Jenny Nordberg skriver en vass krönika i dagens SvD, ett brandtal för att

… sluta tala om maktlöshet, och börja tala om demokrati.

Hon talar för den undersökande journalistiken, personligt engagemang och ett offentligt samtal där vi

prata(r) med dem som tycker tvärtom, och lyssna på vad de säger.

Frances Kissling, amerikansk debattör och abortmotståndare, sa i ett samtal med Krista Tippett från 2011 om polariserade frågor i den offentliga debatten:

…I do think that when people who disagree with each other … come together with a goal of gaining a better understanding of why the other believes what they do, good things come of that. But the pressure of coming to agreement works against really understanding each other, and we don’t understand each other.

Och de kommer in på vikten av att våga vara sårbar för att komma förbi barriärerna i låsta debatter. Krista Tippett tar upp ett citat av Kissling:

I want to read you something that I was really struck by that you wrote. You were giving a list of a couple of qualities that you thought were necessary, as you said, if we are to continue the conversation to bring construction forward thinking approaches to what has been a long and difficult issue. One of them that really struck me was ”the courage to be vulnerable in front of those we passionately disagree with.”

Och Frances Kissling fyller i:

Right, right. And I think that’s the hardest thing to do and I think it is very hard for all of us in these situations to acknowledge, for example, that we just don’t have the answers to this problem. I don’t think we have the answers to the problem of abortion in our society, whether it’s the problem of abortion itself or the problem of how we’re going to mediate our differences about abortion.

And a willingness to admit that is very, very difficult. What is it in your own position that gives you trouble? What is it in the position of the other that you are attracted to? Where do you have doubts? Because it is only, I think, if we are interested in understanding each other and if we are ultimately interested — and it’s not a question of common ground — but if we are ultimately interested in an abortion policy that reflects what is good in the concerns of those who disagree, the only way we’re going to get any sense of what that is is if we can acknowledge what is good in the position of the other, acknowledge what troubles us about our own position. I mean, I’ve said this to somebody recently. I said, you know, I don’t understand how you can work on an issue for 35 years as complicated as this and never change your mind at all about anything.

Demokratin, som Jenny Nordberg skriver om, förutsätter alltså att vi vågar välja sårbarheten. Att vi vågar lyssna bortom våra principer för rätt och fel, för att försöka se – inte nödvändigtvis anta – den andra sidans perspektiv på världen.

Den förutsätter att vi vågar ställa våra egna ställningstagande i det granskande ljuset från andras erfarenheter och tankar – även om ”de andra” är våra meningsmotståndare.

Det förutsätter också att vi väljer att inte dumförklara eller avhumanisera människorna på den andra sidan, och att vi inte drar alla meningsmotståndare över en kam när vi själva blir dumförklarade eller avhumaniserade av någon av dem.

Det finns många förebilder – och jag är glad att ha några av dem i min bekantskapskrets. Jag vill tro och hoppas att jag vågar göra dem sällskap när tillfällena uppstår.