Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugosjätte vecka tänker jag bland annat på…
… att jag sent omsider lämnat in alla uppgifter i Kulningskursen.
… att jag är färdig med cykelmomentet i ICA-klassikern. Funderar nu på att formulera en egen utmaning, eftersom jag märker att momentet att ticka av en delsträcka mot ett förväg definierat mål får mig att uppbåda envishet och uthållighet.
… jobbmöten som lämnar en bra känsla i magen. Dels när saker och ting går i en riktning som jag jobbat för länge, länge. Dels när jag och klienten får nya insikter tillsammans.
… att jag lyckades observera, hantera och förstå min kropp så pass väl som jag gjorde i torsdags i tandläkarstolen.
… upplevelsen av Avengers: Infinity war med två av kidsen. Deras inlevelse är i en helt annan dimension än min.
… att boende och resa till Medeltidsveckan nu är bokat för mig och 15-åringen. Och att produktionen av hens tidstypiska klänning är igång!
… att tjuvlyssna till samtalen på flytande engelska mellan 10-åringen och hens spelkompisar. Som befinner sig i England och på Maldiverna. It’s such a new world de lever i, kidsen.
… att jag landat i att det är ok, ja, till och med bra, att jag inte hittar på en massa saker med (för?) barnen hela tiden. De behöver få upptäcka styrkan i självsamheten, som är mitt nya favoritord.
… känslan av att vara nyklippt och nyfixad runt ögonen. Freeeeescht lixom!
… middagsgemenskap med kära vännerna P och A och barnen.
… att 15-åringen beordrar mig bort från köket och ut till mina gäster vid sagda middag, och sen fixar det vi inte hann med innan gästerna kom till varmrätten och hela desserten. Moderslyx!
Under 2018 vill jag ägna söndagsinläggen åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets femtonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…
Skönt AW-häng med fd kollegan, numera kära väninnan, S. Bra start på veckan! Så glad för de pärlor till kollegor jag haft genom åren och den vänskap som utvecklats i flera fall.
Den intensivt blå vårhimlen, och den lika intensivt röda färgen på min kappa och mina skor. Gladfärger!
En liten detalj i form av handtaget på dörren till Café Ritorno.
Insikten att jag faktiskt inte behöver döma mig själv som tråkig för att jag går först från firmafesten. Jag behövde tystnaden och egentiden på hotellrummet just där och då efter en heldag i samtal och umgänge.
Lekfullheten och den samtidiga outgrundligheten hos katterna i mitt liv, Busan och Lilly.
Ett kvitto på att den framsynta strategi att genomföra offentliga upphandlingar på sätt som är grundade i behoven och dessutom skapar förnyelse och mervärde, som jag länge jobbat för och med, nu förverkligas i ett växande antal fall.
Spontanhänget med vin och ost på altanen tillsammans med grannarna M och M. Vilken pärla till plats på jorden jag hittat!
Att få kula i Musikhögskolans vackra körsal i vitt och guld, där ovanpå pelarna.
Tillsammanstiden med älsklingen i helgen. Kärlek, skapande och lärande, promenad, brädspel, magiskt god mat, soffhäng… Avkoppling och återhämtning som får mig att må som en drottning!
Inspiration till skapande i växter på Bonsaikursen. Och glädjen över att vår egen ursprungliga och långsiktiga bonsaiambition i form av vår frölovningsplanta växer och frodas i älsklingens ömma vård. (Nytillkomna läsare som inte stött på begreppet frölovning tidigare hänvisas hit för förtydligande!)
MIn bergtall efter
Första blåsipporna för min del. Hela backen full längs promenadslingan.
Koltrastsången på kvällar och tidiga morgnar. När jag kom hem från kulningen sjöng de i kapp över Årsta. Ouvertyr för den tid på året då dagarna är långa och kläderna lätta.
Igår gick jag för första gången uppför trapporna till denna pampiga entré.
Det var äntligen dags för första kurstillfället i kulningskursen. Vi var ett femtontal hågade, en mansröst, resten kvinnoröster, som mötte upp vår lärare Susanne Rosenberg vid receptionen.
Jag gillar högskolemiljön. Att vara på en plats där människor är och möts för att lära nytt, utveckla en eller flera förmågor och förhoppningsvis som människor i så koncentrerad form som den miljön är, är inspirerande. ¨
Vid just den här högskolan (om än inte denna nybyggda fysiska miljö) hade jag ju för hundra år sedan (eller i alla fall närmare trettio) ambitionen att studera till kyrkomusiker. Så blev det inte.
