Söndagssummering v.36 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. 

Veckans faktum

Att bli lämnad gör ofattbart ont.

Några av veckans Glows

Busan och buketten Photo by Sara Modig”Briljant”. (Omdömet från en kund efter en av veckans leveranser.) Och blombuketten från en annan kund. Den gladde både mig och katten.

Den sommarvarma solen i ansiktet när 8-åringen och jag njöt av glass från glasskiosken tvärs över gatan. Två kulor var slog vi till på. ÄppleKanel och Lemoncake i min strut. Mmmmm.

Jespers första trumlektion Photo by Sara ModigAtt se glädjen hos samma 8-åring på första trumlektionen. Framförallt när de två blivande hoten mot Dave Weckl fick gå lös som de ville på trumseten….

Gemenskapen i min kör. Även om jag mestadels satt bakom gänget och jobbade med workshopförberedelser i onsdags, var jag insvept i vänskap, musik och skapande.

Nära, kära vänner som stöttat med fikagemenskap, med promenader, med inbjudningar till lunch, biobesök, middagar, övernattningar och samtal live och via telefon.

Skratt, samtal, ljuvlig soppa och farligt god äppelkaka vid poddklubbens 8:e möte. Att temat för kvällen var världens undergång kändes passande på något sätt…

rentahusband & foodora photo by Sara ModigKamerapromenaderna. Idag hittade jag, och kunde fånga, följande varumärke som jag hajade till lite extra inför (tänker då inte i första hand på matleverantören…)

Kursen Klara Skilsmässan, som hjälper mig att få perspektiv.

Att se hur barnen tar stöd av och stöttar varandra i sorgen och oron.

Att känna hur processen rör sig framåt. Med två steg framåt och ett steg bakåt i en surrealistisk jenkaversion växlar den mellan vrede, utskällning, raseri, förtvivlan, sammanbrott, sorg, stillhet, samtal, förklarande, lyssnande, reflektion, acceptans, varande, vänskap. Så kommer det att fortsätta så ett bra tag framöver på den väg jag väljer. Vägen mot förlåtelse och försoning. För oss båda.

Veckans Grow

img_4304Fortsätta utveckla min bullet journal när jag nu ska hitta ramarna för ”mitt liv – plan B” (blev inspirerad av Wilda på reaktionista.se i våras – nu har jag tagit tag i att börja en egen variant. På Pen Store hittade jag förra veckan den perfekta anteckningsboken…)

Att lyssna på knopp och kropp i tid. Alltid viktigt, men extra angeläget när stresspåslaget är som det är. Vila och bara-varande påbjudet.

Att orka prata om det som händer. Det lär vara bra sägs det mig.

Att hitta vägar att ta emot all kärlek och omsorg som räcks mig. För att jag tror att jag behöver det.

Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Förtvivlan 

Betydelse:” mycket stark negativ känsla av sorg eller ledsamhet, ofta med hopplöshet; det att vara förtvivlad”

Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Fix you (Coldplay). Den fortsätter att dyka upp i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Onekligen signaturmelodi för den här perioden i mitt liv.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

Söndagssummering v.35 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Denna gång ska jag försöka summera en vecka som utan tvekan varit en av de mest omtumlande och omvälvande i mitt liv. Tre nya inslag har jag behov av att introducera också.

IMG_4221Nyhet 1 Veckans faktum

(Nej, det är inte att min förlovnings- respektive vigselring har varit för trånga. Det är frånvaron av dem.)

Veckans Glows

Den omtanke, medkänsla och kärlek som jag och resten av familjen mötts av när vi nu meddelat att vårt äktenskap är slut. Ingen nämnd, ingen glömd. Men jag har aldrig tidigare insett riktigt hur många och riktigt hur fantastiska vänner jag har. Ni betyder oändligt mycket för mig.

Att jag väljer att söka acceptansens och nådens – men också tydlighetens – väg när jag blev djupt sårad och berövad trygghet och kärlek. Kanske förutsätter de varandra. I mitt fall är det i alla fall så.

Att min f d livskamrats val är del av en process som gör att han tar emot all min vrede, förtvivlan och oro med respekt och integritet utan att hemfalla åt försvarsposition eller motanklagelser.

Det systraskap som Stockholm City Voices är – och kommer att förbli, trots att vår magiska, genialiska körledare Mo Field i veckan meddelade att hon lämnar kören. Våra sjukt talangfulla vicedirigenter Viveka Boettge och Tindra Thor kommer att göra ett kanonjobb som interimsdirigenter (och för min del gärna permanenta så småningom).

IMG_4222Solen och båtarna på Stockholms inlopp på när Åsa och jag satt i utomhuspoolen på Skepparholmen och smidde framtidsplaner för vårt företag.

Jammandet med barnen häromkvällen: C och A på gitarr och sång respektive klaviatur och sång, J på hemlagat trumset och jag på gitarr och kör.

Att få lyssna till C i Katolska Domkyrkans ungdomskör. Att sedan den gammaltestamentliga läsningen vid mässan var orden från från Syraks bok 26:1-4, 13-16 var lite extra grädde på mitt mos (i ärlighetens namn var det nog mest mitt sinne för livets ironi som fick sitt lystmäte). Mässans postludium var för övrigt min älskade toccata från orgelsymfoni no 5 av Widor – samma musik som vi en gång för snart 25 år sedan avslutade vår vigsel med… Ännu ett av livets märkliga sammanträffanden. Soon-to-be-exmaken tyckte att det var väl en bra musik att avsluta äktenskapet med, att knyta ihop säcken med liksom – ”bättre än Highway to hell i alla fall”. Nja,  just nu  skulle jag föredra AC/DC framför Widor any time of the day.

Att jag står upp. Med bevarat sinne för såväl livets absurditeter som dess skönhet, med galghumorn kvar och med trött nyfikenhet (kan man känna så?) på vad livet nu ska hitta på.

Veckans grow

Att lyssna på knopp och kropp i tid. Alltid viktigt, men extra angeläget när stresspåslaget är som det är. Vila och bara-varande påbjudet.

Att orka prata om det som händer. Det lär vara bra sägs det mig.

Nyhet 2 Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Nåd

Betydelse: bl.a. (Guds) godhet, kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, välsignelse, barmhärtigt bemötande, förbarmande, förlåtelse, mildhet, gunst, ynnest, välvilja, välvillighet.

Ursprung: från fornsvenskan: bl.a. vila, hugnad, undfägnad, beskydd. Från fornsaxiskan hjälp. Besläktat med gotiskans understödja och sanskrits hjälp tillflykt, stöder, håller.

Nyhet 3 Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Fix you (Coldplay). Huvudnumret i min och barnens jamsession (utan att jag tänkte närmare på texten); sedan har den har dessutom ljudit från A:s rum till ukke-komp under hela veckan, jag har tagit in och berörts av texten i mina hörlurar, och idag dök den också upp hos en spellista helt oförhappandes – som ett kvitto på att den vill vara signaturmelodi för den här perioden i mitt liv.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka? 

Hemma igen

Efter en månad i resväska har vi nu landat hemma på Söder igen. Det har varit en innehållsrik månad med Almedalsvecka, lustspel i Högbo och lata dagar vid Graningesjöns strand. De sista dagarna blev det en oplanerad långhelg från internet, då mobildata tog slut. Och så fick det vara. Det gick ju utmärkt att överleva, visade det sig också.

diary-684750_1280Även om det fortfarande är en vecka kvar på ledigheten i princip (lite jobb blir det nog imorgon, sånt där administrativt som kan vara skönt att ha röjt undan) har jag redan börjat komma in i terminsstartsläge. Du vet, den där känslan av att en, bildligt talat, vill köpa nya pennor, papper till skolbänken, en tom kalender och gärna ny skolväska. Nu ska mitt nya liv börja, helt enkelt. Och på ett sätt är det ju så – i alla fall så börjar ju resten av mitt liv, idag som alla dagar.

Funderar på vad jag vill fylla hösten med, vad jag vill ge prioritet. Både vad gäller görande i jobb och på fritid, tankar och känslor. Oron i världen är stor. Desto mer angeläget att hålla huvudet kallt och hjärtat varmt tänker jag.

