Jag tittar förvirrat upp från min bok och ser de badande, skrattande människorna vid Högbosjön. Nyss stod jag ju och huttrade i slänterna av myrjord längs den nybyggda kanalen i vad som skulle bli Sandviken. Ånglokets vissla tjöt ilsket i örat från den nya stationens håll till. Trötta, tyngda människor runt om kring mig var på väg hem till  armodet i jordkulorna, som var deras hem under arbetet vid det stora bygget mellan Jädraån och Storsjöns strand

Sandvikensförfattaren Bernt-Olov Andersson skrev romanen Kanal till 150-årsjubileet av grundläggandet av Sandviken. Boken berättar om bygget av Kanalen – från fällandet av de första träden till den högtidliga invigningen i kunglig närvaro – och grundläggandet av de första verkstäderna vid Storsjöns rand. Verkstäderna som lade grunden till det som idag är Sandvik AB.

Det livsöde som drar in mig i berättelsen är först och främst Leon,
en tonårspojke från Grängesberg som kastats ut från sitt barndomshem med en näverkont och en amerikansk stocksåg, som hans farbror Karl i ”Juta” (Utah) sänt hem, som enda tillgångar.

Leon är inte som andra; han har uppenbarligen vad vi idag skulle tolka som något slags neuropsykiatrisk funktionsvariation, och han ses därför som ett lätt offer, någon att förbarma sig över alternativt en oönskad idiot av dem som han stöter på. Leons första möte i boken sker med den andra huvudpersonen i boken, Pehr Fredrik, en arbetare som lätt kommer i konflikt med sina arbetsgivare, med ett högst pragmatiskt förhållningssätt till mitt och ditt, och med intensiva amerikadrömmar.

Bokens karlar – med undantag för Leon, som har känslorna på utsidan och förmågan att se både sjökor, gastar, änglar och djävlar – ter sig länge lika gråbruna som de kläder de bär och den lervälling och myrmark de traskar runt i. Färgen, empatin och dimensionerna i boken finns hos kvinnorna som, på samma sätt som karlarna, tagit sig till nybygget vid Högbo bruk från stora delar av landet. Den legendariska, på ytan järnhårda Dal-Brita med dotter och dotterdotter, den unga Karin och Victoria, kvinnan som blev förnekad av fadern till hennes barn. Likaså smeddottern Svea, som förbarmar sig över Leon och ger honom en tillhörighet.

Umbärandena hos de människor som för bara 154 år sedan levde i fattigdom och utsatthet återberättas med ett direkt, men ändå poetiskt språk. Detsamma gäller deras drömmar om kärlek och en ljusare morgondag, liksom deras längtan efter människor – makar, föräldrar, barn, kärlekar – som de lämnat eller lämnats av.

Jag lägger ihop boken med upplevelsen av att ha fått en ny pusselbit om historien bakom staden som jag växte upp i och inte minst om Kanalen, som min farfars far vinterbadade i och blev lokalkändis på kuppen, som min farmor och farfar bodde vid hela sina vuxna liv och min pappa därför växte upp vid, och som jag ofta gick eller cyklade längs med under min egen uppväxt.

Idag är Kanalen en lummig och rogivande del av Sandviken. Här är några stämningsbilder från kvällens fotosafari, som påkallades av dagens läsning: