Söndag i tacksamhet och förundran 6

Under 2018 vill jag ägna söndagarna åt att reflektera över veckan som gått i mitt liv genom linser av tacksamhet och förundran. Årets sjätte vecka ser jag bland annat tillbaka på…

… min envishet, som gjorde att jag till slut fick Windows 10 på plats i 10-åringens MacBook på det sista av tre ytterst tålamodsprövande försök, som inte tog minuter utan timmar totalt. High five på den framgången!

… ett lyckat genomförande av en workshop som skapade tydlig nytta för alla deltagare, och kanske lagt grunden till en spännande förändringsprocess på flera håll i Sverige.

… en inspirerande och givande eftermiddag på slutseminariet för Bergslagssatsningen, där jag också hade förmånen att ge min syn på den tioåriga processen ”genom innovationsglasögon”. Nya roliga kontakter och återknytande av gamla goda bekantskaper.

… ett andra besök på gymmet och ytterligare några km i ICA-klassikern avverkad.

Skärmklipp 2018-02-11 19.49.12

… njutningen i att sänka ner mig i ett varmt skumbad med älsklingsdoften i ljuset av levande ljus och bara vara. Så glad för mitt badkar.

… känslan av kärlek, tillit och tillhörighet mellan älsklingen och mig som växer och fördjupas dag för dag. I vår alldeles egna takt. Precis som vår frölovningsplanta gör.

… den nya familj som är min och älsklingens gemensamma, och som det sakta men säkert börjar anas konturer av. Fyra fantastiska barn och två ganska fantastiska (bonus)föräldrar om jag får säga det själv. Och det får jag.

… att fira C som fyller 15 år idag. Magiskt och märkligt att tiden gått så snabbt, sedan livet vändes upp och ned och jag blev mamma till ett litet knyte med en dramatisk start på livet. Magiskt och förunderligt att känna att föräldraskapet allt mer blandas med vänskap.

… insikten som drabbade mig i tvättstugan häromkvällen: just nu lever jag mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig. Inte så att jag aldrig missar träningen eller meditationen eller att äta nyttigt eller aldrig tappar tålamodet längre. Men jag har börjat lägga till vid stranden av förmågan att vara varsam och vänlig mot mig själv, och jag har allt oftare fokus på riktningen i mitt liv snarare än enstaka händelser. Förunderlig insikt. Insikt och livsläge att vara tacksam över. Och tacksam är jag för alla dem av er som hjälpt mig hit på något sätt. För en sak vet jag: även om jag gjort mycket av resan själv, hade det aldrig gått utan er. 

Nu lever jag efter det som är viktigt och riktigt för mig. Tack till er som hjälpt mig hit! (1)
Bilden gjord i Canva.com

 

Årsbokslut 2016

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2017.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2016

2016 har varit ett omvälvande år, under vilket styrkan och balansen i den verksamhet som är jag satts på stora prov. Grunden för en genomgripande, om än smärtsam, omstrukturering är lagd. Verksamheten bedöms fortsatt ha mycket god potential att bära frukt, konsolideras och samtidigt fortsatt expandera under många år framöver.

img_5267Året inleddes med en upplevelse av att en 10-årig omställningsprocess, som inleddes 2006 med vad jag tror var en kombination av utmattnings- och förträngd post-förlossningsdepression, konsoliderats i självkänsla och självbild. Processen fram till konsolidering har stöttats av medicin, terapi och coaching under perioder samt goda, utforskande samtal med vänner. Den har även omfattat en omställning av delar av verksamheten från offentliganställd till egenföretagare, från förorts- och villabo till innerstads- och lägenhetsboende, från två- till trebarnsmor och från trygghetsälskande till förändringsagent.

Kanske hade upplevelsen av konsolidering med åldern att göra – både gråa hår och progressiva glas förvärvades under året – ; kanske var det 10 års investeringar i (periodiska) meditationsövningar, mental träning och reflekterande över människovarandet som gav resultat; kanske var det en kombination. Oavsett vilket upplevde jag starkt under våren att denna konsolidering avspeglade sig i en lugnare och mer avslappnad relation till mina barn, min make och vår familj som helhet.

Den kreativa, konstnärligt skapande verksamhetsgrenen har haft hög prioritet under året, med läsning, diktförsök, deltagande i #blogg100, kulningskurs och bokprojekt med Helena, fotografering, bildredigering och doodlande/sketch noting som olika pilotprojekt. Projekten har gett god avkastning i form av ökad energi och livslust.

Skriv- och bloggverksamheten har inte sällan genomförts i sällskap av min slutanvändare – eller om det är VD? – i verksamhetsgrenen Kattmatte.

Störst påverkan på den skapande, utforskande och lekande verksamheten har dock beslutet att ta upp sången igen haft – det konstnärliga skapandet och de varma, vänliga människor jag mött i Stockholm City Voices har gett oändligt med glädje och många tillfällen till lärande och expansion under året.

Utvecklingen i verksamhetsgrenen företagande/yrkesverksamhet har varit gynnsam. Den i företaget tidigt grundlagda principen att välja att arbeta med frågor som vi känner stort engagemang för och med människor som vi delar värdegrund med, och som vi lär och får energi av har visat sig vara en mycket framgångsrik grund för vår affärsstrategi. Ett stort antal intressanta och lärorika uppdrag med direkt eller indirekt påverkan på samhället i hållbar riktning, en avknoppning och många nya nätverk och idéer har genomförts och växt fram under året.

Verksamhetsgrenen som förälder är i ständig utveckling. Året har visat på riklig avkastning i de tre dotter- och sonverksamheterna, inte minst vad gäller nyckeltalen kreativt skapande, personlig integritet och efterfrågan på mysiga filmkvällar med moderverksamheten.

Under senvåren och sommaren vilade jag tacksam i känslan av att vara riktigt grundlycklig. Mysig och traditionsenlig Hässelby- och GrönaLunds-midsommar med goda vänner till familjen, en avslappnad och stimulerande Almedalsvecka, lata dagar i lantlig och rofylld idyll hos syster med familj och rolig familjegemenskap i Högbo bruk när make och döttrar spelade musikteater är ljusa minnen.

Eftersom livet lärt mig att ”this too shall pass” undrade jag ibland vad det var för moln som väntade bortom horisonten, men valde att försöka fokusera på det goda här och nu. Och tillgångarna på ”det goda” var stora.

IMG_4221Jag inser i efterhand att jag i princip var relativt väl rustad för det besked om avveckling av en stor del av kärnverksamheten som lämnades mig i slutet av augusti. Icke desto mindre innebar beskedet om att min livspartner sedan 27 år lämnade mig en chock, som utsatte hela verksamheten för ditintills aldrig upplevda påfrestningar. Mental konkurs och likvidation låg i farans riktning, men efter att kontrollbalansräkning upprättats med stöd av terapeut, husläkare och vänner har verksamheten hjälpligt kommit på fötter igen.

”I nöden prövas vännen” säger ordspråket. Till min räddning har alltså ett antal vänner skyndat med ovärderlig påfyllning av socialt, mentalt och kärleksfullt kapital. Den nya verksamhetsgren som körsångare som inleddes i början av året har också visat sig ha stora positiva effekter på nyckeltalen meningsfullhet och tillhörighet. Min yrkesverksamhet, med en stöttande affärspartner och stimulerande klienter, har likaledes bidragit med sammanhang och riktning för dagar under vilka jag annars skulle gått vilse i mörket.

Verksamhetens omvärldsbevakning och forskningsavdelning har gått för högtryck under året. En av de insikter som befästs är betydelsen av att vi människor, både i våra privata relationer och som samhällsmedborgare, förmår hålla två eller fler motstående tankar/perspektiv i huvudet på en gång – utan att drabbas av panik eller hemfalla till förenkling och polarisering, som en FB-vän formulerat det. Till dessa destruktiva och icke ändamålsenliga beteenden kan jag lägga demonisering eller dumförklaring av meningsmotståndare, något som präglar en stor del av det gemensamma/offentliga samtalet i dag. Komplexiteten i vårt samhälle och i vårt mänskliga varande är stor, större än vad vi förstått hittills, och för utveckling i önskade riktningar behöver vi mäkta med att bära mångfacetterad förståelse och öppna frågor. Detta är en utmanande konst, och jag gissar att den tar mer än ett liv att behärska fullt ut. Icke desto mindre har jag fattat beslutet att det är en strategisk riktning för verksamhetens utveckling under kommande år.

Jag stänger böckerna för 2016 med tacksamhet för vad som varit under många år i vårt snart avslutade äktenskap, med sorg och vemod över vad som inte kommer att vara framöver i den grenen av mitt liv (och som jag sett fram mot och verkat för) och med tacksamhet till och ödmjukhet inför alla vänner och den familj som funnits med mig, som burit mig, i glädje och sorg under året. Jag stänger böckerna med tacksamhet och oändlig kärlek till mina barn – mina främsta glädje- och orosämnen, läromästare och inspiratörer. Jag stänger böckerna med visshet om att jag står pall – och växer på sikt – när det blåser stormvindar i livet.

 

 

Att gå på magkänslan – dag 84 i #blogg100

Intuition är inte ett enda, bestämt sätt att få veta något – det är vår förmåga att ge plats åt ovissheten och vår vilja att lita på den kunskap vi har samlat på oss, bland annat genom våra instinkter, våra erfarenheter, vår tro och vårt förnuft.

Brené Brown, Våga vara operfekt, s. 130

Det femte livsrådet för ett helhjärtat liv är Värna om intuitionen och tilliten – frigör dig från behovet av att veta säkert. Tilliten tänker jag återkomma till i ett senare inlägg – ikväll dröjer jag vid intuitionen.

