Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugosjätte vecka tänker jag bland annat på…

… att jag sent omsider lämnat in alla uppgifter i Kulningskursen.

… att jag är färdig med cykelmomentet i ICA-klassikern. Funderar nu på att formulera en egen utmaning, eftersom jag märker att momentet att ticka av en delsträcka mot ett förväg definierat mål får mig att uppbåda envishet och uthållighet.

… jobbmöten som lämnar en bra känsla i magen. Dels när saker och ting går i en riktning som jag jobbat för länge, länge. Dels när jag och klienten får nya insikter tillsammans.

… att jag lyckades observera, hantera och förstå min kropp så pass väl som jag gjorde i torsdags i tandläkarstolen.

… upplevelsen av Avengers: Infinity war med två av kidsen. Deras inlevelse är i en helt annan dimension än min.

… att boende och resa till Medeltidsveckan nu är bokat för mig och 15-åringen. Och att produktionen av hens tidstypiska klänning är igång!

… att tjuvlyssna till samtalen på flytande engelska mellan 10-åringen och hens spelkompisar. Som befinner sig i England och på Maldiverna. It’s such a new world de lever i, kidsen.

… att jag landat i att det är ok, ja, till och med bra, att jag inte hittar på en massa saker med (för?) barnen hela tiden. De behöver få upptäcka styrkan i självsamheten, som är mitt nya favoritord.

… känslan av att vara nyklippt och nyfixad runt ögonen. Freeeeescht lixom!

… middagsgemenskap med kära vännerna P och A och barnen.

… att 15-åringen beordrar mig bort från köket och ut till mina gäster vid sagda middag, och sen fixar det vi inte hann med innan gästerna kom till varmrätten och hela desserten. Moderslyx!

… finbesök i trädgården.