Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

Det första har jag starka drag av, det har jag insett på nytt de senaste veckorna. Trots att jag tränat länge på och förvisso också kommit en bra bit på väg mot att känna mig tillfreds med att göra och leverera ”killräckligt”, som Åsa Beckman skrev om häromsistens.

Det andra är en önskan, en drivkraft, som är anledningen till min, ofta omedvetna, perfektionismsträvan. Ett starkt behov av att vara accepterad, uppskattad, erkänd. Existensberättigad.

Jag är inte ensam om att känna detta behov. Så här skriver Åsa Beckman i samma krönika:

Själv är jag i dag 58 år. Jag har varit yrkesverksam i över 35 år, de senaste 15 åren i olika arbetsledande positioner. Jag borde inte längre känna att jag ska topprestera alla arbetsdagar. Ändå finns det inget som jag tycker är så obehagligt som när någon antyder att jag inte gjort tillräckligt. Att jag var slarvig, missat något eller tappat någon boll. Att inte ses som ansvarsfull väcker min skräck. 

Jagfår fortfarande känslan av att jag då förlorar mitt existensberättigande.

Det är faktiskt inte klokt.

Känslan av att jag förlorar mitt existensberättigande. Precis så är det. Och precis-så-är-det-nummer två: ”Det är faktiskt inte klokt.”

Att leva är att lära och att lära är att leva. Det är en av mina livsdeviser. Så vad är då egentligen så farligt med att tappa en boll, missa ett perspektiv? Det ger ju möjlighet till lärande och växande i insikt. Och dessutom näring till ödmjukhet och empati, empati med alla andra som tappar bollar, missar perspektiv, snavar över sin egen ambition att prestera och dessutom göra det perfekt.

Uppenbarligen är det fortfarande farligt. Uppenbarligen har jag ett jobb kvar att göra här. Jag får fortsätta att träna reptilhjärnan. Jag får fortsätta att träna på att bara hålla ångesten tills den klingar av. Vilket den faktiskt gör snabbare idag än tidigare.

Och jag får fortsätta att träna på att vara varsam mot mig själv, visa självmedkänsla när reptilen blixtsnabbt hugger. Ja, det är en till dels evolutionärt programmerad, dels inövad reaktion. Men lika lite som mina misslyckanden i perfektionsjakten definierar mig, gör min reaktion på dessa misslyckanden det. Jag är. Och det räcker. Ja, det är faktiskt fullt killräckligt.

7 thoughts on “Perfektionist och älskad av alla – adventskalender 2019 #17

  1. Story of my life! Och i dag har jag lättare att andas igenom det. Men fortfarande kan jag bli så ledsen… även om det tar kortare tid.
    Känslan av att vara en bluff har dock klingar av betydligt – och om det finns ett intressant avsnitt i podden ”Dumma människor” (senaste tror jag – klart rekommendabelt).

  2. Pingback: Kom ihåg till mig själv – adventskalender 2019 #18 – Saras goda.

Lämna ett svar till Charlotte Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *