Det slår mig att mitt liv följer en alldeles egen andningsrytm.
Det andas in när jag fyller på med energi, intryck, kunskap, information, sociala interaktioner… När jag läser, lyssnar, reflekterar…
Det andas ut när jag delar med mig av tankar, kunskap, tid, kontakter, gemenskap… När jag pratar, skriver, skapar, gör…
Det är i stillhet när jag är i varandet, i vilan i nuet; när jag observerar, registrerar… Utan att värdera, medvetet bearbeta eller agera.
Precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten – pausen mellan utandning och inandning – får utrymme och ta sin egen tid, behöver min hjärna och själ återhämtningen i mellanrummet – det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.
Känner du igen dig i denna rytm?
Det här är en lätt bearbetning av ett inlägg som ursprungligen postades 3 april 2014 och i en redigerad version 4 oktober 2016.
Känner absolut igen mig. Framförallt i mina behov. Inte lika mycket i mina lustar – de är kanske snarare ofantligt mycket längre/större alternativt mindre/kortare så att jag inte ens når dem i min självreflektion.
Nej verkligen inte, det är bara liggande i sängen före insomnandet som jag får någon sorts andnings-livs-rytm. På dagarna har jag / vi alltför mycket att ägna oss åt för att hinna andas i någon rytm, hahahaha.