Årsbokslut 2018

Ett Gott Nytt År tillönskas härmed den bästa av läsarkretsar. Tack för att ni läser, ger återkoppling och kanske också prövar någon av mina insikter och tankar i ert eget liv! Jag ser fram mot att fortsatt få göra er sällskap under 2019.

Förvaltningsberättelse för Sara Modig 2018

2018 har varit ett år då stora delar av verksamheten stabiliserats efter en längre tid av kris och rekonstruktion. På många sätt är de mentala, själsliga och fysiska resurserna i den verksamhet som är jag i bättre balans än tidigare år. När jag går igenom den löpande redovisningen för året i form av blogginlägg, dagboksanteckningar, bilder och kalendernoteringar ser jag en tydlig trend mot ökat välbefinnande och tillfredsställelse med tillvaron. Jag stänger därför böckerna även detta år med gott mod.

Ett viktigt bidrag till mitt välbefinnande och tillfredställelse har varit min årsintention för 2018, Hälsoglädje, som getts många konkreta uttryck under året. Ett exempel är ökad regelbunden vardagsmotion, som jag upprätthållit framförallt genom utmaning och pepp från ICA-klassikern (den fick mig att börja cykla igen, och till och med spänna på mig längdskidorna för första gången på många år). Likaså har jag allt som oftast börjat dagarna med en grön smoothie och minskat på matportionerna. Kombinationen av träning och kost har gjort att jag divesterat totalt åtta kilo av mig under året. Även vanan att meditera regelbundet, med stöd av appen Headspace och sedermera även appen Insight timer, boostat med en heldagsretreat hos Mindfulnessgruppen, har också bidragit till mitt fysiska och psykiska välbefinnande.

Jag har fortsatt att boa in mig i min lägenhet efter den omlokalisering till Årsta som skedde under 2017. Även om inte renovering och övriga inredningsinsatser har genomförts med samma tempo som jag ursprungligen planerat, utvecklas mitt boende sakta men säkert i riktning mot den bild jag har i huvudet.

Under 2018 har bland annat mina gröna fingrar väckts till liv igen, genom pysslande med min altan och den minimala rabatt som kantar den. En blandning av rosor, dvärgsyrén, kaprifol, lavendel, persilja, gräslök, mynta, smultron och oregano trängs i rabatten. I den av Hemmasnickrat inköpta odlingslådan planterades hallon (som dog), svartvinbär och två tomatplantor.

Den parrelation, som etablerades under 2017, omvandlades under hösten till en värdefull vänskap och en annan form av närhet. Jag tänker tillbaka på vår tid som par med massor av fina minnen, kärleksfulla ord och gester, gemensamma kurser i bonsai och skrivande, promenader, stunder i varandras sällskap och närhet hemma i Stockholm och på utflykt i Närke och Ångermanland.

Frågan om att söka en ny relation eller först fokusera på att ”bli hel i mig själv” kom därefter att uppta en stor del av den tankeverksamhet som inte ägnades jobb eller barn. Jag landade i att sätta tvåsamhetslängtan på hold för att försöka landa i en acceptans av tanken att världen inte går under eller jag sönder även om jag kanske aldrig mer skulle komma att uppleva en etablerad parrelation. Denna för mig hårda övning har gett resultat. Även om tanken fortfarande inte är, och kanske aldrig någonsin blir, smärtfri att hantera, så kan jag nu leva med den. Det innebär samtidigt att jag inför det kommande året nu i lugn tillit väljer att öppna för vad livet för med sig – eller ej – när det gäller kärlek.

En händelse av avgörande betydelse under året var beslutet att sluta med antidepressiv medicin. Avgörande – därför att händelsen grundade sig i insikten att den uppfattning att jag lever med kronisk depression som jag haft sedan 2006 då utmattningsdepressionen slog till, inte var giltig. Jag har under året konstaterat att jag ingalunda lider av depression längre. Då blev detta ett viktigt steg för mig (för mig, vill jag betona, det är absolut inte någon generell uppfattning om vad som är rätt och fel för andra i frågan om antidepressiv medicin). Däremot är jag högkänslig, vilket jag vetat sedan ett par år, och har därför nära till tårar och starka känslor, inklusive ångest, liksom glädje och kärlek. Som övriga egenskaper, är detta både en styrka och en utmaning att leva med. Men det är jag, och den som jag nu vill leva med fullt ut.

Verksamhetsgrenen som förälder fortsätter att utvecklas i takt med utvecklingen i de tre dotter- och sonverksamheterna. Vid årets bolagsstämma i koncernen konstaterades att föräldern utvecklat sitt tålamod i gynnsam riktning under året. Tacksamheten och förundran över att få finnas i barnens liv, om än fullt ut bara varannan vecka, fortsätter även den att utvecklas mot ständigt nya höjder.

Året med barnen har inrymt många guldstunder. Aktivt umgänge i spel- eller filmkvällar, gemensamt skapande av musik, mat eller sömnad, resor som till Medeltidsveckan i Visby och till Island på bilcampingäventyr. Eller bara genom att ha dem i närheten, som på den här bilden:

Tacksamhet känner jag också för relationerna med min övriga familj, mina vänner och kollegor. De sammanhang som ni är för mig vara en del i, där jag är trygg i att vara accepterad och önskad, där vi kan turas om att be om hjälp och om att få stötta, är livsviktiga för mig.

Verksamhetsgrenen försörjningsarbete har även den konsoliderats under året. Jag har efter hand funnit mig mycket väl tillrätta som designstrateg på Usify, vars syfte ”Vi ser människor och skapar möjlighet för meningsfull förändring” verkligen väcker djup resonans hos mig. Många roliga och intressanta uppdrag har genomförts under året. Särskilt roligt, lärorikt och utmanande var det att bidra i strategiutvecklingen i ett stort industriföretag, i synnerhet som detta nog var mitt första renodlade uppdrag för en privat aktör. Verksamheten i mitt eget bolag har haft fokus på följeforskning i två intressanta processer under året, men även rymt musicerande i form av ett roligt inhopp som körledare i Norrmalmskyrkan.

Utbildningsbudgeten har under året varit prioriterad i verksamheten som är jag under året, både i ekonomiska och tidsmässiga termer. Den har omfattat allt ifrån bonsaikurs, skrivarkurs med kärasten Eric och vännerna Helena, Tess och Eva-Karin, kulningskurs och påbörjade, men ej avslutade universitetskurser i Filosofi och Det professionella samtalet till School of High Heels med Tess och, sist men inte minst, Certifieringen i coach- och ledarkompetenser.

Kurserna har också bidragit till min hälsoglädje – förutom när det blev väl många kurser samtidigt under ett tag – , eftersom nyfikenhet, utforskande och lärande är grundläggande delar i mitt psykiska välbefinnande. Den nyuppväckta läslusten bidrog även den till att möta mitt behov av att utforska nya tankar och perspektiv. 27 böcker lästes ut under året, och registrerades i min läsutmaning på Goodreads.

Professionellt stöd i utforskandet av den verksamhet som är jag har under året också inhämtats dels från min outgrundligt kloka coach Alla Pétursdóttir, dels min kiropraktor med magiska händer, Therese de Gasperi, som med Network Care som metod hjälper mig till ny frihet för känsla och energi genom att jobba igenom lagren av i kroppen inlåsta spänningar.

Under året har också skapande aktiviteter bidragit till verksamhetens gynnsamma utveckling. Kreativiteten har också getts utrymme i fotograferande och skrivande, även om bloggandet inte blivit lika dagligt som min ursprungsambition var inför mitt femtionde levnadsår (och fotona lyser med sin frånvaro i detta inlägg eftersom wordpress gjort ändringar i sina bildvisningsinställningar och jag inte lärt mig hantera de nya än – se där, något att börja 2019 års utforskande med!). Körsången finns också kvar i mitt liv. Jag valde visserligen att formellt sluta i Stockholm City Voices inför vårterminen, men började under hösten i vokalensemblen Ars Longa med bas i Enskede kyrka.

Det utbyte av verksamhetens styrelseordförande Busan mot mig själv som jag försökte få till under hösten, genom att på Facebook efterfråga en ny verksamhet för Busan att ta över styrelseklubban, i avblåstes, då inget fungerande alternativ kunde uppbringas. Jag fortsätter därför att tillsvidare njuta av värmen och mjukheten från Busans huvud på min arm och ljudet av hennes snarkande snusande när hon sover middag och låter sig klias på magen.

Sammanfattningsvis: det har varit ännu ett år i stark relief. Med väninnan A:s ord, ett år i technicolor. Många ljusa stunder har varvats med inslag av mörkare toner. Periodvis har en stark frustration över livet gjort sig påmind. Genomgången av den löpande redovisningen för året har dock påmint mig om att jag också, och allt oftare, lever med en annan ton i tillvaron. Jag väljer därför att avsluta min årsredovisningen för den verksamhet som är jag, Sara, år 2018, med ord som jag skrev här i februari:

… just nu lever jag mitt liv till fullo efter vad jag känner är viktigt och riktigt för mig. Inte så att jag aldrig missar träningen eller meditationen eller att äta nyttigt eller aldrig tappar tålamodet längre. Men jag har börjat lägga till vid stranden av förmågan att vara varsam och vänlig mot mig själv, och jag har allt oftare fokus på riktningen i mitt liv snarare än enstaka händelser. Förunderlig insikt. Insikt och livsläge att vara tacksam över. Och tacksam är jag för alla dem av er som hjälpt mig hit på något sätt. För en sak vet jag: även om jag gjort mycket av resan själv, hade det aldrig gått utan er. 

2 thoughts on “Årsbokslut 2018

  1. Jag älskar dina verksamhetsberättelser – som på alla vis speglar den själssöstra du är Sara. Med humor och klokhet, insikt och mod, sårbarhet och glädje. Älskar dig och ser fram emot att dela båd’ det ena och andra med dig under kommande år!
    <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *