Acceptans, men inte villkorslös kapitulation

”Glöm inte bort att vara arg” skriver en kär vän till mig. Och hen är inte den enda som påminner mig om att den ilska och vrede som jag känner är en naturlig reaktion på att bli lämnad.

Jag känner vrede och ilska över att bli ställd inför ett ensidigt fait accompli i vår relation – en relation är man som bekant två i. Jag reagerar också med vrede och frustration på situationer som jag antar är en naturlig del i den nyorienteringsfas som vår  relation nu gått in i. Ilskan bubblar över med jämna mellanrum, kring praktiska detaljer och kring den omtolkning av våra många år tillsammans som min soon-to-be-ex-husband’s beslut ger upphov till.

Det märkliga är att efter varje gång som jag gett uttryck för min ilska, så känner jag att förmågan till acceptans och förlåtelse stärks. Jag har skällt ut honom helt utan kontroll (ja, visst vore det schysst att kunna verbalisera min vrede på ett psykologiskt korrekt sätt även live; där är jag inte än. Jag är lite mer så där typen ”kvinna på gränsen till nervsammanbrott” i min aktuella liveversion… Almodóvar skulle älska mig.), men också genom att i skrift sätta ord på mina sårade och upprörda känslor, samtidigt som jag är tydlig med vilka behov jag har (den som behöver ett skolboksexempel på Non-Violent Communication kan få köpa in sig dyrt på mina sms från häromkvällen…).

Det ställer höga krav på min motpart att kunna ta emot mitt okontrollerade jag. Jag, å min sida, inser att jag får vara beredd på att förtydliga mig och hålla den skuld, frustration och ilska som mina obetänksamma ord kan föda hos honom. Men jag skriver ”hålla” och inte ”lägga dem på mig för gott”. Jag håller dem en stund, medan vi förhoppningsvis hittar nästa steg framåt i den nya situationen, den nya relationen, och lägger sedan bort dem.

För jag väljer den långsiktiga intentionen att vi ska kunna ha en fungerande relation, som vänner och föräldrar till gemensamma barn, på samma sätt som jag i vår relation version 1.0 hade den långsiktiga intentionen att välja honom till min make varje dag, i nöd och lust. Inte för att det känns självklart i varje enskilt ögonblick. Allra minst i mina Almodóvar-moments…

På rätt kurs?

Genom vännen och coachen Helena har jag stött på Charlotte Cronquist, författare och coach kring relationer och sexualitet. Hennes blogg 100% Charlotte är en av de bloggar som jag följer i Bloglovin’ (Tack Tess för tipset att använda den plattformen). 

I dagens flöde dök rubriken ”Relationer: Har män och kvinnor olika skilsmässostrategier?” upp. Aktuellt ämne, liksom, så jag läste hela inlägget, och rekommenderar gärna dig som tänker kring din relationer att läsa den. Bland annat finns där flera bra frågor att fundera över. 

Inlägget flaggade också för en webbkurs, Klara Skilsmässan, som Charlotte satt ihop utifrån sina erfarenheter som coach, liksom av att ha genomgått två egna skilsmässor. Även om jag och min fd livskamrat har en prövotid på sex månader innan en skilsmässa är ett faktum, beslöt jag mig för att köpa kursen nu. Chocken och sorgen är gissningsvis som starkast nu. Kan visserligen se att en andra våg kan komma när faktumet är på plats. Men att då ha varit varsam och jobbat igenom den första vågen skadar antagligen inte – tvärtom borde det väl lägga en grund för en ”bättre” (vad det nu är) hantering av de känslor som då ger sig till känna. 

Har avverkat ett par moduler ikväll i enorm trötthet. Har stilla tagit in och i skrift formulerat känslor, tankar och fysisk upplevelse. Noterar att det är kroppens reaktioner som i nuläget är mest påträngande och mångfacetterade. Därefter känslorna, medan tankarna mest är – tomma. Intressant. 

Söndagssummering v.35 2016

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan. Denna gång ska jag försöka summera en vecka som utan tvekan varit en av de mest omtumlande och omvälvande i mitt liv. Tre nya inslag har jag behov av att introducera också.

