Det enda som är säkert är att vi alla ska dö.

Varför så drastisk och pessimistisk? Tja, är det så drastiskt, så pessimistiskt egentligen? Det är ju bara fakta. Och ett faktum som vi alla har att förhålla oss till.

Jag blev påmind om det igår när jag lyssnade på Åsa Kadowaki, psykiatriker och KBT-terapeut, som föreläste om det självledarskap som behövs för att hjälpa andra vid den nationella konferensen för AT-organisationerna i landstingen, dvs de personer som ansvarar för AT-läkarnas utbildning och tjänstgöring. Jag var där för att moderera och facilitera workshops tillsammans med kollegor.

Åsa var befriande krass på flera punkter i sin föreläsning. Bland annat kring detta – att livet slutar med döden, och att det är det enda vi är garanterade.

Hon återkom också till ett talesätt som jag själv försöker leva efter, med blandad framgång. ”Det är inte hur en har’t, utan hur en tar’t”.

Så hur tar jag då det faktum att livet bara pågår under en begränsad period?

De senaste veckorna har jag börjat känna en viss stress över det faktumet. Det är så mycket jag vill göra, och som jag skrev om igår är jag ju otålig.

När människor på dödsbädden får frågor om vad de skulle gjort annorlunda, är det dock inte svar som handlar om allt det där som jag tror att jag vill göra och känner en lätt stress över. Nej, det som de tar upp handlar snarare om att vara mer än att göra.

Bronnie Ware har skrivit en uppmärksammad bok på detta tema. Hennes slutsatser av att i många år ha jobbat i vården i livets slutskede är att de fem vanligaste sakerna som människor ångrar när de befinner sig i dödens väntrum är

1. Jag önskar att jag hade varit ärlig mot mig själv i stället för att leva som andra förväntade sig att jag skulle.

2. Jag önskar att jag inte hade arbetat så hårt.

3. Jag önskar att jag hade haft mod att uttrycka mina känslor.

4. Jag önskar att jag hade haft kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade tillåtit mig själv att vara lyckligare.

Så. Jag tror jag tar och slår av på stressen en stund över allt jag ska hinna göra innan jag stänger butiken för gott. Tar några djupa andetag och tackar livet för att jag får vara en del av det än så länge. För den jag är, för känslorna, för människorna som betyder mycket för mig och som jag får betyda något för,  för lyckan över att bara finnas till.