Livets kringerlikrångliga vägar tog mig hit till slut. Till en helt annan typ av upplevelse och utbildning än den jag en gång såg framför mig.
Kurs i kulning – vad innebär det? Vi börjar med kulning. Det är den månghundraåriga sångtradition som utvecklats inom fäbodkulturen som bruksmusik för att locka på djuren och kommunicera med varandra på långa avstånd.
Jag kom i medveten kontakt med kulning, när jag med min kör Carmina firade midsommar på Sjövik i Dalarna några år runt millennieskiftet. I och för sig hade jag nog hört det tidigare vid några tillfällen. Men detta var första gången jag kan komma ihåg att jag tänkte: Wow! Så magiskt! Tänk om jag skulle kunna…
Som så ofta i livet, går åren utan att en gör något åt sådana tankar. För två år sedan dök dock en annons upp i FB-flödet, delad av Helena. ”Kulning på Österlen” – en helgkurs i Skåne. Jag bestämde mig på studs. Nu var det dags! Helena anslöt också, och vi fick en oförglömlig helg (som jag skrivit om här, här och här) med magiska Anna Elwing som lärare. Att låta så enormt starkt, som kulning kan göra, och att använda både psykisk och fysisk kraft på det sätt som det förutsätter – det var en starkt befriande upplevelse!
Sen då? Rädd för att vara till besvär och störa som jag är, har jag haft svårt att skapa mig tillfällen att prova och vidmakthålla det jag lärde mig. Jag har passat på när jag varit i lantlig miljö eller i skogen. Men avslappnad har jag aldrig varit. Så den där riktiga kraftboosten som jag upplevde på kursen har aldrig kommit tillbaka.
När jag i min nyfunna energi i höstas, scrollade igenom kurserna på antagning.se, snavade jag över denna kurs, sökte och kom in.
Vi ägnade gårdagskvällen åt att prata om kulningens bakgrund och åt att lära oss två vallåtar i vallåtsmodus – den uppsättning toner som ger valllåtarna och kulningen mycket av dess karaktär. Vi lyssnade också på lockrop från olika delar av världen. Först nästa vecka blir det prova på själva tekniken. Jag tog tillfället i akt att tacka Susanne för den inspelning av Vallmusik vid Stångtjärn som hon medverkar på. Den har åtskilliga gånger fått lugna ångest, skänka tröst, bära stillhet och skapa hopp hos mig under de senaste åren. Hon blev glad, ja, rörd, över att jag delade det med henne.
Kanske kan tonerna över Stångtjärn vara även dig till tröst någon gång när du behöver det. Lyssna här.
Vid gårdagens tillfälle fick vi välja ett ord som symboliserar kulning för oss. Mitt undermedvetna valde omedelbart ”Blå” åt mig. En medstudent valde ”Rymd”. Och jag tänkte att ”Blånande rymd”. Det är den känslan som kulning skapar hos mig. Blå som i lugn närvaro. Rymd som i öppenhet mot det som är bortom och inom.
Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.
Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016
2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.
Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.
Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.
En sten på marken ska man inte förkasta; den har också en himmel, bara man ger den tid. (ur Poesi på väg, SL 2006)
Nässelfjärilens röda färg matchar Falu rödfärg ganska bra!
Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.
Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.
Foto: Ulrika Kreivi
Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.
Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna som barn.
Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.
Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.
Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.
”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.
Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.
Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.
Tiden går fort när man har kul… Två dagar vid foten av Stenshuvud är till ända.
I avslutningen av kulningskursen sammanfattade alla deltagarna sina upplevelser med varsitt ord. Helenas ord var Samklang, Saras Nu.
Vår fantastiska lärare Anna Elwing uppmanade oss att dela med oss av kulandet när vi känner att det börjar landa i oss. Och eftersom vi, Sara och Helena, känner att en början har landat i oss efter dagens övningar, inklusive en stund med sång och kulning att bli hög på, uppe på Stenshuvuds östra topp med milsvid utsikt över land och hav, delar vi här med oss av våra första stapplande kulningssteg. Spring ut nu på bete, lilla kossan Lise!
Vi vill säga ett stort tack till Maria Heijbel, Lena Alebo, Österlen berättar och Österlens museum för två dagars musikaliskt grönbete!
Det här inlägget har Helena och Sara samskapat och vi postar det på bådas bloggar.
Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.
Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.
