I det informationsbrus som jag lever i och stundtals är beroende av, är det angeläget att komma ihåg och utforska brusets motsats. Jag blev idag påmind om detta genom ett citat av en indisk filosof som dök upp i mitt flöde. Vad betyder tystnaden för dig?
Tystnaden är också samtal. Tystnaden är det mäktigaste. Talet är alltid mindre mäktigt än tystnaden. (Ramana Maharshi)
Tystnaden har kommit att bli min vän. En riktigt god vän. En vän som är tillåtande, där växande sker, där expansion är möjlig.
Undrar om jag nått den relationen med tystnaden om jag fortsatt att vara så hård mot mig själv som jag var tidigare?
Gissar svaret. Den hårda rösten tystnar ju inte. Den ekar desto högre i tystnaden. Därför måste vi lägga av hårdheten mot oss själva innan tystnaden kan råda och bli vår vän. Tänker jag.
Men exakt!
Kanske därför som man ska vara vaksam med mindfulness och meditation etc om man lider av svår ångest, stora trauman etc? För att risken finns, att man om man ”bara” utsätter sig för tystnad utan att innan ha arbetat på sin förståelse för och aktsamhet för sig själv, faktiskt kan råka riktigt illa ut?
Ja. Viktigt.
Ja. Det är som med terapi och antidepressiva – ibland måste kemikalierna sättas in först innan terapi bli möjligt. Här är det så att en måste få syn på sig själv och vikten av att vara aktsam med sig – till exempel genom mindfulnessens observation och acceptans-träning, med handledning då förstås – måste föregå det tystnande sinnet.
Faktum är att jag älskar tystnaden. Sitter man då i en fåtölj behagligt tillbakalutad och slappnar av och det är helt tyst – jag njuter. Den enda störningen, som jag då accepterar är att Rasmus kommer och ligger nära mig, jag kelar med honom och han spinner.
Ja. En spinnande katt. Det kan verkligen förhöja tystnaden.
Jag behöver både tystnad och samtal…
Jag med. I synnerhet behöver jag samtal där tystnaden får plats.