Självtillåtelse

I gårdagens samtal med coach Helena kom vi bland annat in på självtillåtelse. Även om det faktiskt känns märkligt att jag ibland behöver ge mig själv tillåtelse – ”What’s keepin’ me”, liksom – så vet jag att om jag inte explicit ger mig själv denna tillåtelse, så kommer jag att mala på i ”borde/måste/ska bara-kvarnen” tills all ork är slut.

6373990631_899afca2bb_b (1)

Just nu tillåter jag mig att läsa pappersböcker. Jullovet gav osedvanligt rikliga tillfällen till läsning, och jag insåg då (på nytt) vilken vila läsningen ger mig. Tyvärr ”måste” det vara pappersböcker för att det ska funka. Det skulle verkligen vara himla praktiskt om jag kände samma vila vid läsning på padda, ajfån och dator – men jag verkar vara fel generation för det.

Jag tillåter mig att dansa och sjunga – mer om det kommer i ett separat blogginlägg. Jag tillåter mig att välja efter känslan i maggropen, snarare än efter rösterna som skriker ”borde” i mitt huvud. Jag tillåter mig att ta tid för att lära, reflektera och skriva, bland annat här i bloggform. Jag tillåter mig också att klottra – doodla, eller sketchnote:a – för att utforska nya sätt att ta in, sortera, befästa och kommunicera information. Mer om det kommer säkert också framöver :).

Självtillåtelsen är ett viktigt inslag i att älska mig själv – så att jag orkar älska andra. Och den är en viktig del i min tyngdpunkt inser jag, i mitt ständiga balanserande på slak lina.

Vad är din självtillåtelse? Vad skulle du vilja tillåta dig själv? Och vad är det som hindrar dig? Välkommen att göra mig sällskap på Självtillåtelsens väg!

 

Foto: Tawheed Manzoor @ Flickr (CC BY 2.0)

 

 

En dans på slak lina

”Balans i livet”. Låter skönt, inte sant? När jag har drömt om att känna balans i livet, har jag ofta haft en målbild av ett välstädat hem, en välordnad ekonomi, en vältränad kropp, väluppfostrade barn, ett (mycket) väl utfört arbete och ett väldigt engagemang i samhällsfrågor – allt kontinuerligt och mot bakgrund av ett orubbligt lugn och harmoni.

Balance Visual Metaphors sachachua com

Foto: Sacha Chua @ Flickr

Och den bilden kan verkligen motsvara en sorts balans – under vissa (sannolikt ganska extrema, åtminstone för mig) förutsättningar och sannolikt begränsade perioder. När jag innan jul började meditera och fundera kring begreppet balans, och vad det betyder för mig att vara i balans, har det varit något i den bilden som skavt i mig.

I höstas hade filmen The Walk premiär. Jag såg inte den, men väl en dokumentär om Philippe Petit, som 1974 gick på lina mellan World Trade Centers tvillingtorn i New York. (Du kan se dokumentären här på UR fram till 11 april 2016 – är du höjdrädd kan du behöva sällskap när du ser den… ).

Jag slogs då av insikten att den balans som en lindansare har bygger på en ständig avvägning och mikroförändringar av tyngdpunkten, allteftersom hen får återkoppling från linan och sin omgivning via sin kropp. Riktningen är tydlig, och blicken är fäst på målet.

Mitt skav handlar om någonting i häradet av att min ständiga jakt på balans har varit en jakt på ett givet tillstånd som jag ska, när jag väl uppnått det, ska lyckas hålla mig kvar i. Men ett sådant statiskt tillstånd är onaturligt inser jag, om inte jag väljer att leva ett liv i isolering från alla eventuella störande moment utanför mig själv – och då skulle jag ändå ha mina egna balanspåverkande humör- och hälsosvängningar att tampas med.

När jag har googlat runt för att hitta inspiration och infallsvinklar till det här inlägget, hittade jag bland annat en artikel om (fysisk) balans hos Centrum för idrottsforskning. Författarna skriver bland annat

”Förmågan att kunna stå upprätt eller röra sig utan att falla omkull, kan alltså inte beskrivas med några enkla fysiologiska eller biomekaniska förklaringsmodeller, utan är en oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav. Människans måste under sin kontroll av hållning och balans upprätthålla en ”steady stance”, ett slags balanskontroll i presensform med hänsyn till rådande förhållanden, samtidigt som den måste förutse och anpassa sig till förändringar orsakade av både frivilliga och ofrivilliga rörelser.” (Oddson & Ekblom (2004), ”Bra” eller ”dålig” balans – Vad är det vi mäter?. Svensk idrottsforskning no 4 2004, s. 61)

”En oerhört komplex förmåga där involverade muskler och leder samspelar med omgivningens balanskrav.” Det är ju en rätt träffande bild av våra liv.

Därför börjar jag nu omdefiniera balans. Från att handla om att uppnå ett i förväg bestämt  läge, präglat av en hög grad av perfektion (jag tror at ni kan hålla med om att bilden av balans i inledningen var just sådan), börjar jag nu tänka att det handlar om att vara närvarande och uppmärksam i stunden på min tyngdpunkt – i en steady stance – samtidigt som jag tar höjd för och utvecklar min förmåga att förutse och anpassa mig till de förändringar hos mig och i min omvärld som jag vid det här laget vet kommer att dyka upp. (”Det enda som är kontinuerligt (med att ha barn) är att inget är kontinuerligt”, som jag har sagt så många gånger sedan jag blev förälder.) Hela tiden med en riktning klar – även om den riktningen kan förändras över tid. Att som Headspaces Andy Puddicombe uttrycker det: att djupare uppleva och förstå våra känslor och tankar (våra ”balanssignaler” tänker jag), utan att svepas omkull av dem.

Hittade dessa tankar i en kärnfull formulering hos författaren och coachen Katie Vessel på communityn The Good Men Project (Google igen):

”My take on balance is that we can benefit more by focusing on awareness and making intentional adjustments instead of achieving perfection.”

Och då blir det ju som Oddson & Ekblom citerade (okänt från vem) i början av sin artikel: ”Balance is something we do, not something we have.”

 

 

Hur långt är ett nu?

Bodil Jönsson, professorn som lanserade begreppet ställtid i sin bok 10 tankar om tid, skrev en reflektion i dagens DN om nuet. Hon skrev bland annat

”Med nyår i sikte avslöjas ens tidsinställning. … Den påverkar garanterat både dig själv och din omgivning. Delvis (men bara delvis) bestäms den av tidsandan. Exempelvis har längden på det som människor upplever som ett ”nu” aldrig varit så kort som vad den är i dag… ”

Intressant, tänkte jag. Hur påverkade en längre ”nu-uppfattning” den ursprungliga tillämpningen av till Medveten närvaro/mindfullness? Det handlar ju om

”…en medvetenhet som uppstår när vi är uppmärksamma avsiktligt, i nuet, och utan dömande på saker och ting som de är.” (Williams, Kabat-Zinn, Segal & Teasdale 2008, Mindfullness – en väg ur nedstämdhet; min fetning)

Syftet för mig med att träna medveten närvaro är ju att jag ska lägga mer kraft på att påverka nuet – den enda del av tiden som jag kan påverka. Beroende på hur långt jag definierar mitt ”nu” borde ju då mitt handlingsutrymme bli större eller mindre, tänker jag. Fast jag är inte färdigtänkt än… Om detta väcker någon tanke hos dig, dela gärna med dig i en kommentar!

Den blomstertid nu kommer…

Med inspiration från Caj Lundgren/Kajenn och hans dikt 1 juni är här några rader med anledning av 7-åringens skolavslutning och kvällspromenaden, där han utnyttjade stadsmiljön till fullo för lek och närvaro.

Var glad, min son, åt vad du har:

nu sextionio skollovsdar –

i morgon är den första!

 

Att vila i den stund som är,

i mötet med den värld som är vårt ”här”,

i livet är det största.

 

Du ger dig hän i lek och rast,

har zen som bästa last.

Så bör du livet vandra.

 

Ta vara på den tid du får,

Knappt sjuttio sommardar i år,

imorgon är den andra.

Fokus

”Gemensamt för patienterna med utmattningssyndrom är att de har svårt att planera, minnas och att strukturera upp tillvaron”. Orden står att läsa i en artikel i ETC om hjärnforskaren Agneta Sandström som dök upp i Facebookflödet. 

Känner mycket väl igen mig. Planerings- och beslutstrött, ett minne som en gång i tiden var i kalenderbitarklass men nu läcker som ett såll och en ständig frustration över en ad hoc- och fånga bollen i flykten-känsla i tillvaron. 

Betraktar mig inte som utmattad just nu, men 2006 var jag sjukskriven en längre period. Kom på fötter med medicin och terapi – som i efterhand gjort att jag betraktar erfarenheten med tacksamhet och som en gåva. Utan den hade jag aldrig brutit mig loss från de tankebanor som höll tillbaka det som gjort att jag idag står som företagare och en djup insikt om vad jag vill med livet. 

Men jag känner ändå igen många av de destruktiva mönstren från förr i mitt sätt att leva idag. Inte minst multitaskingbenägenheten. Trots att jag under åren där runt utbrändheten fick ganska direkta fysiska kvitton på det skadliga i det. 

Därför vill jag från och med nu träna mig i 100% närvaro i en uppgift eller ett samtal. Inte bara så att jag ska sluta göra fler saker parallellt, jag ska också försöka träna på att fokusera tankarna… Det blir den stora utmaningen för mig som tvångsmässigt associerar och sprutar idéer och vidareutvecklingar av tankegångar och processer. 

Hur ser du på multitasking?