vilka råd skulle du ge till…?

70-procentig framgång – dag 70 i #blogg100

70 procent av utmaningen #blogg100 – ett blogginlägg om dagen i 100 dagar – är avklarade. Och jag har ännu ingen brist på blogguppslag, däremot liiite ont om tid att utveckla alla idéerna till publicerbara inlägg. Har till exempel tre inlägg kvar innan jag täckt in alla Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. De ska komma innan dag 100 är här tänker jag.

Anledningen till att jag bloggar är mångfaldig. Först och främst skriver jag för att få syn på mig själv och var jag befinner mig i livet och funderingarna över tid. Få syn på – och, har jag insett under den här våren, få distans till. Distansen är viktig för mig, eftersom jag, som den känslomänniska (högkänslig faktiskt, har jag insett efter att ha gjort några tester på nätet) som jag är, lätt dras med i stormarna av känslor som lätt blåser upp drivna av de såväl inre som yttre omständigheternas låg- och högtryck.

För det andra skriver jag för att någon annan kanske ska kunna få syn på sig själv genom mina tankar. Jag har fått flera fina och värmande reaktioner från nya och gamla följare, vilket gör skrivandet extra meningsfullt. Reaktionerna har blivit en del av ett utbyte av tankar i det som väl kallas bloggosfären – för jag har å min sida hittat flera nya bloggare som ger mig nya perspektiv på min och allas vår plats i tillvaron.

För det tredje skriver jag för att utforska språket. Jag älskar att använda orden, meningarna, skiljetecknen (inte minst semikolon och tankstreck 🙂 ) och smileys för att i världen utanför min skalle försöka forma spegelbilder av vad som rör sig där på insidan. Än så länge känns det som att den spegelbilden är ganska suddig, ungefär som aposteln Paulus skrev i första korintierbrevet: ”Ännu ser vi en gåtfull spe­gel­bild; då skall vi se an­sik­te mot an­sik­te.” Men efter att större delen av livet ha utvecklat förmågan att skriva kanslisvenska mår jag bra av att få pröva mig fram i det friare, kreativa och reflekterande skrivandet.

För det fjärde har bloggen också blivit en plats där jag kan prova andra former av kreativitet än ordens. Så också idag, när jag väljer att för mitt eget minne och kanske lite inspiration för någon annan, i bilder dokumenterar skönheten (nej, bilderna gör INTE rättvisa åt upplevelsen) som jag drabbades av på kvällens promenad hem från Östermalm till Södermalm.

Att fuska eller inte fuska – dag 51 i #blogg100

Tomt i skallen. Egentligen inte på bloggidéer; jag har flera utkast på gång. De kräver dock fortfarande en hel del handpåläggning. Men – det är tomt på energi här på kvällskvisten efter en intensiv dag, och likaledes tomt på uppslag till korta inlägg. Typiskt, det har flutit på bra fram till gårdagens inlägg i halvlek.

Precis när jag bestämt mig för att dela Helenas inlägg om fenomenet Stiltje (på bloggfronten) frågar A ”Va, har du börjat fuska med bloggen?!”, syftandes på gårdagens inlägg om olika sätt att se på det halvfulla/-tomma glaset. En inbäddning från Tumblr liksom, ska det vara något att komma med?!

Fusk? Ur ett perspektiv kanske, i det att det inte är min egen produktion av vare sig text eller bild. En av flera anledningar till att jag bloggar, är ju att jag vill träna på att skriva och skapa. Jag vill formulera några de tankar, känslor och insikter som jag bär på för eget vidare lärande/reflekterande, liksom förhoppningsvis till någon annans glädje eller nytta.

Ur ett annat perspektiv: inte fusk. Jag delar och samlar ju mina tankar ändå, om än i form av inspiration som jag hämtat från andra.

Håhåjaja. Så ofta som jag hamnar i ”å ena sidan, å andra sidan…”-resonemang. Skrattade igenkännande åt Yo-Yo Mas beskrivning av det här fenomenet i On Being, när han svarar på en fråga från intervjuaren Krista Tippett:

As usual, I feel two ways about it.  See how conflicted I am? It’s a wonder I can get up in the morning. Should I get up? Why should I get up? Who am I that thinks I should get up? It gets very confusing.

Det vore förvisso enklare om jag kunde hålla mig till ett dike, istället för att vingla på den smala vägen mellan två (eller flera, fast då blir analogin väääldigt märklig) breda, bekväma sanningsdiken. Men oändligt mycket tråkigare. Och mycket jobbigare, om jag skulle hamna i ”inbäddade-klipp-från-andras-sajter-är-fusk”-diket.

Och vips (nåja, relativt sett…), så bidde det visst, och mot förmodan, ett litet inlägg i dag också.

Foto av joiseyshowaa @ Flickr under licens CC BY-SA 2.0

201 inlägg and counting – dag 43 i #blogg100

IMG_1608Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.

En, som jag tror, avgörande orsak till årets nyvunna uthållighet är att jag förhåller mig på ett nytt sätt till de avvikelser från plan som alltid uppstår. Jag höll på att skriva ”misslyckanden”, men det är just det jag slutat se dem som.

Ibland går det bara inte som planerat. Det betyder inte att utmaningen är förstörd, utan jag kan plocka upp den igen nästa dag, eller dagen efter det.

Jag har helt enkelt blivit bättre på att acceptera avvikelserna utan att etikettera dem som bra eller dåliga, succéer eller misslyckanden, värdefulla eller värdelösa. De bara är just då. En av hörnstenarna i medveten närvaro: observera utan att döma.

Ser samma mönster i mitt Headspaceande. Räknaren, som håller reda på antalet dagar i följd som jag gjort en guidad mediation på, har trillat tillbaka till noll ganska ofta på sistone. Men det gör mig inte längre något; jag kommer igen och tillbaka.

Jag känner en stor befrielse av att ha dumpat pliktpiskan i dessa fall. Jag vill ju blogga, och jag vill meditera. Jag vill ju också göra det regelbundet och ofta, helst dagligen. Men jag måste inte.

Har du någon pliktpiska som du slängt bort? Eller någon som du kanske skulle vilja eller överväger att göra dig av med?