Etikett: #blogg100
Blommor och ett och annat bi – dag 49 i #blogg100
Idag skulle det bli ett kort inlägg, dels för att jag behövde umgås med familjen och jobba lite, dels för att jag bestämt mig för att börja träna (igen) på inlägg med snabbare produktionstid och kanske också kortare format (det råder förvisso inget enkelt samband mellan de variablerna). Det är så roligt att skriva att jag lätt blir sittande, och vips har ett par timmar av ord- och tankevändande förflutit. Men mina tidigare erfarenheter visar att det är svårt att i längden upprätthålla den entusiasmen.
Det behövda umgänget med familjen var mycket trevligt; det blev en shoppingpromenad med 8-åringen och dessutom en av de där middagarna när alla hängde kvar länge och samtalet flöt utan alltför mycket syskongnabb och föräldratelefonsvarare inblandade. Jobbandet fallerade dock. Efter att hela dagen ha pusslat med ord och omformuleringar, insikter och innebörder, tanketrådar och tonfall var hjärnan inte på humör att fortsätta vara logisk/analytisk. Den ville något annat.
Min räddningsplanka för bloggen skulle vara ett par vårblommebilder. Det var så jag hade tänkt mig. Men skaparandan slog ner som blixten. Så här bjuder jag nu dig på en stunds grön, lila, gul, blå, körsbärsrosa och magnoliavit vårmeditation.
(Om du har svårt att få videon att dra igång – gå in på det lilla kugghjulet nere till höger i bilden och välj en lägre upplösning, t.ex. 480p. Den störande annonsen är priset jag får betala för att använda mig av den musik jag hörde inombords medan jag gjorde bildspelet – alltid lär jag mig något nytt, ikväll om praktisk upphovsrättshantering på Youtube.)
Uptown funkified – dag 48 i #blogg100
Inlägg med visst nerd alert – nu är du varnad!
Har haft en låt på hjärnan idag. Gårdagens körrep värmdes upp med fys i form av grymt rolig korre (har denna termin lärt mig att det är danslingo för koreografi) till Mark Ronsons Uptown Funk. Uppvärmningen fastnade på film och hamnade sedermera på FB, där den fick stort intresse och uppskattning. En medkorissa delade en underbar vintagevariant på kvällen.
När jag vaknade av mig själv vid sexsnåret i morse, var min första tanke: ”do. dodohdot dodohdo do do.” Oh well, good morning sunshine, liksom!
Och så fortsatte det. På vägen till jobbet: ”do. dodoodot…”. Även om jag inte helt har släppt sargen än så låter jag groovet gå hela vägen ut i kroppen under promenaden – dancewalk i nanoversion skulle jag nog kalla det.
Väl framme på jobbet, medan jag går igenom mailen och väntar in kollegan: ”do. dodoodot.” Tänker a) att det vore grymt att börja varje dag på kontoret med lite fys à la Tindra (som körens koreograf heter) b) ”what’s keeping me?”.
Under promenaden till eftermiddagens möte: ”do. dodoodot dodoodot do do.” Jag att lyssna och att nanogroova. I jakten på flera UptownFunk-kickar hittar jag ett par coola akustiska versioner här och där, glassiga Glee och så plötsligt ett intro som får mig att lystra till: brass och trummor – tänk amerikanskt Marching Band, me like! Det var bara det att när sången väl började var det i form av tre jordekorrar… Me don’t like. Tänk det arret, fast med Bruno Mars vid micken istället… Me like very much :)!
Som tur är kan jag rensa öronen med magiska Tim Akers & the Smoking Section (som för övrigt också gjort en sjukt bra Shake it off).
Händer det dig ibland att du nördar in på en låt, och med hjälp/förledd av Spotify tar dig igenom version efter version? Och så undrar jag givetvis – vilken låt skulle kunna få dig, eller kanske till och med får dig, att börja utmana konventionerna och groova med på hållplatsen eller under promenaden?
Lyxbad – dag 47 i #blogg100
Idag har jag badat i lyx. Nej, det är vare sig åsnemjölk, champagne eller aromatiska oljor som sköljt mig ren.
Jag har badat i körsång, och det är ett bad som är snudd på oslagbart.
Stockholm City Voices har siktet instället på Nordiska Mästerskap i Barbershop i Kristi Himmelfärdshelgen. Jag blir mer och mer varse vilken elitsatsning jag har haft ynnesten att hamna i. Många musikaliska finesser slipas och sätts på plats – men framförallt genomströmmas allt vi gör av en vilja och vision om att beröra och förmedla berättelser och djupa känslor till vår publik. Och det är ett 100%-överlapp med mitt eget svar sedan unga år på frågan ”varför skapa musik”.
Så här såg det ut och lät när kören tävlade i Världsmästerskapen i höstas – där resultatet blev en mycket hedrande sjätteplats.
På torsdag 21 april kan du höra oss på Folkoperan i Stockholm, tillsammans med andra körer och kvartetter. Onsdag 27 april är det dags för vår genrepskonsert inför Nordiska Mästerskapen – Årsta teater är platsen!
Fortsatta tankar om rötter, utveckling och växande – dag 46 i #blogg100
Michael Sillion, alias Captain Future, har reflekterat över blogginläggen från Helena och mig om att vara på väg i förhållande till att rota sig. Han summerar mitt inlägg ”We are not moving, but growing”.
Intressant och koncentrerad tolkning – men jag känner att den behöver en kommentar. För det första skrev jag inte om hur jag tror att någon annan upplever eller bör uppleva sitt liv – jag skrev bara om min egen upplevelse. Jag vill därför inte uttala mig om hur ”we” i betydelsen folk i allmänhet utvecklas eller bör utvecklas. För det andra tror jag att vi mycket väl vara i rörelse, samtidigt som vi växer genom att rota oss.
När jag skriver ”att rota mig” menar jag inte ”att rota mig i det (yttre) liv jag lever för stunden”. Jag tänker ”rota mig” i betydelsen fördjupa insikterna om mig själv, om hur jag blivit den jag är, om vilka värden som är viktiga för mig, om hur jag kan växa med andra människor, om vilka drömmar, förmågor och möjligheter jag har och så vidare.
För mig är dessa insikter omistliga i att kunna röra mig utan att falla. Det är som om rötterna förfinade mitt balanssinne, så att jag blir allt bättre på att parera det oväntade och de osäkerheter som en ständigt föränderlig omvärld innebär. Ibland genom att hoppa – byta karriär mitt i livet till exempel; ibland genom att viktförskjuta – att ge utrymme för körsång igen efter 10 års uppehåll exempelvis; ibland genom att stå stilla och skaffa en överblick över läget runtom mig och framåt – som i bloggandet.
En mental parcourträning liksom. De skickligaste free running- och parcourartisterna har en exceptionell förmåga att millisekundsnabbt hitta och väga av balansen. Därför uppmanar jag skaparna av prästinnan Illaoi i League of Legends, som Captain Future citerar ”Life is not balance, it is motion”, att låta henne pröva lite parcour- eller akrobatikträning – då kanske hon inser hur tätt sammanbunda de två är.
Som alla som tränat balansgång vet, gäller det att inte titta ner. Blicken ska vara fäst framåt, på horisonten, på målet. Kroppen sköter justeringarna av balansen, absolut inte ett ängsligt sneglande neråt. Att växa genom att rota sig innebär därför inte att jag lägger drömmarna på hyllan, tvärtom!
Kan därför inte instämma i Captain Futures andra Illaoicitat: ”It is terrible to be satisfied; The world needs us to chase dreams”. Jag tror tvärtom att betydligt fler behöver vara satisfied i betydelsen tillfreds – inte minst med sig själva. Att vara complacent – självbelåten, liknöjd – är något annat.
Måhända paradoxalt, men jag tror inte att tillfredställse och drömmar är varandra uteslutande. Återigen utgår jag från min egen, högst subjektiva och därtill anekdotiska upplevelse (men jag ska ju inte bygga något vetenskapligt elfenbenstorn, så jag tillåter mig det): jag är oerhört tillfreds med mitt läge i livet just nu. Min familj, mitt boende, mitt jobb, min fritid, min egen utveckling, stora delar av det samhälle jag lever i – det är bra.
Men samtidigt har jag drömmar, ambitioner och en obändig nyfikenhet för vart jag, människorna runt omkring mig, mitt jobb, vårt samhälle kommer att vara imorgon, om 10 år, om 100 år. Utvecklingsmöjligheterna har nog aldrig varit så stora som nu för samhället på kollektiv nivå – på gott och ont ska sägas. Och det sipprar givetvis ner till mig som individ och del av mina vardagsgemenskaper också.
När jag letade efter en bra bild till det här inlägget snavade jag över en animerad kortfilm på temat Our fractal brain av konstnären Julius Horsthuis. Även om jag inte är helt klar över alla dess kopplingar till de här tankarna, kändes den ändå så pass maggropsrelevent att jag väljer den. I den växer djup efter djup fram, ständigt nya mönster uppstår i det som vi nyss trodde var en yta.
Nu måste jag nämligen iväg och titta på 11-åringens musikaluppvisning, och därefter inleds min andra digitala vilodag. Fred, frid och lördagsmys tillönskas den klokaste av läsekretsar (baserat på indikatorn att ni läser mina blogginlägg 😉 )!
Our Fractal Brains from Julius Horsthuis on Vimeo.