Kategori: I rörelse

Fredagsfys – första dagen i resten av mitt liv…

On By Sara ModigIn Ambitioner, I rörelse1 Comment

Så himla konstigt att inte skriva ”dag xx i #blogg100” i rubriken. Men så är det, utmaningen är avklarad och nu ska jag utforska andra drivkrafter för mitt dagliga bloggande.

Tänker mig att mina fredagsinlägg ska ha temat Fredagsfys, med fokus på träning, rörelse och hälsa. Det kan visserligen bli sådana inlägg andra dagar också. Men att viga fredagsskrivandet åt funderingar kring hur jag håller i och håller ut i de aspekter av en hälsosam livsstil som handlar om de fysiska aspekterna av hälsa – kalorier in, kalorier ut, styrka, smidighet, koordination och kondition, typ – skulle kanske kunna vara ett sätt att hålla mig på ”den rätta vägen”…

Och jag tar avstamp i ett blogginlägg från Runners World om vådan med quick fixes. Johan Renström skriver på bloggen Hjärnfysik om de utmaningar som snabba viktnedgångar (ja, jag erkänner, jag drömmer fortfarande om det) för med sig i form av

a) minskad basal förbränning (ju mindre vi väger, desto lägre blir vår förbränning i vila, vilket gör att viktnedgången vid samma mängd kalorier minskar i takt med att vi går ner i vikt),

b) den ”set-point” som vår kropp baserat på gener och livshistoria bestämt sig för som vår ”trivselvikt” eller ”må bra-vikt”. När vi underskrider den, slår förbränningen ner på takten – som en termostat – för att vi inte ska riskera att hamna i svältläge,

c) de hungerreglerande hormonerna. Vid snabb viktminskning verkar nivåerna av de hormoner som signalerar mättnad (som leptin t.ex.) minska, medan hormoner som signalerar hunger ökar. Då krävs det mycket viljestyrka och disciplin för att hålla i…

OK, kroppen är emot mig. Dags att en gång för alla slå tanken om en drömsnabb, bestående viktminskning ur skallen. Vad sätter jag då fokus på istället? Jo, i slutet av inlägget skriver Renström något intressant:

I en studie från 2012 såg man att en grupp som fokuserade på kost tappade mer vikt än en grupp som fokuserade på träning, men de drabbades också av en tjugofemprocentig minskning av RMR (förbränning i vila, Saras förklaring). De som tränade tappade inte särskilt mycket i vikt men hade bara 1 procent nedgång i RMR. På sikt kan det alltså vara så att träning är viktigare än hur mycket man äter, inte minst för att träning har en rad andra fördelar som minskad stress, bättre sömn, mer muskler och bättre vanor.

Många drömmer om en enkel fix – beach 2016. Men att gå ner i vikt och hålla den är mer en livsstilsförändring i form av små och hållbara förändringar i kost- och träningsvanor som gradvis vrider ner hjärnans set point. Risken med kvickfixar är att de slår tillbaka hårdare för varje gång.

Så: ut och gå, kortare löppass och de dagliga sjuorna. Ännu fler argument för det alltså. Bara att verkställa…

På era platser... Färdiga... Gå!
Håll löpskorna leriga… En bra ambition för sommaren!

Det gör ont – dag 95 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse7 Comments

Idag springer tusentals människor 4,2 mil på Stockholms gator. Själv ser jag fortfarande fram mot Midnattsloppet, om 70 dagar. Huruvida ambitionen att springa hela loppet håller vet jag inte. Min utmaning med Löpskolans tioveckorsplan för att gå från nybörjare till att springa en mil har påbörjats några gånger. Kommit av sig lika många. Håhåjaja.

Igår eskalerade också de småbesvär jag haft i höger höft, knä och fot ett bra tag. Jag kan inte komma på att jag gjort något särskilt som skulle ha föranlett det som jag bäst beskriver som ”pop:et” i smärtnivån. Men plötsligt gör det ont från axeln, ut i arm och hand (ok, det kan komma av för mycket tangentbord), ut från ländryggen till höften, baksida lår, knä, framsidan benet ut i foten. Ischias? Att ringa läkare på tisdag för att få tid för undersökning står nu högt upp på att göra-listan.

Men är det så klokt att i väntan på läkarutlåtande (som när det gäller den här sortens besvär kan ta lång tid att få med visshet i besked om orsaken) att fortsätta löpträna på egen hand? Hm. Tål att funderas på.

Vad gör jag då om plan A som i Ambition spricker? Ja, för några år sedan skulle jag a) ha bitit ihop och kört vidare ett tag till med löpningen och loppet. b) lagt mig ner och gett upp all träning över huvudtaget för ett bra tag framöver.

Konstaterar att jag idag kan ana alternativ till dessa, inte fullt så konstruktiva, vägar framåt.  I mina funderingar utgår jag från vad det där målet om Midnattsloppet egentligen är uttryck för – varför vill jag egentligen springa det?

Mina svar är både kortsiktiga och långsiktiga. På kort sikt: det är såååå himla peppande och kul att springa det loppet! Musik, folk, fest, augustinatt förgyller löpningen och ger en helt unik upplevelse.

Så vad kan jag göra för att få Midnattsloppsupplevelsen även om jag inte kommer att kunna förbereda mig som planerat? Jag kan hämta ut min tröja och chip som planerat. Jag kan sätta på mig tröjan, hänga vid starten, sjunga med Kenta och alla löpare om att Idag är jag stark… Jag kan promenera längs banan där det går, vandra mellan fest- och framträdandestationerna, suga åt mig av energin från löpare, publik och artister (och ge lite själv också genom att utstöta små hejarop då och då till slumpmässigt utvalda löpare typ). Jag kan njuta av miljöerna och sommarnatten. Jag kan ge mig själv en klapp på axeln och en i ryggsäck medhavd banan, då jag kommer i höjd med målet.

Det är inte som att springa och bli hejad på, ta ut sig totalt, känna euforin över att ha tagit sig i mål. Men det är en upplevelse av stora delar av magin i loppet – och kanske får det räcka för mig i år.

På lång sikt är Midnattsloppet dock bara ett steg i riktning mot målet om ett rörligare, mer fysiskt uthålligt och starkare liv, vilket i sig ger mer mental energi och kraft.

Vad är plan B, som i Beredd-på-alla-eventualiteter, för att komma vidare i den riktningen?

Plan B har två byggstenar. För det första – få till och håll i vardagsmotionen. Promenader, dagliga (så gott som) sjuminutersworkouts och stretch, möjligen också ett par pass på friskis i veckan.

För det andra – bli lättare. Minskad belastning på höfter och knän gör ingen skada, tvärtom. Strategin för att bli lättare orkar jag inte utveckla nu (mest för att jag vet allt om hur jag ska göra i teorin, men att få till uthållighet i att göra goda matval är sååå svårt i praktiken). Har i princip gått upp alla kilon som jag snabbrasade för två år sedan. Annan strategi behövs!

På den, av många anledningar läsvärda, bloggen lugnofin finns en inspirerande artikelserie om medvetet ätande, som jag återläser och tar avstamp i.

Så. Grunden i strategin handlar alltså för mig nu om att förstå önskad riktning, eftersom det enda jag kan vara säkra på är att förutsättningarna för att gå den tänkta vägen, den där plan A, kommer att förändras från det att jag drog upp planen första gången. Dessutom behövs klarhet i de centrala, inte tidsbundna förutsättningarna för att röra mig i önskad riktning. Så ofta har jag låst mig i de definierade hur:en, att jag glömt bort de underliggande varför och vad… Förhoppningsvis är jag lite klokare denna gång.

Trög i starten – dag 77 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse1 Comment

Kommer du ihåg min nya utmaning #midnattsloppet och träningsprogrammet Spring en mil på tio veckor? Det gör inte jag.

Block Start Fail

Iallafall är det så det känns när jag konstaterar att ytterligare 12 dagar har gått utan att jag fått till ytterligare löppass. Inte ens ambitionen att göra en daglig sjuminutare har infriats – de eländans jumping jacksen i början av programmet är såååå avtändande.

”Avtändande”? Att just det ordet kommer ur fingrarna när jag ska beskriva varför det inte blir något tränat avslöjar för mig, och på samma gång för dig som läser, att, ja, min inställning till träning är fortfarande så där ”känna efter- och lustdominerad” som jag egentligen inte vill att den ska vara. Detta trots all min teoretiska kunskap om och praktiska erfarenhet av rörelsens fundamentala betydelse för vår hälsa och välbefinnande, trots alla högt satta mål och högtidliga utfästelser, trots alla försök att bygga accountability via sociala medier.

Så vad gör jag med den insikten då? Tja, för det första får jag lägga krut på att inte hamna i self-bashing-diket. Det är som det är, och det blir inte bättre av att jag börjar gnälla på mig själv. För det andra… ”Det är bara att börja” typ. Blä.

När jag skriver detta sitter jag och tittar på 8-åringens fotbollsträning på Zinkensdamms idrottsplan. Barn och vuxna spelar fotboll (tyvärr inte lekfullt med varandra, utan som organiserad träning i ålders- och könsindelade grupper), en grupp av yngre vuxna samlas runt kulstötningsgropen för styrketräning, andra människor springer varv efter varv på löparbanorna.

Inspiration till rörelse finns det alltså gott om just nu, ändå känner jag bara – just det –  blä.

Jag vill, men har inte lust. ”Anden är villig, men köttet är svagt” skrev Paulus. Jag är i gott (?) sällskap med andra ord. I teorin skulle jag kunna stänga öronen för känslorna, men… Jag orkar inte, de skriker nej så himla högt. Huruvida de är min sanna röst, den där som möjligen är förutsättningen för fullföljandets svåra konst, det vet jag inte just nu.

Du undrar kanske varför jag skriver detta inlägg; det är ju inte direkt ett inlägg om det där goda, perfekta, framgångsrika livet? Jag skriver för att, tillsammans med Paulus, göra sällskap med dig som i perioder också hamnar i de trögstartade utmaningarnas kvicksand. Tillsammans kanske vi kan komma på sätt att simma och så småningom nå den fasta marken, där träningen är något vi ”bara gör”. Som tandborstningen, andningen eller bloggandet…

Springtur i bröllopsbutik – dag 69 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse, Inspiration1 Comment

Utmaning #midnattsloppet2016 började sådär lagom. På 10 dagar hade jag sprungit en gång, och jag kan inte riktigt redogöra för mig själv varför det blev så. Tror att det var så att timmarna fylldes av jobb och härligt mycket sociala aktiviteter istället.

Med 96 dagar kvar har jag ikväll gett mig ut på asfalt och grus. Efter att först ha kört ett sjuminuters högintensiv (nåja) träning för hela kroppen körde jag sedan det första (igen) intervallpasset från Löpskolans nybörjarprogram Spring en mil. Jag lyckades lägga upp programmet i Endomondo så att automatrösten talade om för mig när det var dags att byta moment.

Förutom löpning/gång-intervallen så blev det även några helt-stopp i programmet (de ingår INTE i Löpskolevarianten…). Jag hejdades av skönheten i magnolior, i blommande hägg (åh, vad jag önskar att jag kunde fotografera doften och spara till mörka vinterkvällar), i äppelblom… Det var stundtals som att springa genom en brudklänningsbutik!

vitblomJag känner igen mig i Sylvias och Helenas insikt om att de upplever skönheten omkring oss alltmer intensivt. Lindblommornas spädgröna flor, snödrivorna av vita blommor på trädet som jag inte kan placera, brudspireans kaskader av doft och blomning, koltrastens skönsång som vinner min melodifestival vilken gång som helst… Tacksam och glad för naturens rikedom, och för att jag verkar uppskatta den mer för varje år som går.

May I #Dancewalk – dag 61 i #blogg100

On By Sara ModigIn I rörelse5 Comments

Min fjärde digitala helg är slut. De effekter av 24 timmars vila från allt vad internet heter som jag hört om i form av bland annat kreativitetsboost har infriats med råge. Massor av nya idéer, inte minst till blogginlägg, har poppat upp och väntar på att få bli materialiserade.

Me-me-men, det som pockar på ikväll är den magiska upplevelse som jag haft på eftermiddagen: mitt livs första, men definitivt inte sista, organiserade Dance Walk.

Jag har ju länkat till ett par källor om Dance Walk tidigare, men here’s the story i korthet: 2012 fick Ben Aaron, programledare för New York Live och Crazy Talk, en idé till en ny träningsform – Dance Walk – när han såg en person jazza med hörlurar längs gatorna i New York. Ett tv-inslag – och en ny rörelse var född.

I korthet är idén följande: Sätt på a) dig ett par hörlurar och b) bra musik på din mobil. Gör sedan sällskap med Mr Walker på stadens gator (inte nödvändigtvis på natten) i en promenad. Och nu till det svåraste: låt lusten att röra dig ta överhanden över din rädsla för konventionerna och dansa loss, på det sätt som du känner att musikens uttryck manar till.

Om du, som jag, känner att du behöver skydd av mörker eller en grupp för att våga (dans)steget, finns det hjälp. På fyra år har det poppat upp grupper av Dance Walkande människor över hela världen, så även i Stockholm.

17.00 idag samlades runt 100 personer vid Odenplan. En spellista på Spotify hade skapats utifrån våra önskemål (givetvis hade jag föreslagit Uptown funk; har jag snöat in på något gör jag det ordentligt) och på 1, 2, 3, play – tryckte vi på playknappen och började dansa. Ner till Stadsbiblioteket, upp i Observatorieparken, ner till Vasaparken och tillbaks till Odenplan. Två oväntat svettiga, grymt roliga, härligt befriande timmar. Lågintensiv träning at its best!

Dance Walk

En stark känsla av den djupt, djupt mänskliga driften att dansa tillsammans väcktes hos mig. Som Lasse Berg beskriver i sin bok Gryning över Kalahari var den delade upplevelsen av dans och rytm ett oerhört starkt lim i våra tidigaste förfäders sammanhållning. Och sammanhållningen var i sin tur var nödvändig för gruppens överlevnad.

För mig personligen var dagens Dance Walk dessutom en seger över min mångåriga rädsla för att sticka ut och göra fel, för att bli betraktad som udda och helt enkelt – fel. Den var också en befrielse från att känna mig begränsad av en kropp som inte ser/sett ut som jag vill/velat och som inte har/haft den rörlighet jag önskat. Som Laleh sjöng i dagens spellista: Jag ska bara va mig själv!

PS. Bor du i Stockholm och blir sugen på att göra mig och övriga i Dance Walk Stockholm sällskap – då har du chansen den 15 maj, då Eurovision Dance Walk går av stapeln. Gilla FB-sidan Dance Walk Stockholm för att hålla dig uppdaterad om tid, plats och spellista! DS.