Det är vackrast när det skymmer skrev Pär Lagerkvist. Stämmer det, om vi med ”när det skymmer” tänker oss åldrandet, livets skymning?
Åldrandet. Det var temat för vännen Kristins födelsedagssalong i helgen som gick. Som vanligt hade Kristin preppat inbjudan med tankeväckande frågor: Vad skrämmer? Vad lockar? Hur vill jag åldras? Vad vill jag inte? Vem vill jag vara som 80-åring? Kroppens förändring…
Samtalet böljade fram över delandet kring växande erfarenhet och auktoritet, självbilder, relationer, upplevelser av vårdhem, om möjligheten att idag ta råd från sin framtida åttioåriga tant (en praktik som jag mötte under THERE17), om oljor för len hud, om klimakteriet och gravitationens effekter på kroppen.
Som vanligt bär jag med mig fyndiga formuleringar och inspirerande insikter från kvällen. Några axplock är
Att vi blir grövre och liksom mer A-formade med åren ger oss en lägre tyngdpunkt. Vi står stabilare i tillvarons vindkast.
Med ålderns rätt och samlad yrkes- och livserfarenhet njuter många av oss idag en skön auktoritet och en befrielse från att bedömas främst utifrån sina yttre företräden.
Vill du ha ett hjärta som slår länge - träna det med konditionsträning! Du kan dessutom få positiva biverkningar i form av minskad risk för den depression som för vissa kan vara en del av klimakteriesymtomen.
Det sägs att när gamla människor närmar sig dödstillfället blir deras hud babylen... Livscirkeln slutar som den börjar.
Min egen rädsla för åldrandet handlar inte så mycket om kroppens förändring. Det är snarare rädslan för att förlora mina kognitiva förmågor som gör sig gällande, förmågor som handlar om att ta in och bearbeta information, minnas, orientera sig i tid och rum, lösa problem, använda siffror och språk etc. De är en så stor del av mig idag.
Det goda åldrandet är avhängigt känslan av sammanhang, och inte minst då upplevelsen av mening.
Att ha och kunna knyta relationer till andra är också betydelsefullt. Jag gör reflektionen i efterhand att det därmed också handlar om att fortsätta odla relationen till mig själv. Den utgör, i min värld, trots allt grunden för min förmåga att relatera till andra.
Hur känner du inför ditt åldrande? Vad är du rädd för, vad ser du fram mot? Känner du igen dig i något av det jag beskriver? Vad vill du lägga till?
Jag snavade över en bild i FB-flödet inför salongen. Den sammanfattar den känsla inför åldrandet som jag har i denna period av livet.
De senaste två åren har jag valt att sätta ett årsord, en intention, för det kommande året istället för att avge ett nyårslöfte. 2016 var det Sanning och balans, 2017 Varsam glädje. I år är det ordet Hälsoglädje som kommit till mig.
Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket
… ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom eller funktionsnedsättning.
Välbefinnande är en högst subjektiv upplevelse. Så det är upp till mig att definiera vad jag lägger i hälsa, givetvis mot bakgrund om vad vetenskapen, konsten och de andliga traditionerna under årtusendena kommit till och förmedlar insikt om.
De tre områdena som WHO tar upp är sammanbundna med varandra. En fysisk smärta kan exempelvis störa min sömn, vilket i sin tur har påverkan på mitt psykiska välbefinnande och i förlängningen därigenom också mitt sociala.
Jag vet att fysiskt välbefinnande får näring av rörelse och hälsobefrämjande matvanor. Även sömn och fysisk beröring bidrar. Likaså vet jag att minskad eller om möjligt eliminerad smärta spelar in.
Psykiskt välbefinnande är för mig mycket nära förknippat med Aaron Antonovskys KASAM-begrepp, Känsla Av Sammanhang. Det handlar om ett tillstånd där min tillvaro för mig ter sig förutsägbar, begriplig, strukturerad, hanterbar och meningsfull. Här spelar faktorer som stress och återhämtning, autonomi och handlingsförmåga samt utrymme för existensiella och transcendenta aspekter av tillvaron in. För mig är också är utrymmet för – och orken till – nyfikenhet, utforskande och lärande centralt för psykiskt välbefinnande.
Socialt välbefinnande, slutligen, handlar om att jag känner mig sedd, bekräftad och önskad i relationen till andra människor, i alla nyanser av kärleken: eros, philia, ludus, agape, pragma och philautia. För att jag ska förmå omfamna detta på djupet, behöver jag också tillåta mig att se, bekräfta och önska mig själv.
