Författare: Sara Modig

Jag vill mycket, åstadkommer en hel del och tränar intensivt på att bara vara. Tror på människans förmåga att förändra sitt liv och vår värld. Mor till tre fantastiska personer som roar, oroar och lär mig massor. Min passion är att utforska. För det första att utforska min egen livsresa med dess mål och mening, på en väg där sårbarhet, smärta, kärlek och glädje går hand i hand. För det andra att tillsammans med andra medmänniskor utforska vägar till resiliens och hållbarhet för individ, organisation och samhälle. Ett viktigt inslag i mitt utforskande är skapandet: i ord, foto, musik, mat och mycket mer.

Den första skärtorsdagen

On By Sara ModigIn Svärta och smärtaLeave a comment

Ännu håller han den djupa paniken ifrån sig. I den välbekanta gemenskapen runt bordet, gemenskapen med de som var hans följare, som blivit hans och varandras familj, kan han slappna av ännu en stund. Att äta och dricka tillsammans är läkande för spända muskler och oroliga tankar. En upplevelse av stark enhet med både de andra och med jorden som gett skörden som blivit brödet och vinet som skickades runt kom över honom. 

Mörkret lurar där i hörnen i rummet på andra våningen; det skär igenom rösterna och det mjuka ljuset i rummet med sylvass skärpa med jämna mellanrum. Han suckar, drar efter andan, bryter en bit bröd och ger till mannen som getts en nyckelroll i det drama han vet väntar. Mannen som är nyckeln i låset i Dörren Mellan. Mellan delarna av hans arbete, hans uppgift.

På ena sidan Dörren: de tre åren av vandring, undervisning och mötena med människorna längs vägen och med deras längtan, deras smärta, deras rädsla. Men också deras glädje – han log inom sig när han tänkte tillbaka på bröllopsfesten där i Kanaan och på brudgummens glädje när han upptäckte mängden av välsmakande vin som väntade, trots att han nyss fått beskedet att det var slut – , människornas tillit till honom och till ljuset som tänts i ögonen på dem som mött hans blick, som blivit sedda av honom med öppna hjärtan. 

Måltidsgemenskapen bryts så småningom. Han ber några av vännerna att följa med honom till trädgården där han vet att Dörren väntar på att han ska gå igenom den. Ångesten känns lättare att bära när han har sällskap. Väl framme ber han dem att vaka med, och kanske även lite över, honom när han går undan ett par meter från dem för att samla kraft inför det som väntar. 

På andra sidan Dörren: han kan ännu bara ana smärtan, den totala uppgivenheten och maktlösheten. Djupare, vidare, vassare och mer allomfattande än han någonsin kunnat föreställa sig. Där, i mörket och maktlösheten vet han att mänsklighetens, ja, skapelsens, samlade lidande väntar på honom att gå in i. Från begynnelsen till tidens slut. 

Lidande till följd av kollektivt handlande: krigets fasor, svält- och naturkatastrofer till följd av orättfärdiga maktstrukturer, förtryck och förföljelse på rädslans och girighetens grund, förklätt till kamp för rimlighet, rättfärdighet och rättrådighet – o gud, även i hans eget namn! Han viker sig dubbel av smärtan i mellangärdet som den insikten väcker i honom. 

Lidandet som föds i relationen mellan människa och människa: föräldrar som inte mäktar med, vänner som sviker, behovet av att trampa på som föds när man blivit trampad på, förminska när man blivit förminskad. ”Allt vad ni vill att andra ska göra mot er, det ska ni göra mot dem”, hade han predikat. I mörkret och uppgivenheten tänker han att mer sant kanske det är att ”det ni blivit utsatta för kommer ni också att utsätta andra för”. Om ni inte får syn på, orkar se och blir sedda i er smärta. 

Hans är uppgiften nu. Uppgiften att gå in i mörket, rädslan, hopplösheten, ondskan, smärtan. Inte för att ta över dem. Nej, människorna ska fortfarande komma att möta mörkret, lidandet, i sina liv. Det är ju skapelsens natur: mörker och ljus, liv och död, lidande och välsignelse – de förutsätter varandra i den eviga dansen. 

Men de skulle inte behöva möta det ensamma. På andra sidan mörket som närmar sig alltmer – ljudet av de upprörda rösterna och vapenskramlet där bortåt vägen de nyss kommit hit på är starkare nu – kommer han finnas där för att dela det med dem. Genom andra människor, kanske över en bägare vin och en kaka bröd, på samma sätt som han så nyss och ändå för så länge sedan åt och drack med sina vänner, sin familj. Genom andra former av skapelsen kanske, en katt eller hund, ett träd eller ett hav.

Men om ingen annan eller inget annat fanns att dela med, då kommer han ändå finnas där och vänta in. Nog anar han att människorna inte alltid kommer att ha lätt att hitta honom. Men så får det vara. Gåvan om delat lidande är just en gåva, inget tvång. 

Nu är de här. Vakterna, hårda händer som griper och sliter. Nyckeln i låset har vridits om, dörren öppnas och han går igenom den till den andra sidan. Korsets sida.

Förkroppsliga

On By Sara ModigIn Intentioner, Livet1 Comment

Medan det nya året fortfarande befinner sig i sin linda vill jag skriva ett traditionsenligt inlägg med några rader om mitt årsord, min intention för det kommande året. Inför 2024 har jag landat i förkroppsliga.

Förkroppsliga som i att göra, praktisera den kunskap jag proppat huvudet fullt med genom åren. Kunskap om andning och SensingYoga, inte bara som guide och facilitator för andra, utan även i regelbunden praktik för mig själv. Kunskap om coaching och om företagande till grund för konkret affärsutveckling. Kunskap om kost och träning, omsatt i en återgång till de hälsosamma vanor som jag började få på plats under höstens första månader.

Förkroppsliga som i att koppla upp mig mot mina ”fyra hjärnor”, inte bara den i huvudet som är så van vid att domdera runt med mig. Jag vill lyssna även till könets, magens och hjärtas röster, med hjälp av andning och medvetenhet lyssna och känna in sången som kvartetten sjunger mer eller mindre samstämmigt. Att våga lita på intuitionen när förnuft och känsla inte räcker till som vägledare. Att på allvar göra rum för den, även när förnuftet förnumstigt förklarar sig ha hela bilden och visheten.

Förkroppsliga som i att vila i och grunda mig i upplevelsen av mage, ben och armar som ett kärl för handlingskraft, för livskraft. Att känna hur mina rötter sträcker sig, tränger sig ner, är förankrade i Jorden. Så att mina drömmar, tankar, handlingar kan sikta på stjärnorna utan att jag förlorar fästet och faller. Även om jag bara når grantopparna. Eller står kvar på marken och betraktar stjärneskönheten med bakåtlutat huvud.

Förkroppsliga som i att, i ödmjukhet och medvetenhet om skörhet och bristfällighet i kärlet som är jag, ändå eftersträva att ytterst förkroppsliga, som i inkarnera, den kraft som vill det levande, den kraft som skapar liv.

Sedan 2016 har jag satt ett årsord, en intention, för det kommande året. Årsorden har varit

2023 – växtvärk, förluster och inbromsning

On By Sara ModigIn LivetLeave a comment

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också låter någon av mina insikter och tankar reflekteras i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2024. Det här är min återblick i stora drag på 2023. 

Årsordet för 2023 har varit Växtkraft, i kombination med intentionen om att sakta ner till livets hastighet. Och nog har det varit ett år av växande, för att inte säga växtvärk, och att sakta ner, stundtals genom kraftiga inbromsningar. 

Backspegeln fylls också av några förluster.

Den utan jämförelse största förlusten var min pappas bortgång ur tiden. Efter att han blev änkling förra hösten blev våra telefonsamtal mer frekventa och längre än tidigare. Även i det praktiska kom vi att ha tätare kontakt, i och med förberedelser och fix i samband med att han flyttade till Gävle från Söderhamn. Där hade han sina syskon, och berättelserna om hur glad och tacksam han var för sitt umgänge med dem förgyllde våra samtal. Jag fick också glädjen att återuppta kontakten med min farbror som var ett ovärderligt stöd för pappa, mig och min syster.

Pappas tid i Gävle och hans nya bostad blev kort. Efter ett par omgångar med vätska i lungor och lunginflammation gav hans sviktande hjärta upp en tidig morgon i slutet av maj. Jag vakade med honom den sista natten och såg gryning och soluppgång växa fram över skogar och tak.  Jag såg också den vakenhet och närmastglada förvåning som lyfte pappa till hans sista andetag, samtidigt som Einar Ekberg sjöng om kärleken till ”det urgamla kors” i toner som pappa spelat och lyssnat till många gånger under sitt liv. 

Förlusten av pappa i livet gjorde obeskrivligt ont. Men det gav också bilden av den han har varit för mig väldigt skarpa konturer. Hans förmåga att förundras över livets och musikens storhet, att reflektera och känna djupt, att bevara en unikt positiv livssyn och tillit till sin Gud även när hälsan och orken svek – den smittar. Och hans osvikliga tillit till min och min systers förmågor, hans starka, djupa kärlek till oss, bär jag med mig som en källa att hämta styrka, inspiration och växtkraft från genom resten av livet. 

Sorgen slungade mig in i en kraftig livsinbromsning. Jag blev sjukskriven under första halvan av sommaren. Inte utbränd, men vidbränd, som jag beskrev upplevelsen. Att tömma pappas lägenhet var en tung, men välgörande terapi. Det känslomässiga stöd och de starka armar som min partner M stod för var ovärderligt i den processen.

Årets andra förluster utspelade sig på och av jobbet. Till följd av omstrukturering försvann under våren den gruppchefsroll som jag haft på deltid sedan början av 2020. Som jag skrev i tillbakablicken på 2022, upplevde jag att chefsskapet var helt rätt plats för mig. Det var roligt, utmanande, utvecklande och meningsfullt. Förlusten skakade om mig, och planterade ett frö av tankar kring hur jag ville att återstoden av mitt yrkesliv ska se ut. 2023 var ju året då jag hade förvärvsarbetat i 27 av mina 54 år.

Tankefröet behövde växa till sig snabbt när jag och mina kollegor på Stockholmskontoret i början av hösten fick beskedet att kontoret skulle avvecklas och vi i samband med det sägas upp. Det innebar en förlust av jobbtrygghet, dessutom förlust av fina kollegor och fantastiska lokaler, de senare som också höll minnen av 50 årsfirande och två studentmottagningar.

Det kändes på ett sätt som en tvärnit i yrkeslivet. Arbetslös. Vem vill anställa en 50+-åring? Vad vill jag bli när jag nu är stor? Hur och med vad vill jag jobba? Jag skolar om mig till undersköterska, till taxichaufför, till… Samtidigt steg räntorna på bostadslånen. Frågorna har surrat i huvudet och känslorna har åkt berg-och-dalbana mellan ganska så stark oro och en känsla av härliga möjligheter.  

Jobbåret har slutat i hoppfullhet. Utan att gå in på detaljer, eftersom inga formella avtal ännu är påskrivna, kan jag i skrivande stund konstatera att de funderingar och önskningar som började växa fram i våras ser ut att kunna materialisera sig som möjligheter som är större och roligare än vad jag kunde drömma om. Vad som står klart är att jag ska ge plats för hela mig i mitt yrkesliv – både min analytiska, samhällsorienterade kompetens och min intuitiva, lyssnande, coachande kompetens som jag längtat efter att ge plats sedan skilsmässokrisen 2016. 

Jag har fortsatt utbildningarna till Andningspedagog och Breath Guide som jag påbörjade 2022 under 2023, och fått stötta både enskilda klienter och grupper i att med hjälp av andningen komma hem mer till sig själva och hitta nycklar till ett mer närvarande och grundat liv. I september höll jag en dagsretreat på en underskön plats, där andning, rörelse och röst vävdes samman till en livgivande helhet. Och hela mitt inre sjöng ett starkt och vackert ”Ja”. Varje klient, varje grupp som jag får guida tränar min intuition och närvaro, så att jag utvecklas som kanal för det som ger liv. Och ja, det här är en del av det yrkesliv som jag ska forma för året och åren bortom det.

2023 förde med sig förverkligandet av en gammal dröm jag haft: drömmen om att åka norrut i Sverige och se hur landskapet skiftar. I min inre bild av den resan betraktade jag skogar, sjöar, städer, berg och dalar genom tågfönstret. Nu blev det istället elbil som tog mig och M norrut istället. Målet för resan var Kiruna, där M delade sina minnen med mig från sitt studentliv. Vi tog tid på oss upp och ner, och passade på att bocka av släkt och vänner, norrländska kuststäder, kyrkor, modern träbyggnation, hällristningar och ett gudinnemuseum på vägen. Resan blev också ett efterlängtat tillfälle att ägna mig åt fotografering – du hittar några godbitar från skörden här.

Upplevelsen av Kiruna blev på sitt sätt även det en upplevelse av förlust. Förlusten av jungfrulig natur, liksom av en stadsmiljö som varit människors hem och vardag när gruvan breder ut sig. Men Kiruna bjöd också på upplevelser av stark skönhet – att komma in i Kiruna kyrka tog till exempel helt andan ur mig. Det gjorde även solljuset genom molnen över Torne träsk, och synen som mötte mig när jag vände mig om efter att ha klivit ur bilen i Abisko och drabbades av Lapportens magnifika storhet.

