De senaste dagarna har jag lyssnat om avsnittet i On Being med Mary Karr. Där finns många tänkvärda passager som jag kommer att återvända till framöver. Och jag blir sugen på att läsa något av henne, kanske framförallt någon av memoarerna The Liar’s Club eller Lit.
Idag har jag burit hennes referens till Ernest Hemingways ord från Farväl till vapnen nära mitt hjärta:
(Hela citatet lyder:
The world breaks everyone and afterward many are strong in the broken places. But those that will not break it kills. It kills the very good and the very gentle and the very brave impartially. If you are none of these you can be sure it will kill you too but there will be no special hurry.)
Inte för att jag är nära något nervöst sammanbrott; det behöver ingen oroa sig för. Men jag tänker på hur smärta och prövningar – hur kris – kan leda till utveckling och växt, till styrka och expansion. Vad är det som bestämmer vilken växel som läggs i mellan helande och utveckling respektive låsning och stagnation?
… sluta tala om maktlöshet, och börja tala om demokrati.
Hon talar för den undersökande journalistiken, personligt engagemang och ett offentligt samtal där vi
prata(r) med dem som tycker tvärtom, och lyssna på vad de säger.
Frances Kissling, amerikansk debattör och abortmotståndare, sa i ett samtal med Krista Tippett från 2011 om polariserade frågor i den offentliga debatten:
…I do think that when people who disagree with each other … come together with a goal of gaining a better understanding of why the other believes what they do, good things come of that. But the pressure of coming to agreement works against really understanding each other, and we don’t understand each other.
Och de kommer in på vikten av att våga vara sårbar för att komma förbi barriärerna i låsta debatter. Krista Tippett tar upp ett citat av Kissling:
I want to read you something that I was really struck by that you wrote. You were giving a list of a couple of qualities that you thought were necessary, as you said, if we are to continue the conversation to bring construction forward thinking approaches to what has been a long and difficult issue. One of them that really struck me was ”the courage to be vulnerable in front of those we passionately disagree with.”
Och Frances Kissling fyller i:
Right, right. And I think that’s the hardest thing to do and I think it is very hard for all of us in these situations to acknowledge, for example, that we just don’t have the answers to this problem. I don’t think we have the answers to the problem of abortion in our society, whether it’s the problem of abortion itself or the problem of how we’re going to mediate our differences about abortion.
And a willingness to admit that is very, very difficult. What is it in your own position that gives you trouble? What is it in the position of the other that you are attracted to? Where do you have doubts? Because it is only, I think, if we are interested in understanding each other and if we are ultimately interested — and it’s not a question of common ground — but if we are ultimately interested in an abortion policy that reflects what is good in the concerns of those who disagree, the only way we’re going to get any sense of what that is is if we can acknowledge what is good in the position of the other, acknowledge what troubles us about our own position. I mean, I’ve said this to somebody recently. I said, you know, I don’t understand how you can work on an issue for 35 years as complicated as this and never change your mind at all about anything.
Demokratin, som Jenny Nordberg skriver om, förutsätter alltså att vi vågar välja sårbarheten. Att vi vågar lyssna bortom våra principer för rätt och fel, för att försöka se – inte nödvändigtvis anta – den andra sidans perspektiv på världen.
Den förutsätter att vi vågar ställa våra egna ställningstagande i det granskande ljuset från andras erfarenheter och tankar – även om ”de andra” är våra meningsmotståndare.
Det förutsätter också att vi väljer att inte dumförklara eller avhumanisera människorna på den andra sidan, och att vi inte drar alla meningsmotståndare över en kam när vi själva blir dumförklarade eller avhumaniserade av någon av dem.
Det finns många förebilder – och jag är glad att ha några av dem i min bekantskapskrets. Jag vill tro och hoppas att jag vågar göra dem sällskap när tillfällena uppstår.
Kinesiskt uttryck som kan betyda bl.a. trust, confidence, faith, credit, reliance, to depend
Brené Browns femte livsråd för ett helhjärtat liv lyder Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert.
Jag skrev om intuitionen häromdagen, och har gått och grunnat på det här inlägget om tilliten ett tag. Det engelska originalets rubrik är ”Cultivating intuition and trusting faith” (min kursiv). Funderar på om översättaren valde bort tro för att begreppet i det sekulära Sverige spontant ses som irrelevant eller till och med avstötande för många – eller i alla fall att det är en generell uppfattning att (religiös) tro ses som något som bara ett fåtal människor är berörda av?
Jag är uppvuxen i ett sammanhang där en stark, personlig guds- och kristustro var en självklarhet. Med åren har en betydligt mer diffus tro valt mig. Brukar säga att jag tror att det finns många saker, fenomen och företeelser som vi ännu inte kan fånga in i vår föreställningsvärld och vårt språk med hjälp av de sätt som vi har att undersöka, mäta, förklara och förstå vår värld. Min hemsnickrade gudsbild handlar idag om att gud på något sätt är den sammanlagda energi som manifesteras i vårt, vad vi vet idag, cirka 13-14 miljarder år gamla universum, och som vi kan varsebli genom massa och ljus… Och gud förresten – jag blev oerhört lättad när jag blev påmind om (måste ha sovit på religionslektionerna) om att det finns religioner där det där med gud eller gudar inte spelar så stor roll…
Men tro är idag för mig mycket större än en fråga om gudsbild. Det handlar, precis som med intuitionen, om att vila i tilliten till något: jag kommer att landa helskinnad även efter nästa flygning, den återkoppling jag får ges med god vilja och inte av elakhet, det kommer att bli folk av mina barn, vårt företag kommer att fortsätta att utvecklas, jag kan göra skillnad för en bättre framtid…
Tron är ett gåtfullt rum där vi finner modet att tro på det vi inte kan se och styrkan att frigöra oss från rädslan för att inte veta.
Hon skriver också
Tron och tilliten är livsviktiga när vi bestämmer oss för att leva och älska helhjärtat i en värld där vi oftast vill ha garantier för att våga ta risken att visa oss sårbara och fara illa.
Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet i podden On Being med författaren och krönikören Rebecca Solnit, som bland annat har skrivit om den styrka och sammanhållning som springer fram i samhällen som upplevt stora katastrofer. Och jag slogs av några formuleringar, som så tydligt knyter an till förmågan och valet att frigöra sig från behovet att veta säkert. Solnit talar dock inte om tro eller tillit, utan om hopp.
Hope, for me, just means a Buddhist sense of uncertainty, of coming to terms with the fact that we don’t know what will happen, and that there’s maybe room for us to intervene. And that we have to let go of the certainty people seem to love more than hope, and know that we don’t know what’s going to happen.
People in this culture love certainty so much. And they seem to love certainty more than hope. And — which is why they often seize on these really kind of bitter, despondent narratives that are they know exactly what’s going to happen…
… hope is tough. It’s tougher to be uncertain than certain. It’s tougher to take chances than to be safe. And so hope is often seen as weakness, because it’s vulnerable, but it takes strength to enter into that vulnerability of being open to the possibilities.
Sårbarheten i att vara öppen för möjligheterna. Där trillade pusselbiten på plats, och jag förstod plötsligt varför översättaren valde tillit. Tillit är en tro som sätter sitt hopp till något, samtidigt som det är en tro som inte är absolut, utan sårbar, utlämnad, naken – som ett litet barns tillit till en förälder.
Ett annat Bréne Brown-citat handlar om just vikten av sårbarhet i tron, och känns extra angeläget att ha i åtanke i ett samhälle som i växande utsträckning präglas av extremism:
Faith minus vulnerability and mystery equals extremism. If you’ve got all the answers, then don’t call what you do faith.
Dag Hammarsköld skrev i sina Vägmärken
Vägen till insikt går icke genom tro. Först genom den insikt vi vinna i förföljandet av det innertas flyende ljus nå vi fram till att fatta vad tro är. Hur många ha ej drivit ut i mörket genom det tomma talet om tro som ett försanthållande.
I en värld där vi avkrävs snabba och säkra svar, blir uthängda och hudflängda om vi råkar ha eller tycka fel, samtidigt som paradoxalt nog kunskapsmängden och insikten om komplexiteten i våra samhällen aldrig har varit större, – vad krävs för att ha modet att välja att ge rum åt intuitionen och att förlita sig på tron?
En av mina absoluta favoritpoddar är ju On Being med Krista Tippett – goda, inväntande, utforskande samtal (mycket mer än intervjuer) om vad det är att vara människa. I avsnittet med nobelpristagaren (i fysik)Frank Wilczek var utgångspunkten Wilczeks bok A Beautiful Question: Finding Nature’s Deep Design. Samtalet kretsade kring skönhet och komplementariteter i avancerad fysik och matematik, liksom i våra mer vardagliga upplevelser.
I en av många tänkvärda passager kom de in på lärande. Och deras reflektioner gav djup genklang i mig; jag som ”lever för att lära och lär för att leva”. Det känns som att jag kommer att komma tillbaka till dem. Många gånger.
…beautiful things are things that evolution has primed us to enjoy and want to come back to and feel pleasure in experiencing.
