Några bilder från dagens promenad i skogen i fantastiska Högbo, som är ett frilufts- och kulturminnesområde en knapp mil norr om Sandviken. Här får jag ro i själen. Kanske beror det på glada barndomsminnen i kombo med en vilsam natur och en stark utvecklingsanda. Vill återvända. Ofta.
Nyklippt gräsmatta
Rödglödgande långkvällssol
Steg motar sorgmod
Sista dagen i min #nuskatrötthetenbort-utmaning. 21 dagar av mitt liv har passerat. För att få stopp på en förlamande trötthet som förföljt mig ett bra tag har jag bland annat strävat efter att öka antalet steg och sömnminuter för att få stopp på en förlamande trötthet. De flesta morgnar har morgonmackan ersatts av yoghurt eller fil, chiafrön och hallon. Jag avslutade utmaningen med att pröva att ta digital helg – 24 timmar utan digitala media, för att koppla ner och koppla av.
Fötterna har skämts bort och motiverats med nya skor, både för promenaden och löprundan. Och ja, de gjorde skillnad – plötsligt var det mycket skönare, och därmed roligare, att springa och gå. Körsjungandet ger massor av glädje och energi, inte minst det fantastiska repet här i veckan med skottska gäster. Min dansklass har jag tyvärr missat under hela utmaningen på grund av sjukdom och resa, men på tisdag smäller det, då ska jag stå där ombytt och laddad!
Resultatet då? Jo, genomsnittsenergin har ökat. Jag formulerade en 10-gradig skala för upplevd energi på skala 1-10 där 10 motsvarar manisk duracellkanin och 1 är som Six feet under. Från att ha legat på en uppskattad genomsnitts-3:a innan utmaningen startade, så skulle jag nu säga att jag ligger på 6-6,5 i genomsnitt över veckan. Eftersom jag har ett långsiktigt mål att ligga på runt 7 har jag alltså närmat mig mitt mål med sjumilakliv!
Har firat våren, nyskorna och energin med massa frisk luft den här helgen. Igår blev det först en fotbollsmatch med 8-åring och make. Sen en härlig skogspromenad i fint sällskap av maken. T-banan till Skarpnäck och så rätt ut i spenaten – 2,5 timmar senare hemma igen via t-bana från Björkhagen, efter att en stor del av tiden ha knatat och smålunkat i härlig skogsterräng. Att vi dessutom satte första kontrollen i årets naturpass – en sporre till fortsatta skogsutflykter – på självaste premiärdagen var en bonus.
(har inte valt musiken själv – det är iPhotos inbyggda bildspelsmusik, som jag blev varse först när jag gjort hela filmen i iMovie…)
Idag blev det löpning på Södermalm. Backintervaller vid Sofia kyrka och lite trappor avverkades. Som återhämtning mellan intervallen passade jag på att fotografera lite – bestämde mig för att den digitala helgen inte omfattade kamerafunktionen på mobilen… 🙂
På dagens promenad till jobbet i vårsolen låg hörlurarna i ryggsäcken. Vanligtvis lyssnar jag på en podd, på nyheter eller på musik när jag går. Men idag ville jag vara fullt uppmärksam på min promenad och de sinnesintryck den gav upphov till.
Inspirationen till min övning i medveten närvaro kom från Krista Tippetts samtal med Jon Kabat-Zinn i ett avsnitt av On Being. De talade en hel del om just uppmärksamhet och medvetenhet:
… attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking. And so when you begin to cultivate intimacy with these other capacities, it actually balances out our remarkable capacity for thinking and also for imagination and creativity. A lot of the creativity comes out of the stillness of awareness in not knowing. So rather than just sort of keeping tabs of what we know, it’s really helpful to be aware of how much we don’t know. And when we know what we don’t know, well, then that’s the cutting edge of which all science unfolds.
… we call ourselves homo sapien sapiens. That’s the species name we’ve given ourselves. And that means from the Latin sapere, which means ”to taste” or ”to know.” The species that knows and knows that it knows. So that means really awareness and meta-awareness. And it would be nice if that were actually true, but I think it’s a little premature to call ourselves that. And now maybe we need to live ourselves into owning that name by cultivating awareness and awareness of awareness itself and let that be in some sense the guide as to what we’re going to invest in, how we’re going to make decisions about where we live, where we’re going to send our kids to school, how we’re going to be at the dinner table. Whether we’re going to take our bodies and our children and our parents for granted or whether we’re going to live life as if it really mattered moment by moment.
Tankarna trängde sig under promenaden på med jämna mellanrum. Jag sköt bort dem vänligt, men bestämt, med känslan av att mota bort dem med en fjäder – absolut inte hårt och forcerat (ett Headspacetips). Att vara medveten har sin tid, att tänka sin.
På det hela taget blev det en skön promenad där syn, hörsel, doft och känsel alla deltog i att ta in min omgivning under de drygt (inte dryga) 4600 stegen från Götgatan till Barnhusgatan.
Ett bra inslag i min #nuskatrötthetenbort-utmaning, som idag går in på sin nittonde dag. Resultaten är tillfredsställande.
Vi människor är byggda för att röra på oss. Vår förmåga att småspringandes röra oss med uthållighet över relativt sett långa distanser, lär har bidragit till vår framgångsrika utveckling som art enligt många forskare. (En fantastisk skildring av detta är första delen ”Bones”, i BBC-serien Origins of us med professor Alice Roberts som ciceron. Av respekt för upphovsrätten länkar jag inte till filmen, men den går utmärkt att beställa som DVD)
Och ändå är det så trögt… När jag skulle ta mig in till kontoret idag, skulle jag ju givetvis promenera och samtidigt bada i d-vitaminuppladdning på vägen. Det var tanken, och så blev det. Men delar av hjärnan och fötterna ville såååå gärna ta tunnelbanan, först vid Medborgarplatsen, sen vid Slussen. Kanske påminde jag om tranorna vid Hornborgasjön eller så såg det ut som om jag stegade upp någon märklig form på marken, i mitt rent fysiska velande: Nu går jag, och då blir det i den här riktningen – nej, tunnelbana; då måste jag gå hitåt – nej, jag ska gå; då måste jag gå tillbaka…
I slutänden har jag fått ihop drygt 10 000 steg. Och som vanligt lagrat många vackra vyer i minnet på vägen till jobbet!
