Har ikväll sett filmen August: Osage County (som på svenska fått titeln En familj) tillsammans med goda vänner. Förutom strålande rollprestationer från Meryl Streep, Julia Roberts med flera – Julianne Nicholson grep särskilt tag i mig med en ganska nedtonad och mycket välspelad roll – bjöd den på tankar kring våra val av förhållningssätt i relationerna till dem som står oss närmast.
Utan att lämna alltför många spoilers kan jag sammanfatta mina omedelbara takes av filmen så här: De val vi gör för att hantera en situation på ett sätt som känns bäst på kort sikt – att överse med en kränkande handling eller ord från den andra – riskerar att på lång sikt underminera inte bara vår relation med personen i fråga, utan också vår självkänsla på sätt som eroderar hela vår förmåga till goda relationer även med andra personer. Samtidigt kanske vi upplever att vi inte har något val i ursprungssituationen, på grund av konvenans, livssituation eller för att andra faktorer i relationen väger tyngre just då.
Därmed inte sagt att överseende – eller snarare ett ärligt menat förlåtande – aldrig kan vara en option. Det handlar snarast om att vi måste se och vara uppmärksamma på varför vi väljer att ha överseende eller förlåta, och på vad detta överseende gör med oss allt eftersom tiden går.
Det vi behöver göra är att ta tempen på vår självkänsla, vår självaktning och vårt självförtroende med jämna mellanrum. Låter vi den parasitera på andras uppfattning om, deras gärningar mot eller bemötande av oss, eller kan vi hitta en grund i oss själva och ett egenvärde? Mer om det en annan dag.
Jag gick in på hemsidan om Dag Hammarskjöld i jakt på inspiration till dagens blogginlägg. Fastnade för ett citat från ett tal vid Amherst College 1954:
Alltför ofta är vår inlärning, vår kunskap och vår hantering av tillvaron alltför mycket koncentrerad på teknik och vi glömmer själva människan.
Och jag slås ofta av detta, hur ofta vi glömmer själva människan i många av de skeden och processer som vi formar vår vardag och vårt samhälle med. Vi hemfaller till logiska resonemang och rationalitet, tror att statistiska samband och befintliga ekonomiska modeller är en exakt bild av verkligheten och en karta för vägen till vår framtid. Vi siktar in oss på att lösa problemen, gärna med så snabba, säkra och enkla metoder som möjligt – men är vi verkligen säkra på att det är ens är rätt problem vi löser?
Jag är oerhört fascinerad av hjärnforskningen och de slutsatser som den ger om hur vinklade vi är i våra skenbart rationella och objektiva resonemang. Om hur oerhört svårt – för att inte säga omöjligt – det är att skapa hållbar, genuin förändring utan att människors känslor engageras.
Det är därför som jag kommit att intressera mig allt mer för designtänkande i utvecklingsprocesser, för framväxande, relationsgrundade strategier och för att utveckla ett modigt ledarskap, som jag kallar det, som spänner från det personliga planet till samhällsnivån. Och dessa perspektiv försöker jag tillämpa i hela livet, från jobbet till relationen med min familj. Med mer eller mindre framgång över tid får jag väl konstatera, i synnerhet i de mer privata sfärerna.
Tycker du att det här låter spännande bjuder jag på några länkar nedan (tack till omistliga affärskollegan Åsa för flera av tipsen och till kära ex-kollegan Marie för att du visade mig på Brené Brown):
Designtänkande som grund för förändring (kunde ha länkat till många olika sajter här)
The Prescencing Institute – ”an awareness-based action-research community that creates social technologies, builds capacities, and generates holding spaces for profound societal renewal. This community tries to contribute to shifting the economy from ego to eco, and toward serving the well-being of all.”
Och där tog energin slut. Nu är dag 13 i denna utmaning snart slut och jag gör bäst i att posta det här inlägget så att jag inte töjer på reglerna alltför mycket. Bjuder er godnatt och avslutar med ännu ett citat av Dag Hammarskjöld:
”’– snart stundar natten.’
Mot det förgångna: tack,
till det kommande: ja!”
Helgens högsommarvärme hade gett vika för mer normala försommartemperaturer. Långtightsen och vindjackan var därför nedpackade tillsammans med nummerlappar, energy bars och säkerhetsnålar för laget ”De modiga”. Här skulle begås VårRuspremiär!
Vi som gjorde det: Ida-Li (hon ligger i träning) och Eva-Karin, Helene, Yours truly, Ulrika och Åsa
Tillsammans med dryga 14 000 andra löpare (däribland många kära NMT-bekanta, som jag dock aldrig såg i massorna) skulle jag och några av mina tappra väninnor springa 5 km på underbara Norra Djurgården. Det var närmaste kollegorna Åsa och Helene, tjänsteinnovationssjälsfränden Eva-Karin och bästa körkompisen Ulrika från tidiga tonåren i Coromanterna, ungdomskören i Svenska kyrkan i Sandviken. Litet kvinnfall hade vi drabbats av och saknade givetvis Amalia, Hedvig och Rosita. Ni får en ny chans, kanske nästa år, kanske i en annan tävling redan i år!