I första delen av mitt liv, inklusive under min studietid, såg jag mig som nästan uteslutande intuitiv. Jag avskydde seminarierna, då man förväntades analysera och flödigt lägga ut orden i argument för än det ena, än det andra. Hur jag ändå kom att söka en tjänst som analytiker när jag skulle ut i arbetslivet är fortfarande lite av en gåta för mig.

Min  förvåning var därför enorm, då resultatet av det färdighetstest som ingick i rekryteringen visade att jag hade en hög analytisk förmåga. Där och då började jag ana att livet inte var så svartvitt som jag omedvetet sett det som.

Ofta ställs intuition och analytisk förmåga i motsats till varandra på det sätt som jag själv gjorde som yngre. ”Kvinnligt” respektive ”manligt” tänkande, Venus och Mars, i förenklad version varandra uteslutande. Men som Brown framhåller är intuition i själva verket ”en sorts blixtsnabb, omedveten associationsövning, en sorts pussel som vi lägger i tankarna”.

Herbert A. Simon, ”nobelpristagare” i ekonomi, har skrivit att

It is a fallacy to contrast ”analytic” and inutive styles of management. Intution and judgement – at least good judgement – are simply analyses frozen into habit and into capacity for rapid response through recognition.

Simon, H.A. (1987), Making Management Decisions: The Role of Intuition and Emotion.  The Academy of Management Executive 1:1. sid. 64

”Analys som frusit till vana och förmåga till snabb respons genom igenkänning.” Så intimt sammanbunda kan man alltså se de två sätten att förhålla sig till problemlösning och beslut.

I mitt inlägg om våra gränssnitt mot omvärlden – tankarna, känslorna, fantasin, närvaron, insikten och handlingen – skrev jag ju bland annat om Rebecca Costas resonemang om betydelsen av Insikten för att hantera de komplexa problem och utmaningar som vårt samhälle står inför. Hon liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskriver hon som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm miljö och stämning för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – målar hon upp som ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. För mig ligger denna plötsliga insikt väldigt nära intuitionen.

Intuitionen handlar inte om att bara gå på känslorna i beslutsfattandet. Brown framhåller att intuitionens budskap mycket väl kan vara ”Hm. Här behövs mer fakta i målet.”.

I en värld där informationen i princip är oändlig, stöter vår tillit till intuitionen inte sällan på patrull. Brown skriver att människan ogillar osäkerhet och ovisshet, och i kombination med att alltfler försörjer sig – såväl ekonomiskt som självkänslomässigt – som experter utmanas vår tilltro till intuitionen i princip på daglig basis.

Jag brukar ibland beskriva mig som ”expertberoende”. Jag älskar fack- och uppslagsböcker, och i min iver att försöka se hela bilden (eller i alla fall större delar av den) jagar jag kompletterande fakta i timtal.

Tycker mig dock märka en skillnad på senare tid, där jag slappnar av och litar på – just det – min intuition i allt högre utsträckning. Min intuition säger mig att det kanske har  med åldern, och därmed mina samlade insikter och erfarenheter att göra (liksom att jag med åren ger allt mindre tyngd åt vad omvärlden eventuellt tycker och tänker om mig, mitt sätt att fatta beslut och, därmed också, mina beslut); det kan också kanske har det med mitt förhållandevis regelbundna och täta mediterande att göra. Tänker att min ökade acceptans för ovissheten också kan ha att göra med att jag i mitt jobb kommit att tillägna mig alltmer av designtänkandets principer och förhållningssätt. Och design handlar, som någon sagt, om att leda i ovisshet, om att våga påbörja en utforskande förändringsprocess utan att ha det nya läget helt klart för sig.

Precis som våra andra förmågor är förmågan till intuition något som går att träna upp, som Marie skriver om på bloggen Balance and Quality in Life, alternativt låta förtvina. Om du vill utforska din förmåga till intuition säger min intuition mig att ett vettigt första steg att börja vara uppmärksam på vad du gör när du känner att magen pratar med dig (inte på ett födo- eller bakterieutlöst språk då…). Tystar du ner och förtränger signalerna – om så, varför då? Lyssnar du in och agerar på budskapet – om så, vad säger det dig?

Gränssnitt – dag 44 i #blogg100

Efter att jag lyssnat på Jon Kabat-Zinn i On being om uppmärksamhet och medvetande häromdagen, gick mina tankar igång. Han sa ju bland annat att

attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.

Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.

Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.

Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.

Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.

Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – är ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. Lite grann som i Liftarens guide till galaxen där två fienderobotar plötsligt förvandlas till en kaskelot och en kruka med petunior till följd av att den oändliga osannolikhetsdriften slår till

Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.

När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.

Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.

Sex processer

 

Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.

Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.

Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.

Foton: