För tillfället går timmarna inte ihop med livet i helhet.
Därför – inget välutvecklat inlägg. Därför ingen digital helg, trots att jag egentligen behöver den så väl.
Ibland blir det tillfälligt avbrott i livet.
Idag är en sådan dag. Imorgon är en annan dag…
Det är fredag den 13 och jag är tacksam. Inte i första hand för att det är helg, och inte heller för att jag genomlevt dagens datum utan missöden.
Jag är tacksam för en magisk musikupplevelse genom kvällens konsert med Lisa Fischer.
Jag är tacksam för Andreas, min livskamrat som bär och låter sig bäras i nöd och lust. Är så tacksam för Cecilia, Alice och Jesper, våra tre barn. Tacksam för den kärlek och de lärdomar jag får och får ge.
Jag är tacksam för föräldrar, syster Kicki med familj, svärföräldrar, svåger och svägerska och övrig släkt för det sammanhang och tillhörighet ni ger.
Tacksam för Busan, den bästa terapikatt jag kan tänka mig. Jag är tacksam för mitt hem, som verkligen är en plats att landa och vila i.
Jag är tacksam för jobb och Åsa, affärspartner, kollega och vän sedan många år. Jag är tacksam för alla fantastiska, engagerade, kloka, modiga människor som olika jobb fört i min väg. Ni vet vilka ni är, och ja, jag menar just dig!
Jag är tacksam för vänner sedan många år, och vänner som precis kommit in i mitt liv. Ni alla berikar mig så och hjälper mig se mig själv och vår gemensamma värld med nya ögon.
Jag är tacksam för nyfikenhet, inlevelse, reflektion, rörelse, analys och skapande. Jag är tacksam för musiken som kanaliserar in- och uttryck i alla känslostämningar.
Jag är tacksam för skuggorna i mitt liv – de ger djup åt bilden.
Kort sagt – jag är tacksam för mitt liv och den värld jag lever i. Den är långt ifrån perfekt, uthärdlig för alla, rättvis (hur rättvisa än definieras) eller god. Men den är den värld jag finns i, och den är full av möjligheter och människor som vill förverkliga dem.
Vad är du tacksam för?
Nej, det här blir inte ett inlägg om MA Numminens klassiker Som en gummiball kommer jag tillbaks till dig, även om den är hörvärd. Det blir ett inlägg om det tredje livsrådet för ett helhjärtat liv i Brené Browns bok Våga vara operfekt: Värna om motståndskraften – eller som det engelska originalet lyder: ”Cultivating a resilient spirit”.
Resiliens är ett av de vackraste orden jag vet. Med ursprung i latinets resilire, som betyder ungefär studsa tillbaka, betecknar det ett systems förmåga eller process för att återhämta sig eller överleva konsekvenserna av en störning av något slag, dess återhämtningsförmåga med annat ord.
Enligt Natur och Kulturs Psykologilexikon används ordet om såväl som egenskap, process och resultat:
Denna förmåga kan enligt lexikonet handla om
Brené Brown sammanfattar forskningen på området i fem faktorer som samlat verkar ge individen skydd för störningar av olika slag:
Utöver dessa skyddsfaktorer finner Brown i sin forskning om att leva helhjärtat fyra stycken beteendemönster, som hon utvecklar i boken.
I resten av det här inlägget begränsar jag mig till det första mönstret: det positiva samband Brown funnit mellan resiliens och andlighet. Andlighet definierar hon inte i termer av religion eller teologi, utan som en ”djupare livshållning”. Det handlar om
… att bejaka och lyfta fram att alla vi människor förenas av en kraft som är större än vi själva och att vår relation till denna kraft och till varandra bygger på kärlek och medkänsla. När vi lever i andligheten hjälper den oss att få perspektiv på livet och se meningen med det.
Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 101
För mig är en stor del av denna kraft insikten om att den värld vi lever i, alla vi människor, djur, bakterier, växter, stenar och hav, meteoriter, planeter och galaxer alla är gjorda av samma stjärnstoft. Den energi som kontinuerligt driver och möjliggör förändring och utveckling kommer ur en och samma urexplosion för, vad vi idag vet, nästan 14 miljarder år sedan. Vi är alla delar av samma universum, samma rymd över tid och rum.
När jag läser om kapitlet om resiliens, slås jag igen av hur central upplevelsen av meningsfullhet är. Jag skrev ett för ett par veckor sedan ett inlägg om det meningsfulla arbetet, och det berörde uppenbarligen många läsare – det är ett av de mest delade och kommenterade inläggen. Och jag låter tankarna vrida och vända på meningsfullhetsbegreppet – en mening är ju ett sammanhang av flera enstaka ord som satts samman för att uttrycka och förmedla ett visst budskap. Orden har i sin tur satts samman av enstaka bokstäver, som i sig är sammansatta av enstaka linjer, kurvor och punkter. Är det på samma sätt med vår upplevelse av meningsfullhet – att det är känslan av ett sammanhang där jag ingår, som ett av många ”ord”, tillsammans med många andra individer/ord, och där vi alla är sammansatta av många olika delar: gener, miljö, drömmar och hopp?