Hmm, är det Jona Gold eller Åkerö som vi sträcker oss efter?
Frescati var verkligen ett gytter av människor. Det var en minst sagt suggestiv upplevelse att komma ner mot startfållorna där 14 000 händer sträcktes efter fiktiva äpplen i luften, samtidigt som 28 000 ben böjdes i uppvärmningen.
Eftersom jag hittills presterat km-tider på dryga åtta minuter hade jag bestämt mig att köra i sista startgrupp. Visserligen hette den ”Strosa”, men den var samtidigt för oss som siktade på en tid på 40+ minuter – och så räknekunnig är jag, min ekonomutbildning till trots (enligt maken), att jag insåg mina begränsningar vad gäller övriga grupper. Så tillsammans med personer med barnvagnar och gåstavar tryckte jag i startfållorna allt eftersom grupperna innan drog iväg.
3,2,1 – DÄR gick startskottet för mig! Start för Runkeeperappen för att ha full kontroll på min egen tid. Men – något springa blev det inte av de första hundratals metrarna. Tjockt, tjockt med folk. Efter ett litet tag delade sig banan dock i två – jag valde den högra som många uppenbarligen inte såg, och äntligen fick jag sätta fart över gräset.
Sedan blev det till att kryssa mellan stavgångare, barnvagnar och grupper av damer som uppenbarligen gav blanka … i rekommendationerna: håll till höger för att de som vill springa om ska kunna göra det till vänster; om ni springer i grupp, gör det inte i bredd… Nåja, på det sättet avverkade jag väl egentligen mer än de 4 850 m som banan enligt uppgift mätte.
Som vanligt var det oerhört trögt att komma igång. Varför jag blir trött i axlarna och överarmarna av att springa (och det innan jag kommer ihåg att jobba med armarna) är för mig en gåta. Men plötsligt var 1-km och 2-kmskyltarna passerade. Och där kom visst 3-km också, med vätskekontroll. Sprungit i ett sträck – ja, sedan det gick att börja springa – hade jag gjort. Yes, det kändes riktigt bra! Svepte tre glas vatten i kontrollen: orutinerat. Även om törsten blev släckt och torkan i mun och hals försvann blev det mycket tyngre att springa igen, och en liten känning av håll gjorde sig gällande. Kan man verkligen få det av vatten?
Banan gick nu över ängar och hagar, där kossorna låg och idisslade i lugn och ro. De glodde likgiltigt på oss – jag undrar vad de tänkte om de tokiga människorna som jagade fram… En människa orkade i alla fall inte springa. Det var nog bilden av det lugna idisslandet som inspirerade mig till att slå av på tempot och gå några hundra meter.
Men där var ju 4-kmskylten! Och en ny vätskekontroll – nej tack till vatten den här gången, men ja tack! till peppet: Bara åttahundra meter kvar nu, kämpa på, kom igen, bra jobbat! NMT-reflexen slog till – peptalk=nu kör jag, full fart framåt! Så i god fart sprang jag in i målfållan med en sluttid enligt Runkeeper på 41.21, vilket verkade stämma bra med mål- och armbandsklockan. Fast appen tyckte att jag sprungit 8,5 km med svindlande km-tider på 1,2 minuter emellanåt…. Klart fall av störd GPS.
Sen firade vi! Alla var nöjda, ja till och med lite småimponerade av sina insatser och inspirerade till fortsatta träningsinsatser. Tack Åsa, Helene, Eva-Karin och Ulrika för en VårbeRusande kul kväll!
PS. Picnic i gräset är ju mysigt, men jag MÅSTE kombinera befintlig träning med smidighetsträning och behandling. För jisses, vad grässittandet (i kombination med springandet) frestade på höft och rygg – det mycket sena insomnandet berodde inte på höga endorfinnivåer, utan snarare på höga smärtnivåer. Så ikväll står jag över Rookie Campen för att vila höft och rygg. Men på tisdag, då är det banne mig dags igen!
Några dagars miljöombyte förnöjer! Vi hälsar på goda vänner i Estoril, och njuter av frukost på balkongen, löparrundor längs Atlantens vågor och backar hem som får Sofiabacken att verka som ett väggupp.
Runkeeper och jag sprang två km utan avbrott på 15 minuter! Vägen hem fick bli varvad promenad o löpning, lite stretch o lite löpskolning m höga knän respektive spark i rumpan.
Lunchen i solen bjöd på sallad med jordgubbar och getost. Mmmmm….
