Kategori: Medveten närvaro

Mera singletasking

On By Sara ModigIn Intentioner, Medveten närvaro, Tankar1 Comment

Behöver goda vanor underhållas? Tänker lite på det här på kvällskvisten, när jag ska skriva ännu ett inlägg om en god vana som jag vill förstärka: den att fokusera, göra en sak i taget, singletaska till skillnad från multitaskandet. Helt klart behöver de iallafall underhållas för att förstärkas.

Jag skrev ett inlägg om single- kontra multitasking för drygt ett år sedan, och jag skrev om det härom veckan när mitt multitaskande fällt mig raklång på en grusväg. Så när jag funderade på min intention för den nya måncykeln var det ett välbekant tema, ”Gör en sak i taget”, som dök upp i skallen på mig.

Det slår mig så här i de sista skälvande dagarna av årets sommarsemester, att jag har lättare att bejaka mitt singletaskande när jag är ledig. Om jag då håller i vanan att fokusera på en sak i taget när arbetsåret och familjekalendern drar igång på allvar igen – ja, då kanske även den så kallade vardagen kan bli lite mer ledighetsinfluerad?

IMG_0033
Busan – min förebild vad det gäller fokusering. 

…lyssna är guld…

On By Sara ModigIn Medveten närvaro, Svärta och smärtaLeave a comment

I introduktionen till sin bok Becoming Wise: An inquiry into the Mystery and Art of Living skriver Krista Tippett (en av mina absoluta favoritpoddare, inte minst för hur hon lyssnar till sina gäster) att

Listening is about being present, not just about being quiet. I meet others with the life I’ve lived, not just with my questions.

När informationsbruset blir allt högre och tätare, och gränssnitten mot vår omvärld i form av möten, media, appar med mera blir allt fler, blir också konsten att lyssna allt viktigare. Att kunna lyssna på djupet – på mina medmänniskor, på mig själv, på budskapet i den information som jag väljer att ta in – är att lyssna med närvaro och fokus.

Alltför sällan har jag lyssnat på det viset. Jag har visserligen varit tyst, lyssnat med ett halvt öra, men mina tankar har varit någon annanstans. De har glidit iväg till att fundera på vad jag skulle säga härnäst, på varför min samtalspartner sa just så där, på vad jag egentligen borde ha gjort, på vad jag ville skriva om utifrån det jag läste just nu, till att ägna kraft åt att trycka ner signalerna från kroppen så att de inte gav resonans i livet utan att jag kunde köra på som dittills…

Kevin Kelly, techförfattare och fd redaktör för Wired, är inne på samma linje när han beskriver sitt förhållande till sociala media i i en intervju med Tim Ferris. Han tar sin utgångspunkt i ett ordspråk från Zenbuddhismen på tema antimultitasking:

If you walk, just walk. If you sit, just sit; but whatever you do, don't wobble.

Och han säger ungefär så här:

When I’m with a person, that’s total priority. Anything else is… Multitasking? No,no,no,no! It’s just like ”So, I have a priority”. The people-to-people, person-to-person: it trumps everything else, and if there’s something else going on, you know, whatever, ”I have given my dedication to this”.

If i go to a play or movie, I am at the movie – I am not anywhere else, it’s like a 100 percent, I’m going to listen. If I’m going to a conference, it’s like ”I’m gonna go the conference”. … I’m gonna be present – what ever that is – at that time and everything else is  sort of ”we’ll deal with that later”.

Aldrig blir väl det närvarande lyssnandet viktigare än när vi ställs inför mörkret, smärtan, sorgen och osäkerheten i våra liv. Jag slogs av det idag när jag läste en artikel från Suicide Zero med viktiga råd inför Samtal med någon som mår dåligt som delades i mitt FB-flöde.

