Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets tjugonde vecka tänker jag bland annat på…
… att det redan är maj. Och ännu mera redan, högsommar.
… massa bra energi på jobbet med fantastiska kollegor och härliga kunder.
… att få höra att ”du har en så skön röst att lyssna på” från en deltagare på konferens som jag modererade.
… Bråvikens glittrande vatten.
… vänskap och själssöstraskap.
… Helenas gröna smoothie. Yummi!
… Helenas katt Pops sätt att tillits- och njutningsfullt sträcka ut sig på rygg och ordlös befalla: ”klia mig, gosa med mig”.
… cykeltur i ljumma vindar.
… ljuvlig körsång under medeltida valv.
… möte med det heliga.
… gratis böcker från Helenas ”varsågod att ta”-hylla!
… stunden i ensamhet på Lilla torg med bubbel, hettande Yam Nua och en bok.
… kärleksbetygelser i chattform. Så nära, så tillhöriga, även om långt borta från varandra.
… upplevelsen att jag nog lyssnar lite mer på kroppen nu när dunderförkylningen än en gång slår till. Aningar av mer varsamhet med mig själv kan skönjas.
… samtal om att våga leva i det oväntade. I väntan på överraskningar av livet. När tiden får göra saker med oss, istället för att vi försöker göra saker med tiden.
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…
… den oplanerade digitala fastan under långhelgen. Täckningen var på en plupp, som det heter i vår familj, större delen av tiden och då blir det liksom inge kul att göra saker på nätet. Skönt var det.
… guldgrannarna som både jag och min älskling begåvats med. Busan är i så trygga och vårdande händer hos bästa M.
… minisemestern som sexpersonsfamilj på älsklingens torp. Värme, skratt, tårar (mina) av tacksamhet, kärlek och lite trötthet. Syskonbråk, skärmtid (hur barnen lyckades bemästra technostressen vet jag inte), eurovision med s’mores (eller schmorz som jag kallade dem), långa kvällar på verandan i ljuset av fotogenlyktan och med rosé i glasen, studsmattshoppande, trädklättrande, såpbubblor, vattenballonger, snickarverkstad, täljande, tre gånger grillat, fika hos släkten, fotoövningar, åskväder och hällregn. Och mycket mer.
… uteduschen. Att njuta av en skön dusch samtidigt som en mediterar över den blå himlen och de ljusgröna allöven ovanför huvudet… Livskvalitet.
… automatväxel, farthållare och avståndskontroll som underlättar mjuk körning och hög bränsleeffektivitet.
… den lätt syrliga och så delikata smaken av kirskål, från köksträdgårdslandet (som tills igår sågs som ogräsrabatten). Jag är biten!
… provsatsen av gräddstuvade nässlor. Gav mersmak och blev hamburgerdressing de luxe till kockan.
… medvind på jobbfronten med uppstart för nytt uppdrag och diskussioner om två nya intressanta. Och ännu en vecka av djupaste tacksamhet för mina fantastiska kollegor. Så kompetenta, trevliga och trygga, så ödmjuka.
… kvällar på tumanhand med ett av barnen.
… våren. Med blomning, dofter, ljus, fågelsång.
… Koltrastens sång till vila, ro, glädje, leenden. Morgon och kväll.
… C:s aftonsång. Hon avslutar sina dagar med den, och ikväll avslutar den också den här veckan här på bloggen. Det har sannerligen varit en vecka av uteliv. Och även i hög utsträckning just La vie en rose. Jag blev så berörd av hennes sång där vi satt tillsammans vid köksbordet, jag bloggandes och hon sjungandes. Jag frågade om jag fick ge fler chansen att bli berörda (eller snarare frågade jag om jag fick dela den här på bloggen, men syftet är ju att förmedla och förhoppningsvis förmera den nära livet-stund som hon gav mig.) Och det fick jag!
Foto: Cecilia och Sara Modig. Sång och ukulele: Cecilia Modig. Täljt trähjärta: sjöscouten med knivbevis Cecilia Modig (som gett tillstånd till publicering av såväl foton som ljud. Jag är så tacksam för det, liksom för att få vara mor till henne och hennes syskon.)
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets artonde vecka tänker jag bland annat på…
Inte en före-bild, men inte heller en efter. En ”det är på gång”-bild typ!
… känslan av jord på händer och knän när jag börjar undersöka mitt trädgårdsland. Luckrar upp jorden, drar upp rötter, rensar bort det som jag inte vill ha kvar i mitt trädgårdsland, planterar två nya välkomna växter, gör rum för fler som ska komma och fick snilleblixten till hur jag ska hantera det faktum att landet sluttar ganska brant i ena änden.
… dansglädje.
… att få möta gamla bekanta och kära vänner på ett hejdundrande, stjärnbestrött födelsedagsparty.
… drinken som älsklingen bjöd på: Southern comfort, tranbärsjuice och lime. Vilken sommarhit!
… solens värme mot mina kinder och älsklingens värme mot min hud.
… det alldeles speciella tåget som jag fick åka till jobbet i torsdags.
… känslan av att allt oftare hitta balansen i vad jag tar ansvar för respektive vad andra får svara för.
… mycket umgänge med älsklingen, min härliga bonusdotter och mina egna skatter. Dessutom bonushäng med kära syster och systerdotter, bland annat under körsbärsträden i Kungsan.
… bästa chefens sätt att fånga upp och hjälpa mig se nya möjligheter att använda min tid och energi på ett sätt som kommer att gagna både mig och mina kollegor.
… färgspelet i blickfånget vid frukostbordet: björkhängegult, tallbarrsgrönt och vårhimmelsblått.
… koltrasten, som fortsätter att sjunga mig lycklig på tidiga morgnar och ljusa vårkvällar.
… lunchmeditationen som jag bjöd in till på jobbet. 15 minuter av stillhet. Med mersmak!
… det nya avsnittet av Myter & Mysterier med temat Barnet.
… den surrealistiska bilden på Kristina Lugn och Horace Engdahl efter att de kommit ut från Svenska akademiens möte där beslutet om att inte dela ut något nobelpris i litteratur i år fattades. I det här inslaget från Godmorgon, världen fångas min förundran väl. (Vanligtvis rymmer mina backspeglar både tacksamhet och förundran. Här stannar min upplevelse vid förundran.)
Under 2018 vill jag stanna upp regelbundet och reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. När jag ser tillbaka på årets sjuttonde vecka tänker jag bland annat på…
Avklarad redovisning och fakturering för Q1. Lättnad.
Bästa grannen M som utan att tveka och med glädje tar sig an Busan när jag är bortrest.
En fråga om ett nytt, otroligt spännande projektsamarbete.
Möten och samtal om livet med nya och gamla bekanta.
Nystarten för Myter & Mysterier. En av mina favoritpoddar drog igång med det första av 10 nya avsnitt. Det är som en riktigt, riktigt fin present.
Vitsipporna längs vägen till Småland. Som vårliga utropstecken och emfas – nu, nu är den verkligen här, den efterlängtade. Den snabbt förgängliga, men så – kanske just därför – så underbara våren.
Helgens skrivkurs på undersköna Mundekulla. Och det inre lugn som dröjer sig kvar efter den.
Detta bildspel kräver JavaScript.
Maten på Mundekulla – gudomligt gott och vegetariskt till 100%.
Tystnaden på Mundekulla – bruten endast av en konsert av fågelsång i megaformat .
Timmarna i bilen till och från Mundekulla med Bob Hansson i högtalarna. I poddar och program som Statsminister för en dag, Tankar för dagen och Allvarligt talat. Få kan som han sätta livet i perspektiv och ord som känns så självklara när de väl uttalats, om än himlasvindlande nya på samma gång. Viktiga ord.
Att få dela upplevelsen av sagda Bob, av Mundekulla, alla skrivkurskompisar och den inre resan som kursen tar med en på med fyra av mina vänner, inklusive älsklingen. En dyrbar ynnest av yppersta livskvalitet.
Fullmånen som manar mig ut, för att möta och leva mina intentioner Uteliv och Hälsoglädje.
Timmar i ensamhet. För jobb, för läsning, för varande.
Timmar i tvåsamhet. Med närhet, drömmar, samtal, skratt och tårar.
Vilka möten, vilka relationer gav dig glädje och energi förra veckan?
Under 2018 vill jag ägna söndagsinläggen åt att reflektera över veckan som gått genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sextonde vecka ser jag bland annat tillbaka på…
Grymt bra start på min nya måncykelsintention uteliv. Riktig superboost för årsintentionen hälsoglädje!
Min nya bakgrundsbild på datorn
Värmen och tacksamheten över barnen och deras vänner. Över deras musicerande. Över samtal och tystnad med dem. Förundran över deras insikter, frågor och tankar.
En genomarbetad matsedel med massa godsaker, som dessutom levererades av barnen i stor utsträckning. Vad sägs om en egenkomponerad köttgryta på kalvhögrev med vitt vin, vitlök, tomat och harissa? Till det en blandning av korn och svarta bönor. Såååå gott! Eller tisdagens friterade rödtunga (ok, det skulle vara aborre, men jag fick ta det fiskaffärn hade) med citronpicklade grönsaker och egengjord (av 15-åringen) remouladsås? 13-åringen stod för onsdagens italienska lyx med pasta och godaste tomatsåsen (maaaassa smör). 15-åringen fixade torsdagens höjdpunkt i form av raggmunk med fläsk och rårörda lingon. Leif Mannerström stod för recept och inspiration. Igår bjöds jag på tacos av 13-åringen och älsklingens 12-åring.
Idébubblet och snålvattnet som rann till i just matsedelsplaneringen med 15-åringen.
Närheten och gemenskapen när jag kollar på Skam med 13-åringen.
Hänget med 10-åringen på första övningspasset med trick scootern.
Fredagslyx med älsklingen: långpromenad längs strandvägen till Rosendals trädgård för en första paus och tillika årets rosépremiär, sen mer promenad och båt till Skeppsholmen där vi njöt av sommarsolsdränkt vy över Gamla stan, varandras sällskap och ett glas kallt vitt.
Foto: Eric Forsberg
Altanhäng. Mitt eget paradis.
Första skörden från egna landet (brännässla… och timjan)
En plats i solen. En början till ett kanonvardagsrum under blå himmel.
Torkning inledd.
Fågelsången genom altandörren de tidiga morgnarna efter att jag släppt ut Busan. Nu är det varmt nog för att den ska få stå öppen.
Massa bra intervjuer, både per telefon och live. Så mycket roligare det är att bedriva utvecklingsarbete när en får lyssna på människor, förstå deras engagemang och ta in de unika berättelser och perspektiv de besitter.
Leverans av en riktigt bra rapport (i mina egna ögon) med inspirerande exempel på hur engagerade människor i verksamhet som bekostas med allas våra gemensamma medel utvecklar nya lösningar i smått och stort för ett bättre samhälle.
Tacksamheten för vad musiken kan göra för att föra samman människor och ge mening. Blandat med sorgen över att en ung människas liv – så många unga människors liv – slutar så tidigt.
Blåsippshav.
Vad har gett ditt liv relief den här veckan, i vitdagrar eller skuggor?
