Foto: Rebecca Gullersbo

Vi åker hem till ”trehuset” och du knappar snabbt in koden – siffror är en stor fascination, även om du inte alltid skiljer på siffror och bokstäver. Även om du är den lataste fyraåring jag vet – ”Ja åååååkjaj inte”, ”ja ha ont i benet” är svaret när jag ber dig ta av eller på skor, overall eller plocka upp legot från golvet – så går det fort, fort när du ska hinna in först genom dörren och trycka först på hissknappen. Och skulle jag glömma mig, ja, då blir du ”skitsur på dig, mamma!”.

Din klockrena röst kvillrar om allt du gjort under dagen. Om utflykter, luncher, om vad man gör som ”hjälpare” på dagis, om starwars som dina ett år äldre kompisar har fullt upp med som det verkar. Allt är spännande och kul, även om du på morgnarna ofta gärna vill vara hemma och är beredd att simulera de konstigaste åkommor för att få din vilja fram.

Om du inte får pussa mig på kinden, eller om du inte får en puss på din mjuka kind av mig, innan jag går hemifrån blir du förtvivlad. Och jag vill inte göra dig ledsen, du lilla stora människa som tagit en så stor del av mitt hjärta i besittning. Hand i hand går vi, din barnhand i min vuxenhand. Och de passar perfekt!

En ros (dotterns Valentinros), prosecco och tända ljus – perfekt inledning på veckan! Vad kan väl mer behövas? Jo, varsin iPhone så man kan ha koll på världen utanför.

Vi satt där vid lunchen, jag och Eva-Karin. Vi har lärt känna varandra i jobbet, men anat att vi har mer gemensamt än intresset för tjänsteekonomin, innovation och design. Samtalet flöt i vida svängar. Snart utkristalliserade sig dock ett tema – den enorma potential till utveckling och förnyelse som finns hos människor som är nyfikna, icke-dömande och modiga. Och inte minst, i relationerna människor emellan.

Vi kom in på riktigt djupa frågor om livets mening när vi, samtidigt, konstaterade att den inte är märkligare än att den handlar om våra relationer t våra medmänniskor. Goda eller mer komplexa relationer; det är i spegelbilden av oss själva som vi ser i någon annans öga som vi kan förstå vilka vi egentligen är.

Den här helgen har relationerna också fått stå i fokus. Besök hos goda vänner – vid ett tillfälle med återknytande av en kontakt som inte varit aktiv på säkert fem, sex år, vid det andra en ny bekantskap med en drygt en-månaders alldeles ljuvlig liten människa. Gemensam hemmabioupplevelse med hela familjen – rätt sällsynt i det här huset. Utflykt t vackra, stämningsfulla Skogskyrkogården, där vi tände ljus för de generationer som gått före oss ur tiden och påmindes om hur viktigt det är att vi ser varandra och tar vara på de dagar vi har tillsammans.

”We’re all in this together… ” (ur High School Musical, lördagens hemmabiofilm)

De från början tre dagarna i Paris blir fyra, vilket inte är odelat positivt. Söndagens lättjefulla liv har bytts mot stolsnötande från 9 till 18 med powerpointpresentationstittande i ett konferensrum utan fönster och med dimmad belysning – då går det åt rätt mycket energi bara åt att hålla koncentrationen på det som sägs, och dessutom åt att försöka göra något eget vettigt inlägg under dagen. Som tur är är det dock, som vanligt på OECD/CSTP, intressanta och matnyttiga projekt som presenteras och diskuteras.

Igår pratade jag med en inte alltför glad sexåring på telefon – separationsångest är bara förnamnet på vad hon gav uttryck för i örat på mig. Hon har alltid varit den kavata när jag varit ute och rest, så hennes känslostorm grep tag i mig lite extra och lämnade en lite gnagande känsla i magen idag. Nåja, imorgon får jag komma hem och pussa på henne och hennes syskon i deras sängar. Men – den sentimentala mamman bläddrar i alla fall fram och delar med sig av ett blogginlägg från i våras om sina förnybara energikällor, som ett litet komplement till korten i plånboken…

Sjuka barn, tjänsteresor, mötesspäckade dagar och mina ambitioner ställer till det för mig just nu, inte minst vad gäller brist på överblick och perspektiv. Så när jag, sms-ledes, ställde in ännu ett möte i förmiddags på grund av en febrig 3-åring och får en ”tröstens tanke” av personen som jag skulle ha träffat, svarar jag ”Tack, det är lite motigt nu”. Några sekunder senare kommer den välbehövliga uppmaningen ”Sluta med sådant! Du har en fin familj, bra boende, superintressant jobb. Och nu en extra dag med ett barn. Njut!”. Jag tog till mig de orden, skrattade åt mig själv lite grann och bestämde mig, än en gång, för att försöka stanna upp lite oftare och med tacksamhet reflektera över alla goda gåvor jag fått i livet.

Har ni några knep eller rutin för att inte tappa perspektivet? Eller för att hitta tillbaka till överblicken över tillvaron för den delen?