Är det något som präglas av växtkraft så är det ju barnen och föräldraskapet. Under 2023 lämnade min minste grundskolan och blev gymnasieelev. Mitt andra barn slutade i sin tur gymnasiet och har både jobbat på hemmaplan, sökt jobb utomlands och landat i studieval inför våren. Den äldsta har konstaterat att den studieinriktning hon började 2022 inte var rätt och börjat jobba. Min relation med dem alla tre förändras i takt med deras liv (såklart). Tillsammans med de två äldsta fortsätter jag att utforska jag sätt att umgås som vuxna barn och förälder – konserter, biobesök, AWs och middagar är himla trevliga med dem som sällskap. Och jag är oändligt tacksam över att ännu få ha en av dem hos mig varannan vecka, över att de fortsatt ger mig förtroendet som bollplank och uppslagsbok vid behov och över att jag får lära av deras perspektiv och kunnande om världen. Jag har bland annat blivit en bättre bilförare genom att övningsköra med min äldsta.

Det Vi som jag delar med M fortsätter att växa sig starkt och vackert. Samtidigt som jag lär mig att stå allt tydligare på egna ben, i mina behov och känslor, blir jag allt tryggare i vår relation. En parhelg på Humlebäck i januari lade en fin och stadig grund att ta avstamp från inför året, och vi har fortsatt att sparra och stötta varandra i såväl våra personliga livsresor som i vårt Vi. Dessutom flätas våra liv samman rent praktiskt, i och med att jag har blivit åtminstone mental delägare i Ms nya bil…

Som tidigare år ser jag tillbaka på det gångna året med djup tacksamhet. Det må ha varit ett år med flera förluster, men tydligast står ändå insikten om att jag lever ett rikt liv som skapande, älskande, nyfiken, lärande, vandrande, dansande och varsevarande människa med förmåga att förundras. Omgiven av människor och varandes i sammanhang som ger mening, hopp och riktning. I visshet om att jag är på rätt plats i livet – här och nu.

Stopptecken

On By Sara ModigIn Medveten närvaroLeave a comment

Som ett tvådimensionellt träd låg den där på betongen. En del av något större som kanske slitits loss av vinden. Ett poetiskt stopptecken för mig att stanna upp vid och reflektera kring.

Inte klar över slutsatsen än. Kanske behöver inte tanken komma fram till något alls. Bara göra ett stopp i det ständigt pågående flödet av kroppens, tankens aktivitet, prestation och på väg:andes någonstans.

För att istället stanna upp och ta in bilden av ett träd i miniformat på marken.

Så fulländat, så vackert.

Avståendets njutning

On By Sara ModigIn Tankar1 Comment

På senare tid har jag återkommande drabbats av en upplevelse av njutning. Det i sig är ju trevligt – livet ger mig många tillfällen och anledningar att njuta.

Den här njutningen har jag dock inte tidigare tänkt på eller sett så tydligt. Eller, jag har sett fenomenet som orsakar njutningen, men inte tänkt på det som just njutning utan mer som späkning eller till och med ett straff.

Jag avstår. Och njuter av det.

Jag njuter av att komma ut ur butiken utan inköp. Njuter av att avstå frukosten och känna kroppens lätthet, få känna riktig hunger innan lunchen. Njuter av att låta mitt engagemang i begynnande sociala mediediskussioner som jag observerar snurrar upp energi och känslor hos mig få klinga av utan att jag fortsätter att delge omvärlden mina klokskaper, briiljanta och fullständigt vattentäta argument och sanningar, de i mina ögon definitiva sista ordet-, sätta punkt- och diskussionsdödarformuleringarna (sagt med viss ironi, det hoppas jag ni förstår. Men bara viss…).

Avståendets handling öppnar dörren till sinnesro och kroppsnärvaro. Det är tillstånd som jag behöver för hälsa och resiliens.

Om sinnesro ser ut på något sätt så är detta ett av de sätten.

Utifrån denna upplevelse, som närmast kan beskrivas som ett slags frälsningsupplevelse (ja, jag känner och upplever intensivt och älskar målande, dramatiska formuleringar), skulle jag ju kunna välja att gå ut och proklamera, ja, missionera avståendets evangelium. Har på köpet nämligen formulerat eller kanske snarare börjat förstå giltigheten i hypotesen att en hel del av våra samhällsutmaningar skulle kunna mildras av avståendets sakrament.

Men jag avstår. Den här njutningen är inget någon kan övertalas till; den måste (som kanske all äkta njutning, frälsning eller upplysning) födas, växa fram inifrån, utifrån och i varje människas unika kontext. Jag stannar därför idag vid att detta ”bara” är min sanning.

Att avstå från att dela mina tankar offentligt väljer jag dock bort. För jag är nyfiken på vilka tankar och känslor som mitt vittnesbörd om avståendets nyfunna njutning väcker hos dig.

Självklart kan du avstå från att dela ditt svar med mig… njut!