Johan Andreen, specialistläkare i psykiatri, säger i artikeln som svar på frågan om hur en kan förbereda sig inför ett samtal med någon som verkar må dåligt:

Genom att vara beredd på att du blir rädd och får andra känslor som tomhet, ledsenhet och irritation eller ilska. Att vara beredd på att till de obekväma känslorna hör skrämmande tankar om att vara otillräcklig, att inte kunna hitta rätt ord, att inte kunna förstå eller veta vad man ska säga eller göra. Var beredd att låta dessa känslor, tankar och kanske impulsiva idéer om vad du ska säga och göra bara vara, notera dem som naturliga utan att göra något med dem. Säg till dig själv att allt du behöver göra är att sträva efter att vara där tillsammans med personen utgående från din empati och medkänsla. Trots den och villigheten att ta det svåra samtalet så får alla se upp med att det går igång ”reaktionsreflexer” så att man antingen går in i en styrande ”fixa till det”-roll (”rättningsreflexen”), eller blir avskärmad i tankar om att man sagt fel eller att man måste hitta rätta svar och lösningar eller att man börjar resignera från sitt engagemang. Det kommer hända och ju snabbare man upptäcker det desto snabbare kan man komma tillbaka i mötet och kontakten med personen. Slutligen att i tanken dels försöka ta personens perspektiv (ta sig över i dess ”utkikstorn”) och dels i tanken, för sig själv eller med någon annan, öva samtal och att hitta sina ord för de svåra frågorna och för det man vill säga.

Som tur är, är lyssnandets ädla och potientiellt livsviktiga konst något som vi kan träna oss i. Vi kan träna på att vara medvetet närvarande, och på att våga vara sårbar. Att möta andra i ett lyssnande som går utöver frågandet, som är grundat i mina egna erfarenheter och upplevelser  – utan att dessa tar över handen i färdiga svar och lösningar i samtalet – förutsätter att jag vågar vara öppen, inkännande, reflekterande och transparent. Det förutsätter att jag klär av mig mitt skal och vågar samma äkthet som jag önskar att min samtalspartner ger mig i förtroende.

 

Överinspirerad – dag 79 i #blogg100

On By Sara ModigIn Inspiration, Medveten närvaro, Tankar4 Comments

Den tunna linjen mellan inspireradoch överinspirerad. Hur balanserar du på den?

Läste Louises inlägg idag på bloggen lugnochfin om Inspirationssjukan, och ordet träffade mig som en knytnäve i solar plexus.

Information overload.

Den där yrseln och nästan fysiska illamåendet man känner när man tagit in, eller känner sig tvungen att ta in för mycket intryck. Den där känslan av att vara överinspirerad.

Överinspirerad. Det är jag, det, sedan några dagar. Nyförälskad i min kör och i nyupptäckten av den helande, omvälvande, berörande kraften i musiken. Fullsprängd i huvudet av idéer till blogginlägg, kanske till och med böcker… Översköljd av intressanta artiklar, poddar, videos, tweets, bloggar, FB-inlägg som alla väcker nya tankar och gör att jag ser nya samband. Inspirerad av makens framgångar i sitt envetna, tålmodiga sångövande och barnens erövringar av nya förmågor och insikter. Glad och stolt över stadig, växande ström av roliga möjligheter, uppdrag och projekt i företaget.

Var och en för sig stora källor till glädje, inspiration och energi. Sammantaget en urkraft som surrat i huvudet och fått mig att flacka som biet mellan blommorna av oändliga möjligheter.

Vad gäller citatet från Louises inlägg ovan kan jag i och för sig konstatera att det är extremt sällan som jag känner mig tvungen att ta in intryck. Min medfödda nyfikenhet och vetgirighet gör att jag hungrigt, och med ett starkt inre driv, kastar mig över och letar nya insikter, kompletterande perspektiv och större sammanhang. På senare tid har jag dessutom systematiskt börjat utforska nya sidor av min kreativitet, bland annat för att ha tillgång till fler former för att få ur mig de insikter och idéer som blir resultatet av alla intryck och upplevelser, all information och kunskap jag trycker in i skallen på daglig basis. Det utforskandet förutsätter i sin tur att jag, åtminstone rudimentärt, tar in mer information…

Balans mellan insättning och uttag

Louise skriver också

Inspiration är underbart. Det kan ge näring åt ens egna kreativitet. Men för mycket inspiration kommer istället döda den.

Vi kan inte bara andas in och andas in och andas in utan att någon gång andas ut. Vi kan inte tillföra något till världen om vi hela tiden är upptagna med att konsumera. Vi måste bli bättre på att blockera, filtrera och sortera bland intrycken.

Jag har också ofta för mig själv kommit tillbaka till liknelsen mellan livsrytm och andningens rytm. Som Louise är inne på: vi andas in, och vi andas ut. Vi tar in inspiration och intryck, och vi ger av vår insikt, kreativitet och medkänsla till världen.

Medicin mot informationssjukan

Louise ger fem råd för att bättre hantera informationssjukan (läs hela hennes inlägg, hon har en bra, konkret checklista med lite verktygstips i också):

1. Rensa bland informationen du tar in.

2. Bli kvitt din FOMO (Fear of Missing Out)

3. Ha en plan med informationen du tar in. 

4.Unna dig (lagom mycket) nöjeskonsumtion. 

5. Avsätt tid för att inte ta in några intryck alls.

Jag skrev om min digitala vila i min kommentar på hennes inlägg. Att jag känner mig så uppe i varv, så överinspirerad, kan ha att göra med att jag naggat den vilan i kanterna de senaste två helgerna. Så här ska helgas vilodagar i fortsättningen!

Vila och varande

Andningscykeln i avslappnat läge har ju ytterligare en fas: vilan mellan två andetag. Överfört till mitt liv och intag av information och intryck, handlar det om att jag också behöver stunder av öppet, icke-presterande varande och hjärnvila. I meditation, i en kram, i en skogspromenad, i en löptur längs Skeppsbron längs det glittrande vattnet. I en celloton eller en körklang.

För att ta en annan liknelse: det är när pengarna står på bankkontot ”i vila”, som de växer (åtminstone med historiskt sett mer normala räntenivåer…)

I inlägget om andningsliknelsen som jag länkade till ovan (från #blogg100-utmaningen för två år för övrigt) skrev jag

…precis som min kropp behöver komma ner i den andning där stillheten, pausen mellan utandning och inandning får finnas och ta sin egen tid, behöver min hjärna och min själ återhämtningen i det andlösa nuvarandet mellan påfyllning och delande.

Har du några bra tips att dela med dig av från hur du balanserar ditt informationsflöde?

 

Gränssnitt – dag 44 i #blogg100

On By Sara ModigIn Lärande, Medveten närvaro, Skapande, Tankar5 Comments

Efter att jag lyssnat på Jon Kabat-Zinn i On being om uppmärksamhet och medvetande häromdagen, gick mina tankar igång. Han sa ju bland annat att

attention and awareness are deep interior human capacities that never get any training or airtime or attention. What gets all the attention is thinking.

Vilka andra djupa inre mänskliga kapaciteter har vi, och använder jag dem på ett balanserat sätt- så började mina tankar gå.

Tja, jag hade redan radat upp attention, awareness – som jag tänker på tillsammans som närvaro – och thinking – tänkande. Motsatsen till tanken brukar ju anges som känslan, så där var en till.

Ytterligare en förmåga är fantasin – att föreställa sig något som inte finns. Det är en förmåga som förefaller vara starkt förknippad med just mänskligheten. Djur kan tänka, känna och vara närvarande, men fantisera, det verkar de göra i ytterst begränsad utsträckning, om ens överhuvudtaget.

Lyssnade och läste för många år sedan en bok om insikten – det som händer när vi plötsligt kommer på något nytt, eller kommer till en djup ny förståelse av ett sammanhang som inte sällan förflyttar vår förståelse av detta sammanhang på ett mer eller mindre radikalt sätt. Den uppstår som en följd av att tankar, känslor, närvaro och fantasi kring ett ämne eller fråga fått legat till sig i vårt undermedvetna.

Författaren Rebecca Costa liknar vårt analytiskt-logiska problemlösande vid en en prydligt ordnad, väl uppmärkt affär med räta gångar. Vårt kreativa problemlösande beskrivs som en artistiskt estetisk ordnad samling av showrooms, inredda för att skapa en angenäm ambience för alla sinnen.

Den tredje sortens problemlösande – insikten – är ett stort, tomt rum där plötsligt den lösning vars egenskaper och funktioner vi bara föreställer oss plötsligt materialiseras. Lite grann som i Liftarens guide till galaxen där två fienderobotar plötsligt förvandlas till en kaskelot och en kruka med petunior till följd av att den oändliga osannolikhetsdriften slår till…

Costa menar att den här sortens problemlösande är särskilt lämpat för komplexa problem eller ”wicked problems”. Problemet (…) är bara att vi inte kan befalla fram insikten – det ligger i sakens natur att den inte dyker upp om vi anstränger oss. Har sett flera artiklar på sistone som skrivit om ”Mindlessness” eller ”Mind wandering” som en förutsättning för denna sorts problemlösning.

När jag satt och pillade med detta inlägg var det en förmåga till som pockade på: Görandet, handlingen, som är så central, ja essentiell, i designtänkandet bland annat. Och utan handling är det svårt att få någon effekt på vårt yttre sammanhang av våra övriga förmågor.

Vad leder det här filosoferandet till då, undrar du kanske. Förutom att jag ännu en gång har fått sortera saker och ting i små lådor i min hjärna, vilket gör mig lycklig (weird, jag vet), ger det mig en karta att ha i handen när jag funderar på hur jag förhåller mig till min omvärld.

Sex processer

 

Det är många som till exempel menar att känslor inte har något att göra i hur vi leder, organiserar och styr organisationer, länder och vår värld. I den västerländska upplysningstraditionen, som bland annat växte sig stark som en motrörelse mot den ”mörka” medeltiden och de förödande effekter som de på ytan religiöst motiverade krigen under 1600-talet hade, och med det starka teknik-naturvetenskapliga perspektivet som präglat våra samhällen och kulturer i några sekler, nedvärderades känslan, och förnuftet fick herraväldet.

Jag, och många med mig, menar dock att vi behöver balansera förnuftet med att ta större hänsyn till människors upplevelser och känslor inför olika företeelser. Inte så att vi ska låta känslan helt ta överhanden – det blir en lika stor dikeskörning det, men vi behöver definitivt utveckla bättre sätt att kombinera förnuft och känsla. Yin och Yang.

Och jag tror att vi behöver balansera tanken och känslan med närvaron, fantasin och inte minst handling. Då kanske vi till och med kan få den insikt som behövs i en alltmer komplex och snabbrörlig tillvaro.

Foton:

201 inlägg and counting – dag 43 i #blogg100

On By Sara ModigIn Ambitioner, Medveten närvaro2 Comments

IMG_1608Igår var det magiska gränsers dag här på bloggen. 200 inlägg, 4 000 besökare och 8 000 minus 1 visningar totalt sedan starten för ganska precis sex år sedan. Jag insåg att jag denna omgång av #blogg100 utan problem har slagit antalet inlägg som jag fick till 2014 när jag var med i utmaningen förra gången. Då var det trögt från 35 tror jag, och vid 40 lade jag av. Den här gången har jag hittills inte känt minsta behov av att ens överväga att lägga ner mitt dagliga bloggande.

En, som jag tror, avgörande orsak till årets nyvunna uthållighet är att jag förhåller mig på ett nytt sätt till de avvikelser från plan som alltid uppstår. Jag höll på att skriva ”misslyckanden”, men det är just det jag slutat se dem som.

Ibland går det bara inte som planerat. Det betyder inte att utmaningen är förstörd, utan jag kan plocka upp den igen nästa dag, eller dagen efter det.

Jag har helt enkelt blivit bättre på att acceptera avvikelserna utan att etikettera dem som bra eller dåliga, succéer eller misslyckanden, värdefulla eller värdelösa. De bara är just då. En av hörnstenarna i medveten närvaro: observera utan att döma.

Ser samma mönster i mitt Headspaceande. Räknaren, som håller reda på antalet dagar i följd som jag gjort en guidad mediation på, har trillat tillbaka till noll ganska ofta på sistone. Men det gör mig inte längre något; jag kommer igen och tillbaka.

Jag känner en stor befrielse av att ha dumpat pliktpiskan i dessa fall. Jag vill ju blogga, och jag vill meditera. Jag vill ju också göra det regelbundet och ofta, helst dagligen. Men jag måste inte.

Har du någon pliktpiska som du slängt bort? Eller någon som du kanske skulle vilja eller överväger att göra dig av med?