Mitt bloggande ska fortsätta. På den här bloggen, och så ska jag lägga i en högre växel på jobbloggen också. För att nu sätta fokus på denna sida – har du några tankar om vad du skulle vilja att jag skriver om? Några tips om intressanta bloggar som du tror kan intressera och inspirera mig?

Sanningen ska göra mig fri

Jag hade ju bestämt mig. ”Balans” skulle vara mitt årsord 2016. (Årsord är ett ord som en väljer som tema för ett år, istället för att avge det där nyårslöftet som ändå bryts efter max tre veckor. Inspirationen är min kära f d träningskompis Lisen, som ersatt nyårslöfte med årsord sedan ett antal år tillbaka.)

Så gjorde jag ett ett facebooktest som sa att mitt ord för 2016 skulle vara ”Sanning”. Frågade mina facebookvänner om hur jag kunde tänka kring sambandet mellan ”Balans” och ”Sanning”. Helena gav mig då en kommentar som fick mig att se hur Sanning i själva verket kan vara en förutsättning för Balans.

Reflekterade i ett tidigare inlägg om det fjärde livsrådet ”Värna tacksamheten och glädjen” i min julklappsbok ”Våga vara operfekt” av Brené Brown. Mitt val av ”Sanning och balans” som mantra för 2016, bekräftades omedelbart när jag öppnade boken och tittade igenom innehållsförteckningen. Det första livsrådet är nämligen ”Värna om ditt sanna jag”.

I detta avsnitt resonerar Brown om äkthet. Hon konstaterar att människor som söker äktheten i sitt liv kan provocera och till och med skrämma sin omgivning. Det som skrämmer, menar hon, är dock inte äktheten i sig, utan snarare det mod och den djärvhet som är förutsättningen för att våga värna sitt sanna jag – eller, som jag tänker på det: sitt hela jag.

Som den forskare hon är, har Brown sökt en empiriskt välgrundad definition av vad äkthet handlar om. Utifrån de tusentals intervjuer hon genomfört, kom hon fram till följande:

”Att vara äkta är att dagligen frigöra sig från den man tror att man borde vara och istället bejaka den man är”.

Påminner lite om det som den vindbitna västkustbon som är morfar till en av våra vänner lär ha sagt:

”En får va gla att en ble som en ble, när en inte ble som en sulle”.

Brown betonar att äkthet inte är en medfödd egenskap, utan något som man kan tillägna sig genom medvetna val och regelbunden träning. En äkthetsmuskel, liksom. Henes definition fortsätter därför

Valet att vara äkta innebär

  • att värna om modet att vara operfekt, sätta gränser och tillåta sig att vara sårbar.
  • att tillämpa den medkänsla som föds ur vetskapen om att alla människor har såväl starka som svaga sidor
  • att vårda den samhörighet och känsla av att höra till som bara kan uppstå när vi tror på att vi duger.” (min kursivering)

Att göra valet att vara äkta handlar om att ge plats åt ”min sanna röst”, tänker jag. För att bejaka den jag är, är i sig en process i att lära mig mer om vem jag egentligen är. Det är att ta in orden från ängeln utan ansikte i Tomas Tranströmers dikt Romanska bågar:

architecture-621064_1280”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”

Häromdagen aktualiserades en aspekt av att vara sann mot sig själv i min coachcirkel (mer om den i ett kommande inlägg, tills vidare får ni leva i nyfikenhet). Vi talade om vad det är som påverkar uthålligheten i att etablera en ny vana. Det är så lätt att avfärda de goda intentionerna som inte efterlevs mer än några dagar eller veckor (högaktuella exempel på detta finns på vilket gym som helst så här i kölvattnet av nyårslöften och julgodis) som att man inte är ”tillräckligt” motiverad – ”egentligen”.

Jag har åtskilliga gånger börjat på ny kula. Ett antal av dessa kulor finns att läsa om här på bloggen – här t.ex.  Och visst har motivationsgraden varierat – men ett antal gånger kan jag ändå säga att den varit 110% både intellektuellt och emotionellt när jag börjat.

I efterdyningarna av samtalet skrev Helena en reflektion över det där med fullföljandet. Är ”den tysta inre vissheten”, som hon skriver om, samma sak som ”min sanna röst”? Det funderar jag på – och utforskar – nu.