OK, men hälsoGLÄDJE?
Jag vet att glädjekomponenten i mitt årsord kom till mig av en anledning. Jag har alltid haft en faiblesse för att göra upp (över)ambitiösa planer för stora, omvälvande förändringar på temat Nu är det dags att skärpa sig och bli perfekt. Ja, jag är väl medveten om hur ohållbar, för att inte säga korkad och rätt så oschysst mot mig själv, ett sådant tema är.
Och just därför väljer jag att närma mig 2018 års hälsoresa med ingång i glädje. Jag vill välja till sånt jag vet befrämjar mitt välbefinnande istället för att förbjuda mig saker. Och jag vill glädja mig åt ett ökat välbefinnande istället för att banna mig för misslyckanden att hålla mig till den smala vägen.
Sätter en fot före den andra. Och den andra lite vid sidan om den första. Shakear lite, gör en jive med händerna. För 2018 års hälsoresa är det inte vandring på den där smala vägen som gäller. Den ska dansas. I glädje. Den ska dansas på de vägar som jag prövar och som jag finner leder framåt, mot det där ökade välbefinnandet som sammantaget utgör hälsa.
(Bilden till det här inlägget är gjord i Canva.com)
Skrev några korta rader i förrgår om det japanska begreppet Ikigai. Det blev just korta rader eftersom klockan obönhörligt närmade sig 18-snåret och mitt digitala helgsmål. Idag kompletterar jag med några fler rader och tankar på temat. Tankarna växte delvis fram under helgen; delvis har de legat och pyrt som ett bloggutkast i min serie om Brené Browns livsråd för att leva helhjärtat.
Det nionde rådet lyder nämligen
Värna det meningsfulla arbetet – frigör dig från dina egna tvivel och andras krav.
Brené Brown i Våga vara operfekt
Vad är då ett meningsfullt arbete?
”Meningsfullhet” är en av de tre bärande delarna i sociologen Aaron Antonovskys begrepp Känsla Av Sammanhang eller KASAM. Meningsfullhet beskrivs som upplevelsen av att vara delaktig och engagerad. Fenomen som vi upplever som meningsfulla är fenomen som vi finner värda vår investering i tid, energi och engagemang. Vi uppfattar dem som utmaningar snarare än bördor.
Vad som är meningsfullt skiljer sig från person till person. Brené Brown kopplar begreppet till våra talanger och begåvningar – som ju på samma sätt är unika för var och en av oss. Hon menar att
Att odla vår begåvning och delar med oss av vår talang skapar mening i livet. … På samma sätt som vår begåvning är unik är också det som ger oss mening unikt för var och en av oss.
När jag läste de meningarna kom jag att tänka på Nilofer Merchants begrepp ”Onlyness”:
Onlyness is that thing that only that one individual can bring to a situation. It includes the journey and passions of each human.
Onlyness is fundamentally about honoring each person: first as we view ourselves and second as we are valued.
Each of us is standing in a spot that no one else occupies. That unique point of view is born of our accumulated experience, perspective, and vision. Some of those experiences are not as “perfect” as we might want, but even those experiences are a source for what you create. …
This individual onlyness is the fuel of vast creativity, innovations, and adaptability.
För mig handlar meningsfullhet i väldigt stor utsträckning om lärande. Både mitt eget och andras. Ett visst mått av skapande och beröring – på det mentala/själsliga planet är inte heller fel.
Arbetet, då?
En måste ju försörja sig, inte kan en bara göra det en tycker är kul eller brinner för…
Tja, Brené Brown slår ett slag för ”snedstreckseffekten”. Den effekt, som i filmen Zoolander materialiseras i ”The Slashie Award”, som delas ut till den bäste ”skådisen/modellen”. Jag känner några snedstrecksmänniskor: en lärare/snickare och flera jurister/sångare till exempel.
Brown konstaterar att ”ett meningsfullt arbete är inte alltid lika med ett arbete som man kan försörja sig på. För några är det möjligt att kombinera ”näring för själen och mat på bordet” – men de flesta får pussla lite mer.”
I svenskan har ”arbete” ett starkt samband med ”stålar in på lönekontot”. Engelskans ”work” är mer mångtydigt – det kan också betyda ”verk”, som i ”konstverk” eller ”livsverk”. Och det är i den betydelsen som jag väljer att läsa det nionde livsrådet.
