Journalanteckningar från besök 15 februari 2018

Symtom: Patienten berättar om en Alice i kaninhålet-känsla av handlöst fall varvat med drunkningskänsla, som om översköljd av oförutsägbara och okontrollerbara vågor. Nattliga grubblerier på hur allt ska gå ihop.

Diagnos: en kombination av FOMO (fear of missing out) och stark relationsorientering med fokus på vad motpart och sammanhang förväntar sig (eller vad hon tolkar som att de förväntar sig).

Behandling: eftersom patienten har god sjukdomsinsikt när hon är klartänkt och utsövd förskrivs hon

• för det första att fylla tiden efter 21.00 på dagarna med annat än uppkopplade medier. Detta då den oändliga mängd av information och intryck som internet erbjuder utövar en allt för stark dragningskraft på patienten för att den erforderliga avslappning som kroppen och hjärnan behöver för sin återhämtning ska erhållas.
• för det andra att fortsätta träna på att tidsätta och planera in arbetsinsatser och aktiviteter för att skapa sig en överblick och därmed sammanhängande upplevelse av kontroll, inklusive grund för att hantera förfrågningar och egna önskemål om ev. tillkommande aktiviteter. Men framförallt för att patienten ska veta när gränsen för tillräckligt bra är nådd, och tendensen till överarbete därmed hållas stången.
• för det tredje att reda ut föreställningar om förväntningar med motparter, för att på det sättet kalibrera och framförallt undanröja orimliga tolkningar.
• för det fjärde att säga NEJ. Nej till att ta ut kris och katastrof i förväg, nej till impulsen att multitaska, nej till tankar och saker som inte gagnar hennes långsiktigt sunda relationer med sig själv, andra eller jorden, nej till impulsen att fortsätta utforska varje ny fråga, varje ny tanketråd som dyker upp – och nej till påståendet att hon ”borde kunna det där också” innan hennes kunskap, innan hon själv, är värd att tas på allvar.

Återbesök: nästa nymåne.

…………………….

Tänk så det kan bli. Det som skulle bli ett inlägg om min intention för denna måncykel, ”att säga nej för att skapa rymd”, blev till journalanteckningar från mitt vårdbesök hos mig själv.

Den nattliga oron har tack och lov bara visat sig en enda natt. Men vid det här laget känner jag igen symtomet och vet hur långt ner i avgrunden det kan leda om den lämnas obehandlad.

Malströmmen av borden och måsten har jag blivit bättre på att se och undvika med åren. Men med jämna mellanrum överraskar den mig alltjämt och och simträningen för att hantera den kommer att behöva fortgå länge till.

Även om jag är en vän av att säga ja istället för nej och av att lägga till istället för att förbjuda, så har jag kommit till slutsatsen att jag faktiskt behöver träna på just NEJ. Framför allt till mig själv och de tankar och beteenden som inte gagnar mig (tack Helena för den formuleringen). Min hypotes är att när jag väl utraderat rädslan för att säga NEJ till mig själv och rädslan för vad jag eventuellt går miste om genom att säga detta NEJ kommer jag att få syn på vad jag har och vad jag får istället. Just genom att säga NEJ. Det kommer i nästa steg att ge mig mod och incitament för att bli bättre på att säga nej även i relationer med andra, när så relevant.

Det verkar vara så i mitt liv – kanske egentligen i allas våra liv. Att det jag vill få ordning på i relationerna med andra, det behöver jag först få ordning på i relationen till mig själv. Vad tror du? 

Foto: Genesis12~enwiki at English Wikipedia [CC BY-SA 2.5 ], via Wikimedia Commons