And one thing that has that nature is learning things that are useful in getting around in the world. So things we can learn from, new experiences that can help us in other endeavors give us pleasure, and learning about the world and learning about how strange it is and then …
And being taken by surprise in ways that advance us that we couldn’t have imagined before.
Being taken by surprise, learning things is expanding your concepts, your power, your appreciation of the world. So I think that is beautiful. It’s intrinsically beautiful to learn things.
Especially if they’re surprising, because then you get to expand your mind.
Orden får mig att tänka på Esaias Tegnérs dikt Det eviga:
Väl formar den starke med svärdet sin värld,
Väl flyga som örnar hans rykten;
Men någon gång brytes det vandrande svärd
Och örnarna fällas i flykten.
Vad våldet må skapa är vanskligt och kort,
Det dör som en stormvind i öknen bort.
Men sanningen lever. Bland bilor och svärd
Lugn står hon med strålande pannan.
Hon leder igenom den nattliga värld
Och pekar alltjämt till en annan.
Det sanna är evigt: Kring himmel och jord
Genljuda från släkte till släkte dess ord.
Det rätta är evigt: Ej rotas där ut
Från jorden dess trampade lilja.
Erövrar det onda all världen till slut,
Så kan du det rätta dock vilja.
Förföljs det utom dig med list och våld,
Sin fristad det har i ditt bröst fördold.
Och viljan, som stängdes i lågande bröst,
Tar mandom, lik Gud, och blir handling.
Det rätta får armar, det sanna får röst,
Och folken stå upp till förvandling.
De offer du bragte, de faror du lopp,
De stiga som stjärnor ur Lethe opp.
Och dikten är icke som blommornas doft,
Som färgade bågen i skyar.
Det sköna, du bildar, är mera än stoft,
Och åldern dess anlet förnyar.
Det sköna är evigt: Med fiken håg
Vi fiska dess guldsand ur tidens våg.
Så fatta all sanning, så våga all rätt,
Och bilda det sköna med glädje!
De tre dö ej ut bland människors ätt,
Och till dem från tiden vi vädje.
Vad tiden dig gav må du ge igen,
Blott det eviga bor i ditt hjärta än.
Åh, vad jag önskar att mina barn smittas av upplevelsen och insikten att det är skönt (som i skönhet, inte som i mysigt och bekvämt) att lära, att reflektera, att utforska och fråga. Hur är det med dig – har du upplevt skönheten i att lära nytt, i att bredda och fördjupa din förståelse och uppskattning av världen?
Tomt i skallen. Egentligen inte på bloggidéer; jag har flera utkast på gång. De kräver dock fortfarande en hel del handpåläggning. Men – det är tomt på energi här på kvällskvisten efter en intensiv dag, och likaledes tomt på uppslag till korta inlägg. Typiskt, det har flutit på bra fram till gårdagens inlägg i halvlek.
Precis när jag bestämt mig för att dela Helenas inlägg om fenomenet Stiltje (på bloggfronten) frågar A ”Va, har du börjat fuska med bloggen?!”, syftandes på gårdagens inlägg om olika sätt att se på det halvfulla/-tomma glaset. En inbäddning från Tumblr liksom, ska det vara något att komma med?!
Fusk? Ur ett perspektiv kanske, i det att det inte är min egen produktion av vare sig text eller bild. En av flera anledningar till att jag bloggar, är ju att jag vill träna på att skriva och skapa. Jag vill formulera några de tankar, känslor och insikter som jag bär på för eget vidare lärande/reflekterande, liksom förhoppningsvis till någon annans glädje eller nytta.
Ur ett annat perspektiv: inte fusk. Jag delar och samlar ju mina tankar ändå, om än i form av inspiration som jag hämtat från andra.
Håhåjaja. Så ofta som jag hamnar i ”å ena sidan, å andra sidan…”-resonemang. Skrattade igenkännande åt Yo-Yo Mas beskrivning av det här fenomenet i On Being, när han svarar på en fråga från intervjuaren Krista Tippett:
As usual, I feel two ways about it. See how conflicted I am? It’s a wonder I can get up in the morning. Should I get up? Why should I get up? Who am I that thinks I should get up? It gets very confusing.
Det vore förvisso enklare om jag kunde hålla mig till ett dike, istället för att vingla på den smala vägen mellan två (eller flera, fast då blir analogin väääldigt märklig) breda, bekväma sanningsdiken. Men oändligt mycket tråkigare. Och mycket jobbigare, om jag skulle hamna i ”inbäddade-klipp-från-andras-sajter-är-fusk”-diket.
Och vips (nåja, relativt sett…), så bidde det visst, och mot förmodan, ett litet inlägg i dag också.
Foto av joiseyshowaa @ Flickr under licens CC BY-SA 2.0
