Redigerad profil

Jag reviderade min profiltext på Twitter idag. Ingen stor sak, kan synas. Men med ett stort symbolvärde för mig.

Tidigare har det stått

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through innovation.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom innovation.)

Nu står det

I believe in the power of people to change their lives and the world. Sustainable society through sustainable and resilient people.. (Jag tror på kraften hos människor att förändra sina liv och världen. Hållbart samhälle genom hållbara och resilienta människor.)

Det är inte så att jag slutat intressera mig för innovation och förändringsprocesser. Absolut inte. Men jag vill närma mig dem på ett annat sätt än vad mitt fokus varit tidigare.

Jag vill närma mig dem genom mötet. Mötet mellan människor. Och mötet med sig själv. Som jag skrivit tidigare:

Jag har siktet inställt mot att så småningom kunna jobba coachande med individer och team i förändring, inte minst sådan förändring som kommer ur kriser. Jag vill gå bredvid i utforskandet i hur vi kan leda oss själva, leda andra och låta oss ledas mot önskade lägen, även när framtiden tycks oss minst sagt oviss.

Det är inte heller så att den typ av uppdrag som jag jobbar med idag totalt har förändrats från tidigare. Inte alls. Däremot försöker jag hitta sätt att ta med mig och utveckla ett än tydligare fokus på människan, relationer och möten i de uppdrag jag gör. Tacksam därför för att få jobba på ett företag som har som syfte att ”se människor och skapa möjlighet för meningsfull förändring”.

Resan i mitt nya perspektiv är bara i sin början. Under en period – ovisst hur lång – kommer den framförallt att handla om att jag ska möta mig själv, till hållbarhet och resiliens.

Den resan har pågått ett antal år, inte minst sedan min akuta utmattningsdepression 2006. Den fick ny fart i den livskris som utlöstes av att bli lämnad 2016. Och den fick ny riktning i höstas på Island, där beslut fattades och mentala resmål kläddes i ord.

Otåligheten drabbar mig ibland. Blir rädd för att fastna i mönster som jag beslutat mig för att förändra. Får påminna mig om att det är mindre än ett år sedan poletten trillade ned.

För hållbarhet och resiliens kan inte forceras fram. Så ett steg i taget är det som gäller. Långsamt, som kroppen i högsommarvärmen.

Hur lång tid det tar innan jag kommer att se konkreta förändringar i min vardag på min nya bana i form av nya sorters uppdrag och initiativ vet jag inte. Och det är någonstans ändå som det ska. För som jag skrev i samma inlägg som citerades ovan:

I den ovissa framtiden ligger hemligheter förborgade. Om vi vågar – eller tvingas – släppa taget om våra föreställningar om hur det ska vara, kan hemligheterna visa sig för oss. Och de kan visa sig vara skatter.

until-you-cross-the-bridge-of-your-insecurities-you-cant-begin-to-explore-your-possibilities-tim-fargo

Långfredagstankar 2018

Synd. Rättfärdighet. Nåd. Förlåtelse. Försoning.

Påskens teman när en, som jag, vuxit upp och levt en del av sitt liv i kyrklig miljö. 

Ord, vars innebörder är giltiga även utanför det kristna sammanhanget. Även om det kanske kräver viss eftertanke.

 

Ta synden till exempel – nog är det lätt att se exempel på det i dagens samhälle. Vi människor begår ständigt bildliga eller bokstavliga övergrepp mot varandra, mot oss själva och mot vår jord. Vi gör det i handling eller genom att låta bli att agera när rättfärdigheten så kräver. I strid mot universums ordning, hållbarhetens principer eller guds vilja, beroende på hur en vill formulera det utifrån sin världsbild. Genom att ”missa målet”, som det gammaltestamentliga hebreiska ordet för synd lär betyda.

Enligt 1a mosebok kom synden in i världen när människan åt av frukten på kunskapens träd. Jag tänker att den kunskap som myten handlar om är ”Kunskapen om att vi har makt att förändra världen, inklusive våra egna och andras liv till det bättre eller det sämre.” Med sådan stor kunskap kommer också ett stort ansvar. Ett ansvar för att följa rättfärdighetens väg.

Rättfärdigheten är ju andra sidan av myntet. Kanske kan en säga att det  handlar om att i ord och görande utgå från det faktum att vi alla och allt hänger ihop, i ömsesidigt beroende av varann. Om att leva i hänsyn till hållbarheten för vår värld och för våra relationer till varandra (inklusive oss själva). Om att, som en del i detta, se och bejaka varje människas Endasthet (tack Ola för den svenska översättningen av Onlynessbegreppet) – att hen har en plats som bara hen kan fylla, utifrån sin bakgrund, sina erfarenheter, kompetenser och drömmar – så att vi kan ”växa varandra och vår värld”. Det många, inklusive jag, har svårast för, verkar vara att se och bejaka sin egen Endasthet… Det får större konsekvenser än vi ofta tänker på för hur vi kan leva rättfärdigt i våra relationer till andra människor och till vår värld.

Återstår nåd, förlåtelse och försoning – men mina reflektioner kring de begreppen sparar jag till på söndag.

Tills dess – vad tänker du kring begreppen synd och rättfärdighet? Vilken roll spelar de idag?