Pillertrillatillbaka

De är tillbaka i mitt liv, de antidepressiva tabletterna. I somras bestämde ju jag mig för att sluta äta den antidepressiva medicin som jag ätit sedan min utmattningsdepression 2006.

Som jag skrev då kände jag

att de gör att jag skär bort sidor av mig själv som behöver få utrymme, som jag behöver bearbeta, ta mig igenom och ur. Att jag äter dem för att de här sidorna är besvärliga för mig, men kanske framförallt för andra, att hantera. Och det är fan inte ok.

sarasgoda.com

Sedan knappt två månader är jag dock alltså tillbaka på medicin. För, det som i somras och under tidiga hösten verkligen inte var depression, utan livet, det skörstarka, underbara, fullt ut levandes livet, blev under de mörkaste vintermånaderna till ett trasigt, livsdränerade, drunknandes överlevande. Till det där tillståndet som jag så väl kände igen från 2006 – det, där världen går i gråskala och där tanken gror vid övergångsstället på att det vore bra skönt om det tog slut när jag sätter foten i gatan, skönt om någon inte hinner bromsa… Till det där tillståndet då tårarna förlamar, inte befriar. Där mitt tillstånd faktiskt blir besvärligt att hantera, inte bara för andra, utan framförallt för mig själv.

Så jag tog mig samman och gick till läkare. Och efter bara tre dagar med medicinen började dimman lätta.

Det har känts retligt den här gången. En känsla som jag försökt förstå – för jag har aldrig tidigare lagt någon värdering i att äta antidepressiv medicin.

Jag har kommit fram till att det har att göra med att mitt beslut om att sluta till stor del grundades på insikten att jag fortsatt äta medicinen för att hålla undan beteenden och drag hos mig som andra sett som besvärliga (eller iallafall som jag tolkat att de varit störda på), drag som bland annat kommer sig av att jag lutar åt det högkänsliga hållet. Och att det därför var viktigt för mig att leva utan medicin. För att ge de sidor av mig själv, som jag hållit undan av hänsyn till andra det utrymme i mitt eget liv som jag själv ville och kunde hantera.

Nu äter jag medicinen bara för min egen skull. Och jag kommer att pröva mig fram för att hitta det sätt jag behöver reglera den och mitt mående över året på. För jag vill inte äta medicinen för att helt stänga av kontakten med mitt mörker,för att fly från tyngre, lägre perioder. De är en del av mig. En viktig del av mig – de hjälper mig pröva och (om)värdera de mönster jag allt eftersom och mer eller mindre reflekterat etablerar i mitt liv. Som inte alltid gagnar mig. ”The dark helps you understand” som Michelle Willis sjunger i It’ll rain today.

Det handlar givetvis och självklart inte om att jag skulle tänka att ”nä, nu vill jag nog känna mig lite deprimerad igen”. Och jag har stor respekt för att resonemanget kan vara oerhört provocerande för en människa som befinner sig i det mörka, utan att se en väg ut. Mörkret är ju samtidigt en avgrund, som drar ner oss, håller fast oss, stänger oss inne och förlamar oss. Det är först när vi får nåden att komma ut ur mörkets järngrepp som vi kan ta till oss och sätta fötter på de insikter det gett oss (tack M för den påminnelsen). Eller, med Michelle Willis ord: ”The light keeps you going”. Jag vet ännu inte vad min önskade balans innebär eller hur den ska se ut.

Jag vet bara att jag mår väldigt bra just nu. Tack vare medicinen, tack vare våren och det återvändande ljuset, tack vare mina dagliga bad i tacksamhetens källa.

Att äta antidepressiv medicin är för mig nu ett sätt att vara snäll mot mig själv. Att ge mig en varsam, vänlig hand när jag behöver den. Och att ta emot den handen. Från mig själv, till mig själv.

Gryning. När de första solstrålarna bryter mörkret, skingrar natten och bådar en ny dag.

Årsbokslut 2016

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016

2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.

img_5267Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.

Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.

Den kreativa, konstnärligt skapande verksamhetsgrenen har haft hög prioritet under året, med läsning, diktförsök, deltagande i #blogg100, kulningskurs och bokprojekt med Helena, fotografering, bildredigering och doodlande/sketch noting som olika pilotprojekt. Projekten har gett god avkastning i form av ökad energi och livslust.

Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.

Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.

Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.

Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.

Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.

Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.

IMG_4221Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.

”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.

Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.

Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.