I ett videoinlägg som delats flitigt i mitt Facebookflöde de senaste dagarna lyfts skillnaderna fram mellan hur barns förhållningssätt till en uppgift påverkas av vilket perspektiv vi tar i vår återkoppling (”beröm”) till dem. Det är forskaren Carol Dwecks principer om växande kontra låst mindset som getts animerad form.
Illustration: Sylvia Duckworth @ Flickr CC BY 2.0
Jag ser definitivt stora poänger med Dwecks slutsatser om vikten av att uppmuntra och ge förutsättningar för ett växande förhållningssätt, inte minst från lärare, tränare och andra i ”den professionella vuxenvärlden runt våra barn”. Därför blev jag fundersam över den tvekan jag hade inför att trycka på inläggets dela-knapp.
Efter att ha vridit och vänt ett tag landar jag i att det är något som skaver med föreställningen om att vi ”bara” genom att säga ”rätt ord” kan förändra en annan människa. I synnerhet i relation till våra barn. Kanske är det en övertolkning av videon, men den tolkningen ledde mig iallafall in på tankarna till det här inlägget.
Säg att jag själv som vuxen har ett låst tankesätt i förhållande till min egen förmåga – ”det är ingen idé, det är för svårt, jag är för gammal/har ingen talang för…, jag vill inte göra bort mig/göra fel/göra misstag, jag ger upp, jag fick aldrig chansen att utveckla den sidan som barn…”. Då blir det växande berömmet jag ger mitt barn en fernissa som jag målar på min relation till mitt barn, snarare än ett genuint uttryck för min relation till utmaningar och växande hos alla, inklusive mig själv. Och är det något som barn gör med stor självklarhet (höll på att skriva att de är bra på det 😉 ), så är det att se igenom våra skyddande lager av fernissa, lack och vax.
Om jag har ett växande förhållningssätt till mig själv, mitt eget varande, mina utmaningar och prestationer, så faller det sig för det första sannolikt mycket mer självklart för mig att ge växande återkoppling till såväl barn som vuxna. För det andra blir det inte helt osannolikt så, att mina barn mer naturligt anammar ett växande tankesätt eftersom de hör och ser hur jag förhåller mig till mig själv. Och då spelar det kanske något mindre roll vilken av följande återkopplingsvarianter jag väljer:
Som i det mesta i föräldra-barnrelationen är nämligen handlingens makt så mycket starkare än ordets…
Jag jobbar hårt på att utveckla ett växande förhållningssätt till mig själv. Har en lång väg kvar, men har ändå kommit en bit på vägen. När jag skriver detta blogginlägg slås jag av min ovana att ibland, som en grej, säga ”jag är så dålig, jag kan inte.” Den ovanan upphör i och med detta nu.
Hur tänker du kring dina utmaningar och möjligheter till lärande? Och om du har barn – kan du få ledtrådar till hur du förhåller dig till dig själv genom att reflektera på vad du säger när du ger dem återkoppling?
70 procent av utmaningen #blogg100 – ett blogginlägg om dagen i 100 dagar – är avklarade. Och jag har ännu ingen brist på blogguppslag, däremot liiite ont om tid att utveckla alla idéerna till publicerbara inlägg. Har till exempel tre inlägg kvar innan jag täckt in alla Brené Browns livsråd för ett helhjärtat liv. De ska komma innan dag 100 är här tänker jag.
Anledningen till att jag bloggar är mångfaldig. Först och främst skriver jag för att få syn på mig själv och var jag befinner mig i livet och funderingarna över tid. Få syn på – och, har jag insett under den här våren, få distans till. Distansen är viktig för mig, eftersom jag, som den känslomänniska (högkänslig faktiskt, har jag insett efter att ha gjort några tester på nätet) som jag är, lätt dras med i stormarna av känslor som lätt blåser upp drivna av de såväl inre som yttre omständigheternas låg- och högtryck.
För det andra skriver jag för att någon annan kanske ska kunna få syn på sig själv genom mina tankar. Jag har fått flera fina och värmande reaktioner från nya och gamla följare, vilket gör skrivandet extra meningsfullt. Reaktionerna har blivit en del av ett utbyte av tankar i det som väl kallas bloggosfären – för jag har å min sida hittat flera nya bloggare som ger mig nya perspektiv på min och allas vår plats i tillvaron.
För det tredje skriver jag för att utforska språket. Jag älskar att använda orden, meningarna, skiljetecknen (inte minst semikolon och tankstreck 🙂 ) och smileys för att i världen utanför min skalle försöka forma spegelbilder av vad som rör sig där på insidan. Än så länge känns det som att den spegelbilden är ganska suddig, ungefär som aposteln Paulus skrev i första korintierbrevet: ”Ännu ser vi en gåtfull spegelbild; då skall vi se ansikte mot ansikte.” Men efter att större delen av livet ha utvecklat förmågan att skriva kanslisvenska mår jag bra av att få pröva mig fram i det friare, kreativa och reflekterande skrivandet.
För det fjärde har bloggen också blivit en plats där jag kan prova andra former av kreativitet än ordens. Så också idag, när jag väljer att för mitt eget minne och kanske lite inspiration för någon annan, i bilder dokumenterar skönheten (nej, bilderna gör INTE rättvisa åt upplevelsen) som jag drabbades av på kvällens promenad hem från Östermalm till Södermalm.