Oj, vad tankarna har snurrat under vintern. Oro och rastlöshet har ljudit starkt i livsklangen. Vad ska jag hålla fast vid, vad ska jag släppa? Hur ska jag nå den där drömmen, målet som funnits med mig så länge, och som plötsligt blev ett imperativ att agera på? Gör jag val som låser fast mig vid den jag varit snarare än den jag vill bli?
Det här är frågor som återkommande dykt upp i mitt liv. Sällan har jag dock brottats med dem lika intensivt som den här gången. Möjligen delvis triggat av att min 50-årsdag närmar sig med stormsteg.
Som jag skrev i söndags har jag börjat överväga att parkera frågorna och lägga tankarna för ankar för den här gången.
Den aktuella lotsen till parkering och ankringsplats är boken Lyckofällan, som jag läst som en del av min coachkurs. Boken är en slags introduktion till terapiformen Acceptance and Commitment Therapy, ACT, som på svenska skulle kunna översättas med ”Acceptans och Åtagandeterapi”.
De ord som jag särskilt tagit till mig som vägvisare är
- Engagera dig helt och hållet i det du håller på med.
- Var närvarande med den som du är tillsammans med.
- Håll fast vid och handla dina värderingar (som i det här sammanhanget handlar om hur jag vill handla, vilka egenskaper jag vill utveckla och tillföra i olika sammanhang av livet och vilken sorts relationer jag vill ha till mig själv och andra).
Den här veckan har jag testat att följa dem så fullt ut jag förmått (”helt och hållet” var det ju!). Resultatet så här långt? Jag har njutit nuet. Upplevt hur de där aspekterna av den jag varit, som jag tänkt lägga bakom mig, faktiskt är en värdefull del av den jag är. För mig och de sammanhang jag finns i.
Jag har (än en gång) flyttat fokus från framtiden till nuet. För, som några andra ord som jag tar med mig från boken påminde mig om, det enda som jag har kontroll över är ju vad jag gör och vad jag väljer att uppmärksamma här och nu.
Och om jag handlar i linje med mina värderingar – här och nu – så är det gott nog. Ja, inte bara det, det är det bästa jag kan göra för att fullt ut leva det liv jag vill. Inte bara en gång i en obestämd framtid, utan – just det – här och nu.
Och då känns det ganska så härligt att passera halvsekelstrecket. För tänk, vad mycket insikt jag har i att leva. Om vad som är viktigt och värdefullt för mig, över tid, sammanhang och roller.
