En av böckerna i min ”håller på att läsa-hög” är Krista Tippetts Becoming wise: an inquiry in the mystery and art of living. Krista Tippett är ju värden i podcasten On Being, i vilken hon sedan 2003 samtalat med människor om vad det är att vara människa och hur vi vill leva.
Jag har precis börjat på kapitlet om kärlek. Författarens ord om hur vi snävat in, privatiserat och abstraherat ett begrepp, som idag kanske mer än någonsin behövs som universell, konkret handling drabbade mig vid köksbordet, där jag satt med en dressingsdroppande macka (ja, jag vet…) från Subway i ena näven och höll upp bokens uppslag med den andra:
Love is the superstar virtue of virtues, and the most watered down word in the English language. I love this weather. I love your dress. And what we’ve done with the word, we’ve done with this thing – this possibility, this essential bond, this act. We’ve made it private, contained it in family, when its audacity is in its potential to cross tribal lines. We’ve fetishized it as romance, when its true measure is a quality of sustained, practical care. We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. It is the elemental experience we all desire and seek, most of our days, to give and receive.
We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. Kärlek är handling, görande, praktik – varande. Inte känslosvall eller elaborerad retorik. I kapitlet om kroppen ger författaren Parker Palmer ett i mitt tycke klockrent exempel på kärleken som handling mer än ord, när han berättar om omvärldens reaktion på hans depression. En vägg av ord mötte honom – utom från en särskild vän. Vännen kom på regelbundna besök och masserade Palmers fötter under tystnad (vännen hörde hemma inom kväkarrörelsen, där tystnaden spelar en central roll i gudstjänsten). Palmer summerar:
And the act of massaging just, you know, in a way that I really don’t have words for, kept me connected with the human race. … What he mainly did for me, of course, was to be willing to be present to me in my suffering.
Tillbaks till Tippetts ord om kärleken:
The sliver of love’s potential that the Greeks separated out as ”eros” is where we load so much of our desire, center so much of our imagination about delight and despair, define so much of our sense of completion. There is the love the Greeks called ”filia” – the love of friendship. There is the love they called ”agape” – love as embodied compassion, expressions of kindness that might be given to a neighbor or a stranger. The ”Metta” of the root Buddhist Pali tounge, ”lovingkindness,” carries the nuance of benevolent, active interest in others known and unknown, and its cultivation begins with compassion towards oneself.
Its cultivation begins with compassion towards oneself. Så är vi där igen. ”Älska din nästa som dig själv”, som jag skrivit om under våren här och här. Om jag inte älskar mig själv – hur ska jag då kunna älska min nästa? Och omvänt – eller nåt: klarar jag av att älska mig själv, med alla mina brister, hemligheter, hybrisar – ja, då klarar jag definitivt av att älska fler i min omvärld, även om de inte tycker som jag, gör som jag vill (det gör ju inte jag alla gånger heller) eller på andra sätt agerar mot mina värderingar och principer (det gör jag ju också i ärlighetens namn lite då och då…).