Om ljuset inte får lysa klart…
Brené Brown skriver också om vad som händer om vi ”sätter vårt ljus under skäppan”. Hon menar att vi får problem när vi inte använder vår begåvning för att skapa det som är meningsfullt för oss: vi blir vilsna och kan uppleva tomhet, frustration, bitterhet, skam, besvikelse, rädsla och vrede. Detta frestar på både vårt psykiska och vårt fysiska välbefinnande.
Det som dödar vårt engagemang, och i förlängningen vårt meningsskapande är de tvivel som får oss att hålla tillbaka vår begåvning och talang. Tvivlen frodas i myllan av de ”borden och måsten” som drivs av vår kamp föratt passa in och svara mot bilden av ”perfekt” och de förväntningar på oss som vi antar att alla andra har.
För att få kontroll på alla dessa borden och måsten – att de högarna kan växa en över huvudet kan jag vittna om – rekommenderar Brené Brown att vi skriver ner dem. Att se dem svart på vitt gör det lättare att bli varse dem, ifrågasätta dem och få kontroll över dem.
Meningsfullt jobb?
I söndagens Dagens industri hajade jag till när jag såg en ingress som började ”bara 1 av 6 svenskar är engagerade på sitt jobb.” Artikeln refererade bland annat till en undersökning av Gallup från 2013 om tillståndet på världens arbetsplatser. Undersökningen handlade om fördelningen mellan tre kategorier av anställda:
engagerade – de är engagerade och känner en samhörighet med sin arbetsplats; som upplever sitt jobb som meningsfullt med andra ord.
oengagerade – de har checkat ut mentalt och tar sig igenom arbetsdagen som ”sömngångare”. De investerar tid, men inte energi eller engagemang.
aktivt oengagerade – de är inte bara olyckliga på jobbet – de tar ut sin känsla av frustration och meningslöshet på verksamheten.
Som jag antydde ovan upplevde 16 procent av de anställda i Sverige sig som engagerade (världsgenomsnittet var 13 procent). 12 procent var aktivt oengagerade (24 procent i världsgenomsnitt) och 73 procent oengagerade.
Nu säger jag inte att det är något fel på att ha ett jobb som man går till för att man behöver försörjning, men som man inte är särskilt engagerad i. Som skrivet ovan, får de flesta av oss pussla lite för att få ihop de olika aspekterna av ikigai.
Fast med tanke på hur stor del av vår vakna tid som ändå ägnas åt jobbet kan jag ändå inte låta bli att undra om inte det finns en potential för fler engagerade medarbetare. Inte genom ytliga ”kompetensutvecklingssatsningar” där arbetsgivaren sätter ett yttre tryck på de anställda att ”vara glada och positiva” – det är liksom dömt att misslyckas. Men för det första kan förutsättningarna bli bättre genom att ledningen tar en funderare över sin roll för att se, uppmuntra och stötta sina medarbetares engagemang – alltför ofta behandlas ”mjuka frågor” om motivation, engagemang och delaktighet som allt annat än strategiska frågor för ledningsgarnityret, från grupp- och mellanchefsnivå upp till styrelse och ägare. Och för det andra – genom att vi själva tar ansvar för vårt engagemang och delaktighet, om det så kräver att vi går ner på deltid för att orka skapa meningsfullhet på vår fritid (det kan bli en positiv spiral, som på sikt spiller över till jobbet), söker oss till en annan arbetsgivare eller anställer oss själva.
Medskick
Ingen annan kan tala om för dig vad du ”ska tycka” är meningsfullt för dig. Är du klar över vad du upplever som meningfullt? När känner du att du lever på riktigt, som du vill?
Fråga inte vad världen behöver. Fråga vad som gör dig levande och börja göra det. Det världen behöver är människor som har blivit levande.
Kanske kan vi inte börja göra det som gör oss levande på heltid, eller ens en halvtid. Men om vi börjar göra det fem minuter mer den här veckan än förra, för att öka till tio minuter mer nästa vecka och så vidare, fyller vi sakta men säkert vårt liv med mera mening. Och för mig är det en viktig del i vad som är ett gott liv.
Den allra första tanken kring just detta årsord handlade om något som jag slagits med hela livet – nämligen att hålla / komma ner till en hälsosam vikt. Men ju mer jag reflekterat de senaste dagarna, desto bredare har min tolkning blivit. Och när jag fräschar upp kunskaperna om begreppet, påminns jag om att hälsa handlar om mycket mer än frånvaro av sjukdom och smärta, eller om goda värden på hälsotester. Enligt WHO:s definition (som i mitt tycke är ganska utopisk, men icke desto mindre eftersträvansvärd) är hälsa i själva verket