Den svåra konsten att prioritera

Häromdagen listade jag mina ambitioner för hösten. Idag har jag känt en lätt, men ack så tydlig, ångest av insikten att jag måste prioritera, framförallt tiden hemma i förhållande till tiden borta. 

Den utlösande faktorn för dagens gnagande magkänsla var 8-åringens telefonsamtal medan jag var på väg hem (ovanligt tidigt i själva verket): ”Mamma, var är du?”. Tonfallet sade ”Varför är du inte hemma än?”.

Samma 8-åring förklarade, efter en heldag med bara oss två som turistade i Stockholm när jag förklarade att jag skulle vara borta på fredagkvällen, att ”det är så tråkigt utan dig.” (När jag är hemma är han oftast djupt försjunken i en skärm, och kommunicerar bara med mig när han vill att jag ska köpa ”Gems” till honom i spelet.) Och han har överöst mig med kärleksbetygelser i sms-form den senaste veckan.

I jobbet finns det oändligt många anledningar att gå på frukostmöten och kvällsaktiviteter, liksom att resa på konferenser på andra orter. Kören tar åtminstone en kväll i veckan, kårstyrelsen (som i och för sig har en tendens att krocka med något jobbevent) en kväll i månaden. Och så vill jag kanske träffa vänner någon gång – kväll eller helg. Konsert/bio – kväll. Skrivhelg – borta.

Jag behöver prioritera.

För att kunna prioritera måste jag ha något att prioritera mot – önskade tillstånd, grundvärderingar, begränsande förutsättningar med mera.

Vis av att skadan att ha satt mig själv i andra rummet i många år är det lätt att formulera som en princip för prioritering att jag ska välja det som ger mig själv välmående på längre sikt. Utmaningen är bara att det är mycket som gör det… Umgänge med familjen, umgänge med vänner och bekanta privat och i jobbet, träning, skapande, reflektion, lärande…

Inser att jag behöver utveckla fler grunder för prioriteringar (tja, de ekonomiska ramarna är givetvis en grund. Men den är så tråkig och självklar, så den räknas nästan inte).

Baserat på 13- respektive 12-åringens begränsade intresse för att prioritera umgänge med mig får jag väl passa på att njuta av att vara efterlängtad. Det är därför som en annan grund blir ”tid hemma”. Även om det bara innebär att vi är hemma samtidigt utan att umgås.

Alltså får jag välja att försöka minimera resandet den här terminen. Och så får jag sålla hårt bland alla roliga och potentiellt värdefulla meet-ups och seminarier (det blir svårt att efterleva). Att försöka hinna hem innan eventuella kvällsaktiviteter är också en prioritering (som dock är ett tveeggat svärd – det skapar ju onekligen en viss stress… ).

Jag ska också bli tydligare med när jag kommer hem på dagarna (usch, då måste jag planera, jag som vill vara fri som en fågel). Min tanke är att det kan minimera 8-åringens osäkerhet på den punkten, med färre skuldutlösande telefonsamtal som följd…  (”Jag borde vara hemma mer” är den automatiska tanke som ofelbart utlöses hos den här pavlovska hunden när han ringer med ”När kommer du hem”-frågan.)

Jag får även försöka hitta hem i insikten att mina ambitionsområden kan hållas kvar – men att nivån på mängden [läsning/skrivande/mötande/resande etc.] får anpassas.

Tror nog att jag därför ska prioritera ned ambitionen att ha en bild till varje blogginlägg. Bildsättning tar inte sällan lååång tid för mig. Rätt som det är blir det kanske då och då ett mer renodlat bildinlägg istället. I alla fall så blir det ingen bild till detta inlägg – hur jag gör i morgon och i fortsättningen är en fråga av en så låg dignitet att den kan få ändras från tid till annan.

Känner du igen dig i att slitas mellan olika ambitioner? Hur gör du dina prioriteringar? Och en helt annan fråga – hur tänker du kring foto/bild när du läser eller skriver blogginlägg? Jag vore tacksam om du ville dela dina reflektioner kring dessa frågor!

 

6 reaktioner på ”Den svåra konsten att prioritera

  1. Pingback: Att älska innebär att lära oss konsten att vårda vår lycka – Saras goda.

  2. Allting handlar om att prioritera jämt tycker jag. Jättesvårt! Och så får man ågren när man prioriterar fel 😉 Hur jag tänker kring foto/bild? Hur menar du? Jag gillar bilder…

    1. Tack, ja din kommentar hamnade i skräpet. Nu har jag räddat den – tack för den! Dela gärna url till din blogg i svar här! Ja, det verkar som att prioriteringen är lätt ångestskapande hos många.

      Betr foto/bild så var min fundering kring vilka principer och uppfattningar folk har kring bildsättning av inlägg. Har du alltid bild med i dina inlägg? Och när du läser inlägg – hur betydelsefullt är det att det finns en bild i inlägget?

  3. En sak jag tänker på när jag läser ditt inlägg … vem fixar frukost, ser till att kidsen kommer till skolan, fixar middag, skjutsar till träningar? Jag antar typ halva den tiden skulle falla på modern 🤓. Där har vi lite ”umgåstid”, praktiskt.

    Men visst är det en slitning mellan vad man själv vill, och vad som, rimligt, önskas av familjen t ex. Lyckligtvis, för mig, innebär ”vill” mest bara att få sitta ostörd i någon del av huset och läsa. Då är jag hemma, och att bara vara hemma, fast alla gör sitt, är vanligen det önskade. Man ska helst bara finnas där.

    Utanför hemmet är jobb, träning, foto. Ganska lätt att passa in. Förutom möjligen jobb, ibland vill jag sitta längre, men begränsas av att middag behöver fixas. Tur jag kan jobba hemifrån.

    Nu är ju mina yngsta 16,5 … Saker flrändras, och man glömmer ohyggligt snabbt. Hur kraven såg ut nör de var åtta minns jag knappt 😀.

    Bilder i blogginlägg … Jag själv lägger in ibland, om jag fotat. Men jag är inte beroende av bild för att läsa, t ex. Jag har läst flera bloggare med bildångest, jag har lite svårt att förstå bildmåstet. Personligen tycker jag inte bilder gör varken till eller från för blogginlägget i sig.

    Sen fotar jag ju mycket själv, och gillar att titta på bilder. Men det är liksom en separat aktivitet.

    1. Tack för dina tankar Camilla! Jag såg att maken var frånvarande i mina skrivningar. Han kör på principen ge dem mesta möjliga frihet och ansvar, något som jag köper helt och fullt. Det är nog snarare så att det är min egen känsla och upplevelse av att jag vill vara med familjen som kommer i kläm med alla mina andra ambitioner och lustar. Frukost – barnen själva. Kidsen till skolan – 12- och 13-åringen själva, 8-åringen övervägande delen jag (maken kör som sagt var empowering och klara sig själv som övergripande princip), fixar middag – barnen, ibland i sällskap med mig el maken, ofta själva (till hela familjen). Skjutsa till träningar gör vi inte, eftersom vi inte har bil och har planerat aktiviteterna efter att de ska kunna ta sig för egen maskin. I år kommer maken och jag iofs att turas om att gå med 8-åringen till sjöscouterna. Tack också för dina reflektioner kring bloggbilder. Jag tar till mig dem och slackar nog också fortsättningsvis på min bildambition.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s