Funderar vidare på det där med att be om hjälp. En av anledningarna att det är läskigt för många av oss är rädslan för att ”ligga någon till last”. Det blev jag påmind om genom en återkoppling på förra inlägget. 

Tänker därför testa en hypotes: eftersom vi människor rent evolutionärt är flockdjur. Vår utveckling och överlevnad har varit möjlig tack vare att vi hör ihop, hör till och växer i gemenskap med varandra. 

När vi blir behövda av en annan människa, kan därför något djupt ursprungligt väckas till liv i oss. För min del är det som regel inte suckar över en börda, utan tacksamhet och ödmjukhet inför att få förtroendet och gemenskapen i att kunna vara till hjälp. Jag skymtar kanske en del av mitt sanna, ursprungliga jag som evolutionär varelse? 

Med den tanken i bakhuvudet kanske det till och med kan bli lättare att be om hjälp?