IMG_4221Nyhet 1 Veckans faktum

(Nej, det är inte att min förlovnings- respektive vigselring har varit för trånga. Det är frånvaron av dem.)

Veckans Glows

Den omtanke, medkänsla och kärlek som jag och resten av familjen mötts av när vi nu meddelat att vårt äktenskap är slut. Ingen nämnd, ingen glömd. Men jag har aldrig tidigare insett riktigt hur många och riktigt hur fantastiska vänner jag har. Ni betyder oändligt mycket för mig.

Att jag väljer att söka acceptansens och nådens – men också tydlighetens – väg när jag blev djupt sårad och berövad trygghet och kärlek. Kanske förutsätter de varandra. I mitt fall är det i alla fall så.

Att min f d livskamrats val är del av en process som gör att han tar emot all min vrede, förtvivlan och oro med respekt och integritet utan att hemfalla åt försvarsposition eller motanklagelser.

Det systraskap som Stockholm City Voices är – och kommer att förbli, trots att vår magiska, genialiska körledare Mo Field i veckan meddelade att hon lämnar kören. Våra sjukt talangfulla vicedirigenter Viveka Boettge och Tindra Thor kommer att göra ett kanonjobb som interimsdirigenter (och för min del gärna permanenta så småningom).

IMG_4222Solen och båtarna på Stockholms inlopp på när Åsa och jag satt i utomhuspoolen på Skepparholmen och smidde framtidsplaner för vårt företag.

Jammandet med barnen häromkvällen: C och A på gitarr och sång respektive klaviatur och sång, J på hemlagat trumset och jag på gitarr och kör.

Att få lyssna till C i Katolska Domkyrkans ungdomskör. Att sedan den gammaltestamentliga läsningen vid mässan var orden från från Syraks bok 26:1-4, 13-16 var lite extra grädde på mitt mos (i ärlighetens namn var det nog mest mitt sinne för livets ironi som fick sitt lystmäte). Mässans postludium var för övrigt min älskade toccata från orgelsymfoni no 5 av Widor – samma musik som vi en gång för snart 25 år sedan avslutade vår vigsel med… Ännu ett av livets märkliga sammanträffanden. Soon-to-be-exmaken tyckte att det var väl en bra musik att avsluta äktenskapet med, att knyta ihop säcken med liksom – ”bättre än Highway to hell i alla fall”. Nja,  just nu  skulle jag föredra AC/DC framför Widor any time of the day.

Att jag står upp. Med bevarat sinne för såväl livets absurditeter som dess skönhet, med galghumorn kvar och med trött nyfikenhet (kan man känna så?) på vad livet nu ska hitta på.

Veckans grow

Att lyssna på knopp och kropp i tid. Alltid viktigt, men extra angeläget när stresspåslaget är som det är. Vila och bara-varande påbjudet.

Att orka prata om det som händer. Det lär vara bra sägs det mig.

Nyhet 2 Veckans ord – ett ord som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Nåd

Betydelse: bl.a. (Guds) godhet, kärlek, barmhärtighet, förlåtelse, välsignelse, barmhärtigt bemötande, förbarmande, förlåtelse, mildhet, gunst, ynnest, välvilja, välvillighet.

Ursprung: från fornsvenskan: bl.a. vila, hugnad, undfägnad, beskydd. Från fornsaxiskan hjälp. Besläktat med gotiskans understödja och sanskrits hjälp tillflykt, stöder, håller.

Nyhet 3 Veckans låt – en sång som följt mig som en röd tråd under den gångna veckan. 

Fix you (Coldplay). Huvudnumret i min och barnens jamsession (utan att jag tänkte närmare på texten); sedan har den har dessutom ljudit från A:s rum till ukke-komp under hela veckan, jag har tagit in och berörts av texten i mina hörlurar, och idag dök den också upp hos en spellista helt oförhappandes – som ett kvitto på att den vill vara signaturmelodi för den här perioden i mitt liv.

Vilka glows, grows, ord och låtar har präglat din vecka?