Bokbloggsjerkabidrag om semesterläsning

Bokbloggaren Annika bjuder varje vecka in till vad hon kallar Bokbloggsjerka med ”förhoppningen … att vi kommer att hitta nya bokbloggare som vi annars kanske skulle missa”. Jag snubblade över fenomenet i våras via bloggen Triloger, och har funderat på om jag har något att bidra med.

När jag söker igenom min blogg efter bokrelaterade inlägg ser jag i och för sig att inte skrivit så många inlägg om böcker som jag trodde. Jag är ju också, om än en flitig läsare, kanske främst en sakprosaläsare (en liten varudeklaration för eventuellt nytillkomna bloggläsare).

Mina två inlägg om min sommarläsning av Bernt-Olov Anderssons Kanal respektive Malin Persson Giolitos Störst av allt gör att jag ändå vågar kasta in ett inlägg i veckans omgång av Bokbloggsjerkan. Inte minst eftersom veckans fråga handlar om semesterläsning:

Vad brukar du generellt göra på din semester? Kryper du upp i hängmattan/lägger dig på stranden med en god bok och låter vardagen försvinna, eller är du mer stressad än någonsin under den här tiden? Har du något ”semesterläsningstips” att dela med dig av? Hur skulle en perfekt semester se ut enligt dig?

För mig innebär ledighet alltid möjlighet till läsning. Att jag släpat en närmare 30 kilo tung resväska runt Sverige denna sommar beror inte på att jag skulle vara exempelvis sko- eller sminkfetischist – ca 25% av vikten har utgjorts av böcker.

Mina reskamrater från sommaren har återsamling. Saknas gör Störst av allt, som jag lämnade till min syster för hennes semesterläsning.
Mina reskamrater från sommaren har återträff. Saknas gör Störst av allt, som jag lämnade kvar hos min syster för hennes semesterläsning.

Utöver de två böckerna ovan, som ju faktiskt bara åkte med halva semestern eftersom de var bokhandelsfynd från en av alla de lata dagarna, har det varit en minst sagt blandad kompott som gjort mig sällskap.

Det har varit jobbrelaterad fakta om hur demokratin kan ”återuppfinnas” genom vad som kallas medborgarbudgetar. Det har också varit fakta som stöd och inspiration till rehabilitering, liksom boken om folklig sång med det fantastiska namnet Häxgnägg och pärlband, som jag köpte på kulningskursen tidigare i sommar. Har ju faktiskt övat på min nyvunna förmåga!

Det har också varit den så tankeväckande Becoming Wise av Krista Tippett, där varje mening är fullproppad med höggradig insikts- och reflektionsnäring. Jag drack de fem första kapitlen som en ökenvandrare som når en oväntad oas med frisk källvatten – sedan tog det bomstopp. Nu känner jag dock lusten återvända att avsluta den första läsomgången av denna för mig så viktiga bok. Och även om jag inte har förmått mig till att börja på tegelstenen The O Manuscript av Lars Muhl, trots att jag har vänner som är helt lyriska över den, har den gjort mig sällskap i packningen hela sommaren.

Några loppis- och antikvariatsfynd har lagts till samlingen också. Den första som inköptes för min egen räkning var den lilla skojiga Allehanda urkunder om Språk, med texter som sträcker sig från Första Mosebok, texter av Platon och Aristoteles till texter av Stalin och Chomsky. Det andra var Folkmusikboken, i vilken jag kastade mig över kapitlet om fäbodarnas musik (som bland annat ju innefattar kulning).

Ledighetsläsning

Ett par lässituationer som är extra förknippade med ledighet (sommar- eller julsemester liksom helg) för mig är:

  • att läsa ut en spännande bok även om klockan blir två, tre eller fyra på natten och gryningsljuset ersätter glödlampans sken som ljuskälla.
  • att gå och lägga sig efter frukost med Boken i högsta hugg och läsa tills någon annan ropar att det är lunch (även om det oftast är något av barnen som dyker upp och frågar om när det blir lunch…).

En specifikt sommarskön situation är den, när jag plockat med mig Boken ut i solen till en filt eller solstol. Eftersom det är #lyrikfredag på Twitter idag som alla fredagar kostar jag på mig att bjuda på ännu ett haikuförsök:

Sommarbokens text

förenar sig med solen.

Läsaren somnar.

Den perfekta semestern

Hur skulle då en perfekt semester för mig, där jag står just nu i livet, se ut? Jo, den skulle utspela sig på en resort vid ett varmt hav i ett lagom ljummet klimat. Där skulle jag växla läsning i solstolen vid poolen/havet med fysisk aktivitet av olika slag och god mat och dryck. I lagom sällskap med familjen och kanske goda vänner – gärna några som läser samma litteratur för gemensamma reflektioner vid middagen.

Tidsresa på badstranden

Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till  armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand

Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.

Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.

Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.

Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.

Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.

Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.

Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning:

IMG_3352
Dal-Britas damm
IMG_3357
Kanalen norrut från Hyttgatan
IMG_3361
Kanalen norrut från Barrsätragatan – där de vita husen skymtar i bakgrunden byggde farfar och hans bror sitt hus på Kanalgränd 7.
IMG_3374
Mina barn provsitter trädet där deras morfar – min pappa – snörade på sig skridskorna för att åka på Kanalen under sina barndoms vintrar.
IMG_3385
Tre avkommor på Kyssbron
IMG_3392
Kanalen söderut från Kyssbron

Söndagssummering 28 2016

Har blivit lätt dagvill under semestern. Till exempel har jag tappat bort min vana att ta digital helg. Men att det är söndag idag har jag iallafall fattat. Plockar därför upp min söndagssummeringsvana efter två veckors uppehåll (klapp på axeln där; att ha missat/avstått två gånger betyder inte att det inte är någon idé/att jag aldrig kommer klara av att fullfölja/att jag är totalt odisciplinerad eller misslyckad –  eller någon annan av alla grundlösa slutsatser som jag behängt mig själv med genom åren).

I mina söndagsinlägg vill jag fånga upp några av veckans ”glows”, det vill säga framgångar/ guldstunder/ tacksamhetstankar, som passerat och sätta ned foten för några ”grows” – områden som jag vill rätta till/ utveckla – inför den kommande veckan.

Veckans glows

Att koppla av på Våjen, i systers och svågers sommarparadis.

IMG_2868

Resan med allmänna färdmedel till och från Sollefteå som var avkopplande och miljövänlig (när man nu som jag reste en eller bara två personer).

Fröjden att få se maken och döttrarna spela musikaliskt lustspel i Högbo.

Blommorna, mossan, gräset, dammarna, näckrosorna, husen och promenadvägarna i Högbo bruk.

IMG_3015

Att få avnjuta en av de absolut bästa hotellfrukostar jag upplevt, på Högbo Brukshotell. Från de dignande borden har jag hittat en ny favorit – en tallrik youghurt med deras bärblandning och nötter i honung är frukost för änglar!

Att hinna läsa, öva sång, körlåtar och kulning.

Att komma tillbaka till daglig headspacelunk och hyfsat daglig magträning.

Tid och umgänge med familj och släkt.

Veckans grows

Fortsätta att träna på att lyssna och vänta in.

Öka frekvensen i magträningen.

Öka frekvensen i kulningsövandet – så bra för stödet!

Vilka är dina glows and grows denna vecka?

Tankar om kärlek

bok kt (1)En av böckerna i min ”håller på att läsa-hög” är Krista Tippetts Becoming wise: an inquiry in the mystery and art of living. Krista Tippett är ju värden i podcasten On Being, i vilken hon sedan 2003 samtalat med människor om vad det är att vara människa och hur vi vill leva.

Jag har precis börjat på kapitlet om kärlek. Författarens ord om hur vi snävat in, privatiserat och abstraherat ett begrepp, som idag kanske mer än någonsin behövs som universell, konkret handling drabbade mig vid köksbordet, där jag satt med en dressingsdroppande macka (ja, jag vet…) från Subway i ena näven och höll upp bokens uppslag med den andra:

Love is the superstar virtue of virtues, and the most watered down word in the English language. I love this weather. I love your dress. And what we’ve done with the word, we’ve done with this thing – this possibility, this essential bond, this act. We’ve made it private, contained it in family, when its audacity is in its potential to cross tribal lines. We’ve fetishized it as romance, when its true measure is a quality of sustained, practical care. We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. It is the elemental experience we all desire and seek, most of our days, to give and receive.

We’ve lived it as a feeling, when it is a way of being. Kärlek är handling, görande, praktik – varande. Inte känslosvall eller elaborerad retorik. I kapitlet om kroppen ger författaren Parker Palmer ett i mitt tycke klockrent exempel på kärleken som handling mer än ord, när han berättar om omvärldens reaktion på hans depression. En vägg av ord mötte honom – utom från en särskild vän. Vännen kom på regelbundna besök och masserade Palmers fötter under tystnad (vännen hörde hemma inom kväkarrörelsen, där tystnaden spelar en central roll i gudstjänsten). Palmer summerar:

And the act of massaging just, you know, in a way that I really don’t have words for, kept me connected with the human race. … What he mainly did for me, of course, was to be willing to be present to me in my suffering.

Tillbaks till Tippetts ord om kärleken:

The sliver of love’s potential that the Greeks separated out as ”eros” is where we load so much of our desire, center so much of our imagination about delight and despair, define so much of our sense of completion. There is the love the Greeks called ”filia” – the love of friendship. There is the love they called ”agape” – love as embodied compassion, expressions of kindness that might be given to a neighbor or a stranger. The ”Metta” of the root Buddhist Pali tounge, ”lovingkindness,” carries the nuance of benevolent, active interest in others known and unknown, and its cultivation begins with compassion towards oneself.

Its cultivation begins with compassion towards oneself. Så är vi där igen. ”Älska din nästa som dig själv”, som jag skrivit om under våren här och här. Om jag inte älskar mig själv – hur ska jag då kunna älska min nästa? Och omvänt – eller nåt: klarar jag av att älska mig själv, med alla mina brister, hemligheter, hybrisar – ja, då klarar jag definitivt av att älska fler i min omvärld, även om de inte tycker som jag, gör som jag vill (det gör ju inte jag alla gånger heller) eller på andra sätt agerar mot mina värderingar och principer (det gör jag ju också i ärlighetens namn lite då och då…).

Nya böcker – dag 65 i #blogg100 

Lilla julafton i maj: jag har packat upp ett paket från AdLibris med två nya böcker. 

Ser fram mot att sätta ögonen i 

Becoming Wise: An Inquiry into the Mystery and Art of Living, i vilken Krista Tippett summerar 13 år av lyssnande och sökande samtal på temat var det är att vara människa. Sällan har jag sett fram mot en bok så mycket som denna – Krista Tippetts pod On Being har gett mig så många djupa insikter, och samtalstonen är som balsam för själen i ett alltförofta icke-lyssnande, prata-förbi-varanndominerat och slå-sanningar-i-huvudet-präglat samtalsklimat. 

Kapitlen har ingångarna Words, Flesh, Love, Faith och Hope. Om det är någon av mina läsare som också är p g med denna bok, hojta, så kan vi köra en digital bokcirkel! 

Det händer när du vilar – Tomas Sjödins lovsång till och brandtal för vilan. Sjödin behärskar också lyssnandets konst – lyssnandet efter livets många nyanser. Ser fram mot att lyssna in hans och mina reflektioner under rubriker som ”Hyllning till tvärstoppet”, ”Sofflocksfilosofi” och ”Vila och växa”.