Påsken handlar om livets seger över döden. Om befrielse från skuld och skam. Och om förlåtelse och nåd. Och förlåtelse, nåd och försoning har jag ju utlovat ett blogginlägg om idag – och löften ska hållas.

Till skillnad från vad som förknippas med ordet ”förlåt” i vardagligt bruk handlar förlåtelsen inte om att stryka ett streck över, ursäkta eller glömma den oförrätt som en blivit utsatt för. Det handlar i själva verket mindre om den person som sårat och kränkt oss, och mer om oss själva. Det rör sig om vad vi gör med de känslor och tankar som handlingen, eller för den delen icke-handlingen, väcker hos oss.

Det finns mycket som tyder på att förlåtelse är en viktig väg till psykiskt välmående, och därmed till bättre relationer till oss själva och våra medmänniskor.

Förlåtelse är viktigt för att vi ska må bra. Forskning visar att oförlåtelse stressar oss medan förlåtelse förbättrar både den fysiska och psykiska hälsan samt våra relationer. Som psykolog har jag i mötet med människor många gånger upplevt att oförlåtelse, bristen på förlåtelse, är en del i deras problematik.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)

Desmond Tutu och hans dotter Mpho Tutu har skrivit boken Förlåtelse: den fyrfaldiga vägen till helande för oss och vår värld. Boken bygger bland annat på erfarenheterna från Sydafrikas sannings- och försoningskommission, och utgår från det provocerande uttalandet att ”allt kan förlåtas”.

Författarna beskriver fyra steg i förlåtelsens process:

Det börjar med att vi berättar om vad vi varit med om. Det kan ske på många olika sätt – i förtroende till någon som en har förtroende för. Det kan ske publikt i böcker, bloggar eller på andra sätt – höstens #metoo-rörelse är ett exempel på detta. Det kan också ske genom att vi talar om för den som sårat oss att hen gjort det.

I andra steget behöver vi sätta ord på de känslor som den sårande, kränkande handlingen väcker hos oss. Jag tänker att det ytterst sett handlar om att, inte minst för oss själva, formulera och återta vårt människovärde och de gränser som vi sätter för att värna om det.

Att sätta ord på våra minnen, tankar och känslor är ett effektivt sätt att börja resan mot befrielse. Min upplevelse är att det ger perspektiv och hjälper till att ta makten över dem.

Det tredje steget handlar om att förlåta. Och det i sin tur, handlar som sagt var inte om att rättfärdiga. Utan om att förstå och se det mänskliga i den som sårat oss. Samma slags människovarande, med både goda och onda sidor, som hos oss själva.

”Vaddå, hen var ju ett odjur, en ond människa – en sån handling skulle jag aldrig kunna begå, och hen kan jag aldrig förlåta” säger vissa. (Forskning visar i och för sig att alla kanske inte ska förlåta. Isynnerhet när det handlar om sexuella övergrepp kan det vara så att det är mer läkande att inte ”behöva förlåta”. Så även om allt går att förlåta – i princip – så går det inte att kräva att ”alla ska förlåta”.)

Far och dotter Tutu har en intressant vinkling på perspektivet ”onda människor”:

Förlåtelse innebär att befria sig själv från bördan av att lida av sina egna och andras misstag.

Barbro Holm Ivarsson i DN 2018-02-28 (tyvärr bakom betalvägg)